VonClausen

Kan äntligen pusta efter en heldag med föreläsningar, och den ack så viktiga träningskvoten, uppfylld. Skolan är ju ett alltbra festligt ställe, dagen till ära har vi studerat och analyserat russinets vara eller icke vara. Dessutom har vi noga lyssnat till dess ljud. Efter ett sådant utmattande pass krävs förstås en rast, då riggades banan-halk-fällor upp. Nämnde jag någonstans att detta är mitt andra år på högskolan.

Förstår om era lätt distraherade hjärnor nu lät tankarna flyga iväg tillbaka till era ljuva år som lågstadie-elev. Tänkte därför delge er, kanske det bästa kärleksbrev som någonsin skrivits, tillägnat en av mina yngre systrar, då hon fortfarande var en ung och oförstörd liten åttaåring…

Jag var redo att köra ett stenhårt pass i form av en-kilometers intervaller. Med mig på skogsvallen befann sig ett större antal barn någonstans i lågstadieåldern. Under pågående träning peppades jag av de små liven, ”heja tjejen!”

När jag senare stöp i mål efter min allra sista kilometer sprang en mindre grupp barn fram till mig, ”hur många varv har du sprungit egentligen?” Efter att snabbt försökt addera ihop summan (alla mina matematiska uträkningar sker med hjälp av miniräknare, alternativt räknar på mina fingrar), sade jag, med förhoppning att de skulle bli lite imponerade ”femton”. Det blev de ej. ”Jaha, jag trodde att du sprungit 52”, och min mamma ska springa maraton”. De kan konsten att ta ner en på jorden de små liven...

Jag har landat efter helgens bravader. Både fysiskt och mentalt. Okej, jag var på JSM liksom så där bara. Känns konstigt. Om någon hade sagt till mig i början av sommaren; okej Elisabet, jag tänkte att du ska på SM och springa lite i Augusti, så hade jag nog skrattat mig halvt fördärvad. Men likväl stod jag där, skakande av nervositet på startlinjen i söndags.

Jag var lite besviken på mig själv, jag hade inte modet att hänga på ledarklungan. Våga och vinn sägs det ju. En sjätteplats blev det dock, och en finputsning från tidigare 5000meters lopp på tre sekunder. Bör nämnas att den Skånska slätten bjöd på gode mycket vind, och ett mycket starkt startfält.

Här står jag nu på andra sidan tunneln, en lasagne står i ugnen och jag är återförenad med mina kära, saknad skolkamrater. Stora beslut har slutgiltigt tagits, och det känns som om lugnet efter stormen är här (ja, jag vet att det inte är så ordspråket går, jag vitsade bara till det en smula). Fast jag tror nästa orkanvind snabbt blåser upp nya, stora orosmoln. Skolan medför dessvärre vissa plikter förutom att visa upp nya snygga accessoarer eller skvallra om sina sommarflirtar sinsemellan. Ryktet går att man måste plugga en smula också.

Det kan kännas lite uppfriskande med en viss dos nervositet och adrenalin som flödar i din kropp. Men så kan man också vara NERVÖS. Och att vara NERVÖS är inte ett endaste dugg uppfriskande.

Jag är just nu på stadiet som pendlar mellan den nervkittlande nervositeten, och att vara paralyserat NERVÖS. Imorgon kommer ju avgörandet, Paradise Hotel Danmark, FINAL! Fast varenda kotte vet ju att Nick tar hem hela kalaset, eller vad tror du Fanny? Hehe, älskar när jag och Fanny sitter i stora folksamlingar och snackar lite så där häftigt, internt om senaste hänt på el Paradisio.

Fast det där hade egentligen inget att göra med mina nervösa känslor som attackerar mina inre organ. Det är nu dagen före dagen före dagen före dagen. JSM. Där har ni boven i dramat.

Förhoppningsvis ligger spikskor och tävlingsdräkten kvar i min resväska då jag sent imorgon kväll landat i mitt hotellrum. Har liksom en liten benägenhet att glömma sådana viktiga saker kvar i hemmet, tråkigt när man behöver dem. När jag ändå är igång och blottar mina svaga sidor ska jag delge er vem det är som äter upp alla müslins godsaker i familjen Clauséns hem. Det är jag. Så nu vet ni, släpp inte in mig i ert skafferi!

