VonClausen

Man kan väl i princip påstå att vi kan sätta punkt för den här högtiden. De tindrande ljusen har slocknat, far är förstoppad av all fet mat, lillasystern har tagit sönder sin finaste julklapp och gråter, mor är utbränd av allt julstök som varit, alla besökare har lämnat huset och kvar har de lämnat en ringande tinnitus, ditt konto är övertrasserat, hunden är halt, den andre systern är utslagen av det höga sockerintaget, julmat fyller dig med tankar av äckel och överkonsumtion, du måste fara tre vändor till sopsorteringen och plötsligt ser du inte längre pyntet som något stämningsfullt utan för vad det egentligen är – skräp.

Ett par dygn av hektisk trivsamhet tar ut sin rätt. Med sockerfyllda ben stapplade jag mig upp på löparbandet ett par ynka minuter för att sedan kliva av, tröttare än någonsin. Allt detta till trots så älskar jag julen.

Visst bör jag avhandla min dag? Giver jag er genom detta något själsligt nöje? Jag gör ett kort underhållningsförsök och bereder plats för dagens mest rafflande händelse. Ni som följer mitt livs långa historia vet att jag mycket dramatiskt har åsamkats en fraktur, mitt sköna ansiktes mittpunkt var bruten. Vidare skulle det lagas, fixas och donas, och idag var dagen kommen, tiden var inne för att dra ut de tampong-liknande ting ur vardera näshåla. Jag vill inte lämna för djupa sår i ert rena sinne, men sänd en tanke till mig då ni förstår vilket företag det var att med kraftens hjälp dra ut dessa tussar som under en veckas tid gosat in sig i djupet av mina näsgångar. Jag har aldrig tidigare under min rika livsföljetång varit så nära ett anfall av svimning utan att faktiskt göra det.

Det var en gång en prinsessa, ljuv som en dag och skön som en nyponros. Prinsessan levde ett liv i lyx och glamour, där var inget som saknades i hennes liv. En stor och muskulös prins hade den ljuva prinsessan också såklart. Prinsen var så stark att han allt som oftast bar sin prinsessa, det hade förvisso gett prinsen återkommande ryggskottsbesvär. Prinsen älskade sin prinsessa nästintill lika mycket som han älskade ordning och reda och hade 887 uppassare i städtjänst. Dag som natt putsades det, och dammades det i slottets alla vrår och skrymslen.

Prinsessans familj stod henne mycket kär, och med sina systrar fanns alltid nära till skratt och fröjd. Ibland hettade förvisso syster Fiffens humör till, det då var det säkrast att hålla sig på en armlängds avstånd för att undvika en eventuell svidande smocka.

Som alla sagor slutade även denna lyckligt. Prinsen och prinsessan hittade en oljefyndighet på sin romantiska tripp till grannlandet och utökade sin redan enorma förmögenhet till det tredubbla. Syster Fiffen fick en ask magiska lugnade piller från naturen och kan aldrig mer känna av sitt heta temperament.  

Slutet gott, allting gott.

Såja. Nu är den slutgiltiga punkten kommen för tävlingssäsongen 2013. Igår firades allt slit och alla de vedermödor med en prispeng för den totala vinstsamlingen under den vår/sommar/höst som gått. Eftersom livet består av slit och släng, jäkt och fläng stannar jag upp en sekund för att smaka på segerns sötma. En säsong som denna kommer jag så definitivt nära en sanning man kan komma aldrig bräcka. En liten hyllning till mig själv har nu satts på pränt. Eftersom jag i normalfallet är en särdeles vek och undfallande person slår jag ofta ned blicken vid beröm och blir lite fnittrig. Därför tar jag tillfället i akt och kan tillsynes verka lite uppstudsig och självgod här bakom den trygga dataskärmen. 

Eftersom det idag, liksom var söndag, är en högtidsdag i vår Herres namn har jag slagit av lite på den där förbaskade takten.  (Vad beklagligt att jag i samma mening nämner vår Herre och en smärre svordom). Mest har jag bara ätit palt, tittat på höstens gälla färger och avslutat en god bok.

 Peace love and understanding. 

Jag anser att man gör bäst i att inte röra vid vissa samtalsämnen här i livet. Tillexempel bör vi i största möjliga mån undvika samtalsämnen rörande död och helveten. Liksom vem som ska gå ut med soporna eller laga dagens måltid. Inte har man heller något för att alltför djupt dryfta ämnen där meningsskiljaktigheter kan få alltför stora utspel, politik och religion är således uteslutet. Litet liknande effekt får resonemang rörande benämningen på pannkakor/plättar.