Det var en gång, för sisådär 20-21 år sedan, två små töntiga flickebarn som föddes, helt ovetande om den andres existens. Men så en dag möttes de i en liten illaluktande sporthall. Otycke uppstod genast. De hamnade i ständiga konflikter då de båda töntarna tyckte att den andre var lite töntigare än sig själv. En helt ohållbar situation inträdde när de två små töntarna började kasta basketbollar på varandra. För att få ett slut på det hela tvingades de att sära på sig för att skapa lite frid och ro för människorna i deras omgivning, och laget splittrades.

Trots detta tilltag kunde de två små töntarna inte riktigt skiljas från varandra, de fann någon sorts udda gemenskap i varandras töntighet. En dag när den ena tönten gick på stan för att shoppelishoppeli hoppshoppa, (vi kan för enkelhetens skull kalla henne tönt B), vart hon plötsligt påhoppad av tio stora starka mobbare. Den andre tönten (vi kan för enkelhetens skull kalla henne för tönt A) stod på sidan om och skrattade rått utan någon som helst känsla av empati för sin stackars töntiga, mobbade vän. Taskigt tyckte tönt B.

Så en dag skulle tönt A(driana Larsson) bestämt gå och fylla 20. Det tyckte tönt B(ettan) var onödigt gjort, men läste i en uppslagsbok att det är en naturlig del i alla töntars utvecklig. Därför måste, alldeles strax faktiskt, de två små töntarna än en gång spilla sin tid i varandras närvaro!

Tönt 8 och tönt 23, sida vid sida

Nejmenhej IGEN! Eftersom det här är en väldigt lynnig och lustbetonad blogg har ju ni, mina stackars följeslagare, ingen aning om när nästa uppdatering ska behaga dyka upp. Kanske om en timme eller två, eller varför inte om en vecka? Ja, fråga då inte mig för jag har inte en aning.

Skolan är i antågande och i och med detta följer vissa förpliktelser. Som att plugga och läsa på. Effektiv och smart som jag råkar vara, passar jag på att förena nytta med nöje. Därför sitter jag nu här och påbörjar ännu en säsong Paradise hotel Danmark med gott samvete. Vart är då nyttan i det hela? Denna retoriska fråga är jag snabb att besvara. Varje avsnitt består av två till tre pauser på cirka en minut, och dessa värdefulla minuter ägnas hängivet åt mina studier! Att nöjet är överrepresenterat med sina 93,33% är väl ändå en världslig sak tycker jag…

Använder min lediga tid väl. Har precis vunnit på partier Harpan, PÅ RAKEN! Helt otroligt, just bring it on! För just nu är jag inne i något sorts flow, är helt ostoppbar!

Annars är väl dagens största happening att finbesök är i antågande. Och genast börjas det väl spekuleras, vem vem vem? Men jag kan avfärda alla rykten med en gång. Nej, det är INTE Marcus Hellner som väntas.

Ni som följt mig och min blogg under en tid nu vet ju att jag och ”Mackan” nästintill inledde ett litet förhållande. Faktiskt var jag tvungen att sätta stopp för den historien. Kände att ja absolut, vi skulle vara det perfekta paret, men tror att han eventuellt skulle ha svårt att hantera min otroliga charm och stjärnstatus.

Dessutom var han ju för blyg för att höra av sig.

Åter till det verkliga finbesöket. Det är moster, tillhörande karl och småkusiner som bjuder oss på sin praktfulla närvaro. Kan eventuellt, och mest troligt, bli en trevlig tillställning.

Här står "Mackan" och hänger lite avslappnat... Är det i min trappuppgång kanske?

Träningsuppdatering, bara för att jag vet att ni är så otroligt intresserade:  Den svåra delen av träningen är nu kommen. Schemat säger VILA och superkompensation efter ett par wild and crazy veckor av träning. Dessa fyra bokstäver ihopbyggda på detta sätt får det att rysa i min kropp. Svårt att fylla en hel lång meningslös dag utan träning.  Men det är bara att bita i det sura äpplet (hatar verkligen sura äpplen), då jag långt bak i min lillhjärna vet att vila är det ända rätta för mig och mina utarbetade benstumpar. SM hägrar om ett par dagar, skräcken är stor. Kanske tar jag den lätta utvägen, hämtar hagelgeväret hos grannen och helt enkelt avslutar mitt korta, ofullbordade liv här och nu.  Förlåt, jag skämtade bara, har inte ett uns av självmordsbenägenhet i mig! Det där var plumpt och inte vidare igenomtänkt av mig. Vill ju i alla fall överleva kvällen, ska ju se Justin Bieber filmen. Igen. Heh.