Varthän är detta resonemang på väg att ta riktning?  Jag vet inte, vi skiter helt enkelt högaktningsfullt i att avsluta dessa meningslösa tankegångar och tar oss raskt vidare till punkt två på agendan; löpning. Jag har ikväll löpt ett lopp i terräng. Över stock och sten, träsk och broar, och lyckades stappla mig först över mållinjen.  Snart kan jag avrunda en god säsongs diverse kamper.  Dock är jag egentligen alldeles för nervsvag för att sysselsätta mig med detta. Om man bara kunde besitta en dos av Bolts kaxighet vid startlinjen skulle saker och ting underlätta. Istället är jag skakig i benen, nervös i tarmsystemet och negativ i tanken.

Klockan är ännu ej tio slagen, likväl jag trånar efter sängen.

Sommaren är som bekant till ända, och som jag har längtat efter lite kyla och rusk, inget är så förskräckligt som en stekande dag med svett som lackar vid minsta andetag. Jag har ett vagt minne av att vintern är ett annat plågoämne, men det har jag sedan länge förträngt.

Eftersom min hjärna har återupptagit matematikstudier för första gånger sedan sex år bakåt i tiden är den ständigt ansträngd och överhettad och kräver mer struktur och listor än vanligt för att återskapa minnesfunktionen.  Varsågod, en list-sammanfattning av sommaren som gått, uppdelat i passande kategorier.   

Sommarens längsta sovmorgon:

-09.30, med skam i kroppen

Sommarens bästa aktiviteter heta dagar:

-Sitta i en bil med god AC-funktion

-Äta tre isglassar i ett rasande tempo och få brain-freeze

-Sola, bada, skratta, carpe diem

Sommarens bästa minne:

-Den nyinköpta väskan, jackan, datorn, mobilen. Materiell lycka, kommer snabbt, hårt och överväldigande och kräver att få upplevas igen. Och igen.

Sommarens bästa motionsaktivitet:

-Dra frukt-skrindor tio timmar i sträck.

Nåja, sommaren ska vi ej längre älta, nu ska jag i tv-soffan vila min hjärna som fått härdsmälta,

Det är fredagskväll, och då vet ni väl

Att lite godis, chips och dipp bör ätas, och med Cola tänderna frätas.

Imorgon bär det återigen av för lite löparevenemang. Låt lyckan stå mig bi.

Lillasyster; konstnär och Pokémonspelare har återbildat mig i detta mästerverk.

Med typiska drag av trötthet, såsom stirrig blick, problem med fokus och en övermäktig känsla av att vilja göra ingenting, sitter jag och bidar min tid innan läggdags är kommen. Skulle den sociala acceptansen ge mig sitt godkännande att avsluta mina dygn vid 20.00 skulle jag så göra.

Lite snyggt ska jag glida över från mitt trötthetsbekännande till dess orsak. Till att börja med krävs en god natts sömn för att undslippa detta faktum, och det har jag med råge varit utan. Likt en kålmask har jag natten lång ålat, runt, fram och åter i sängen för att hitta den perfekta sovpositionen,  Dock lyckades jag inte innan väckarklockan obönhörligt ljöd.

Sömnen må jag vart utan, dock finns ytterligare faktorer till varför jag upplever denna matthet. Det har nämligen utövats fysisk aktivitet i dagarna två. En hård dust Sverige, Norge och Finland emellan, med mig satt på grenarna 1500 meter och 5000 meter, i friidrottarnas tecken har utkämpats. Med mantrat ”kom inte sist, kom inte sist, kom inte sist…” har jag lyckats med bedriften att göra det motsatta, komma först.   

Tjohoo! Det är jag, ni vet hon som förr brukade skriva innehållsrika texter på denna blogg. Jag har på sistone inte haft tid att skämma bort er med mina välbetänkta, skriftliga alster, jag har haft en sjuhelsikes massa saker att göra (ursäkta för det oheliga ord som mina fingrar oaktsamt snubblade över). Ett smakprov ur mina fullspäckade förehavanden från den tid som gått; min födelse, de första tänderna växte ut, (ett stort hopp), lämnat in cirka tio skriftliga rapporter, två tentor, springtävlingar hit och dit, avverkat 44 avsnitt Paradise hotel på 10 dagar, prydligt staplat paprikor på min nya arbetsplats.

Men nu är skolan slut, paprikorna låter jag någon annan stapla över helgen, Paradise hotel går att pausa och mina korta, kompakta löparben vilar jag tills imorgon. 

På tal om skolans slut så har det här med sommarlovets vara eller icke vara diskuterat flitigt i hemmet Jansen/Clausén. Det handlar lite om det har halvfulla eller halvtomma glaset. Den sanna optimisten, Erik aka livsnjutarn´ ser nu en lååång och fridsam ledighet i sikte, jag, aka Grumpy Cat å andra sidan kan inte för mitt liv se hur en sommar fylld av hårt arbete kan likställas med sommarlovets totala sysslolöshet.

((((Jag ger dock Erik ett litet rätt i diskussionen så här efter första veckans arbete, det är lite, men bara en gnutteputte skönt att komma hem en dags arbete och lämna bananerna och äpplena därhän. Det är bara så jobbigt att höra ”vad var det jag sa”, det ger mig sår i öronen och skrumplever att erkänna ett misstag)))).     