Nu vart jag lite sjåpig over here. Jag vill ju visst verkligen jätte superüber gärna på SM! Bara så ingen tar mina tidigare ord på allvar och skickar en superfarlig bacill per brev, så jag plötsligt insjuknar i någon sorts åkomma så svår att jag inte kan deltaga i helgens Svenska Mästerskap. Sammanfattning: SKICKA INGA BACILLER PER BREV TILL SMEDSBYV. 844!     


Jaha vad är nu det här för en malplacerad bild tänker ni. Tycker det är rätt stort av mig att lyckas se dryg ut SAMTIDIGT som jag äter en knäckemacka.

Det där gick ju fint. Hittade heeela vägen hem från Älvsbyn. Inte ett enda virrigt extra varv i Bodens rondeller. Just det, vann ju springtävlingen också. (Hur coolt och nonchalant lät inte det där?!)

Som sig bör strilade ett stillsamt, svalkande regn under tiden loppet pågick. Om det här skulle vara veckans soligaste dag ställer jag mig en smula tveksam inför.  

Startskottet gick och alla tävlande skuttade, glada i hågen iväg. De dårar som ständigt går ut för hårt droppade snart av. Precis som brukligt. Täten bestod nu av mig och två vältränade skidrumpor i tighta trikåer. Självklart släppte jag inte denna goda utsikt, utan vi tre växeldrog intill slutspurten, då jag tyvärr var tvungen att släppa taget. Drog hastigt slutsatsen att den där spurten behöver jobbas på… Eller man kanske inte ska jämföra sig alltför mycket med män, då Gud den gode valde att ge dem alla fysiska förutsättningar av värde.     

Shoppaelishoppa hoppshoppat. Idag har jag alltså spenderat lite pengar på trevliga saker. Det är jättekul. Tills man kommer på att allt man gör har sina konsekvenser. Om jag fortsätter i den här takten ser ni mig snart på gatan med ett litet dragspel i hand och en fastnaglande blick som befaller er att skänka mig några små slantar.  Men jag lever i nuet, och just i detta ögonblick njuter jag av mitt lilla shoppingrus.

I magsäcken ligger pastan gott, lite uppladdning inför morgondagens ståhej. Ska visst ta mig an ett litet lopp i Älvsbytrakten. Är än så länge vid gott mod, men av erfarenhet vet jag att en smärre livskris brukar infalla strax innan varje tävlingsstart. 40 års krisen och allt vad det nu heter kommer jag klara av galant.

Höstens svalare temperatur har smygit sig inpå oss som en tjuv om natten. Vissa finner denna årstiden mycket uppskattad (jag, några melankoliska goth-kids och svampplockarna), medan 98,2% av Sveriges befolkning sörjer sommarens bortgång.

Jag tänkte därför lista mina allra bästa skratt-knep för att försöka minska apotekarnas utskrifter av antidepressiva till oss modfällda, årstidsstyrda svenskar.

Hur du framkallar en skratt attack:

-Bli redigt övertrött, och hinka i dig lite socker (denna hejdlösa skrattattack kan medföra viss träningsverk kommande dag).

-Umgås med dina allra mest korkade vänner så löser sig resten av sig självt.

-Se hur din värsta konkurrent, mitt på gatan, halkar på ett bananskal.

-Vänta dig att skrattet bubblar upp när du sprungit 19 gånger uppför Ormbergsbacken, och endast har en gång kvar.

-Se South Park.

-Kör bil jättesnabbt genom en vattenpöl, och skåda förvandlingen från att en vit liten lurvig hund blir en brunfärgad, striphårig, råttliknande sak. (Obs! Försök att undvika tillhörande matte/husse)

-Fyll år. Önska dig en massa fina grejer. Få allt.

Visst väntar ni in klockslaget tolv för att kunna gratulera mig på min stora dag? Förmodligen sover jag själv när ni textar ert glada meddelande...

Bagmästaren bettan har gjort sitt för i år i köket, tårtorna står förberedda inför den stora dagen. Nu kan det hända att min mamma läser ett och annat inlägg och kanske anklagar mig för att nu farit med osanning. Lika bra att jag lägger väl korten på bordet med en gång; jag har inte alls gjort någon tårta, jag hackade lite choklad sen började jag svettas så mycket att jag överlämnade baket i säkrare händer.

Stort firande kommer det bli hemma i byn, watch out all nötkreatur på landet, jag har utlovat kovältning mellan tårtätandet!

En snygging smög sig in på bild, kunde liksom inte motstå det hemlighetsfulla leendet.

Vi kör lite humörsvängningar mellan uppdateringarna. För plötsligt känner jag mig alldeles varm och lätt inombords, ni som tidigare känt detsamma, visst måste det vara lycka jag upplever?

För jag har semester. Jag har tränat mig igenom en galen vecka. Sommaren är nästan tillbaka. Jag har haft en sköönt chill dag, fotbollsderby och en prestigefylld basketmatch har avverkats. Musik av hög klass spelas i mina högtalare. En fet klädbeställning är på väg hem till mig. Middagen ligger och smälter i magen samtidigt som nästa mål snart ska skyfflas in. True blood säsong fyra börjar rulla om tre, två, en sekund…

Jag stirrar tillbaka mot en främling på andra sidan spegeln. Vet inte vad jag ska tro om mig själv längre. Jag kan inte komma på någon annan rimlig förklaring till det som skett, än att aliens har kommit och övertagit min kropp under natten. Vad som nu skett mig är något jag bara tidigare hört berättas om, något jag sett hända mina nära och kära, men att jag en dag skulle få uppleva detta trodde jag aldrig. Tills nu.

Jag har försovit mig!!! För det första sov jag ända tills alarmet ringde, vilket händer men inte hör till vanligheten, men det är fortsättningen som försatt mig i detta chocktillstånd.

Nåväl, klockan ringde, jag stängde av alarmet och SOMNADE OM!!! Vad har jag gjort för ont? Jag förbannar er, alla illvilliga aliens, som ska hålla på och driva med mig så här! Halv åtta vaknade jag sedan till liv, med en svår identitetskris på kuppen…

Framför mig stod ett antal häckar. Instruktionerna var enkla och klara; lyft på benen och ramla inte. Jag kan väl kort sammanfatta det med att säga att jag misslyckades. Handflator och berört ben fick sina spår av nederlaget. Jag är bra på att hoppa hopprep snabbt, skratta jättemycket åt allt när jag är trött, äta långsamt, skrämma små vita fluffiga hundar. Men ett är då säkert, jag kommer aldrig någonsin bli en häcklöpare. Inte ens en hoppa-över-jättesmå-häckar-löpare.

Jag har nu misslyckats 2 av 2 gånger med att hitta hem från Älvsbyn. Alla som kan undvara en slant får gärna skramla ihop och köpa mig en gps. Det skulle uppskattas. Mycket. Min kära far som är uppväxt på den gamla goda tiden tycker det är viktigt att inte utbyta hjärnans funktion mot en mycket bättre fungerande teknisk pryl, men samtidigt skrattade han gott när jag inte kunde hitta ut ur den stora världsmetropolen Boden. Inte ok.  

Ni får ursäkta om mitt nyfunna intresse för friidrotten kommer att återupprepas här i bloggen. Vet att de flesta vänner och bekanta jag umgås med dras mer åt den ädla korgbollens konster.

Idag har jag sprungit, hoppat och skuttat ute på Älvsbyns mjuka underlag i ett par timmar. När man springer ska man helst lyfta på benen, good to know..

Jag tror att jag har någon inneboende i min hjärna som skakar om valnötterna så jag blir alldeles förvirrad så fort jag försöker hitta någonstans. Middagen serverades inte i  byn, jag hittade inte hem. Tur att en båt stod parkerad i Luleås hamn med uppdukat bord redo för min svältande kropp!


Glada vinnare

Tillbaka i verkligheten..

 Från fredag morgon till natten mot måndag har spenderats på allra bästa tänkbara sätt; bland friidrottarnas släkte.

Kände mig till en början alldeles bortkommen, skräckslagen och nervös när jag klev ombord på en nästintill fullsatt buss av friidrottsfolk från norr och västerbotten. Men s nart var isen bruten och jag hade det så äckligt kul från start till mål av vår långa resa.

Att vi, Svea rike, dessutom dominerade tävlingen och piskade upp våra grannländer var ju också helt klart välkommet.

Personligen satte jag för första gången på mig ett par spikskor och tog plats på banlöpningens startlinje. Två silverpengar inkasserades på två lopp, ett klart godkännt facit (men med godkännt menar jag inte att jag är helt nöjd, men det var en onödig parentes för det vet ni ju alla redan som känner mig).

Efter mina dygn på denna friidrottsstudieresa känner jag att jag nog hittat ett folkslag som liknar mig. Känns tryggt.