Vissa av er har följt mig och mina förehavanden under en längre period här på bloggen, och ni ska nu få se ett mönster målas upp. Varje vår orsakar jag vid sporadiska tillfällen ångest och klagolåt inför er. Det är ju nämligen nu löpartävlingarna börjar. Mycket riktig så även denna dag.

Jag kan inte de rätta fysiologiska benämningarna för vad det är för virrvarr som orsakas inom mig, men någon form av nervositet/stress/ångest/längtan/ovilja får mitt hjärta att slå lite snabbare och hårdare.  

Ett gemensamt drag för alla löpare som närmar sig startlinjen är att försöka förminska sig själv och sin förmåga; ”ja, vi får väl se hur det här går då, jag har ju inte alls kunnat ligga på en vanlig träningsnivå, min fot/höft/knä/pannlob (eller vad tusan det än må vara) har krånglat”. Löparen bredvid beklagar och drar sedan sin egen skadehistoria. Startskottet går och de båda sätter iväg i flygande fart. Märkligt, jag som alldeles nyss trodde foten hans var bruten, knät ur led, axeln överansträngd, totalt nedträning och en synnedsättande gråstarr skulle ha minsta lilla påverkan på insatsen i alla fall.

Eftersom jag inte är det minsta bättre än någon annan löpare vill jag också förbehålla mig rätten och utfärda en varning för totalt misslyckande. Med fler dagar sjuk än frisk det senaste året och ett krånglande knä kan det ju inte gå annat än käpprätt åt skogen. Ja ni hur ju själva hur vi håller på, detta löparsläkte…

Det finns en mamma, pappa och barn. Pappa gillar att gå på tjurjakt klockan tre på natten. Mamma gillar allt och har dålig filmsmak. Den första systern gillar att tjata på småsaker och snella hestar. Hon ser aldrig på tv säger hon. Den andra systern, d v s bettan (pettsson, rumpnisse, shakira, kalla henne vad ni vill) gillar att springa och sova tidigt på kvällen och äta naturgodis och sin fina hårgrej (typ en metallsnodd) och att nypa sina småkusiner i rumpan. Den tredje systern ser alltid på tv säger jag. Hon gillar blont hår och långa ögonfransar och vara framför kameran. Den fjärde systern är förlovad med herman vin hüpschick, har adopterat ett barn som har ett turbulent förflutet och fyllde 14 i julas.

Sen finns det djur. Den första tjuren är en tjur, precis som alla andra 210231030 tjurar (döda och levande). den sista katten har ingen nos. han pryder största delen av bettans instagram (kolla upp, han är ful). Han heter hubbe bajsfjärt men det kallar ingen annan honom. (förlåt kattens förra ägare). Den andra katten är tjock och efterbliven. Den tredje katten är super-awesome och heter Alphonso le undervattenskatt för han är en undervattenskatt och kan förvandla sig till en trollkarl i klänning. Om man vill kan man shippa alfons å den efterblivna katten. De gillar att kramas. Hunden har täta ögon och dreglar en massa. Han gillar ben och att äta ben tills han får diarré. Ödlan lever vidare fast det vill ingen egentligen. Skatorna på gården är svartvita och låter mycket. De har fina, runda magar. Skatorna på gården gillar vi.

Det finns inga bättre tillfällen att låta orden flöda än vid starka känslostormar. Jag har nu, under ett få antal timmar, upplevt blossande ilska och den ljuva lättnaden. Sent igår kväll (allt är relativt) plingade det till i mobilen, ett mail var inkommet. Texten fick mig att se rött, jag hade fått i uppgift att komplettera, i mina ögon onödiga och orättvisa stycken till en av de tretusen rapporterna jag vid det här laget har skrivit. Det var inte bara detta med onödan och orelevansen som fick mig att ilskna till, likaså det mycket korta tidsperspektivet att slutföra uppgiften. Jag hytte med näven och förbannade dem som ingår i det yrket jag ämnar söka mig till – lärare, vem har inte upplevt deras märkliga tilltag? Nåja, trots mina svaga sovnerver som vid minsta anhopning av problem vanligtvis väljer att hålla mig vaken somnade jag, arg som ett bi. Erik småskrattade lite åt den mycket lilla flickan med de mycket stora känslorna.

Tidigt var tiden jag sedan vaknade, knäckte till alla stela leder och tog mig an vad jag ansåg vara, den övermäktiga uppgiften. Vips, och simsalabim, tjugo minuter senare var jag klar (därav lättnadskänslan). Någon dag i livet ska jag lära mig ett par viktiga saker i livet, 1) sluta tvivla på min förmåga, 2) inte måla han med horn och treudd på väggen, 3) lyssna på Erik när han säger något klokt eller relevant, 4) minska förstorade känslor, 5) dra mig till minnes att allt kommer att gå bra 6) hantera rabattväxter, såsom pelargoner, pioner och perenner (kan vara lika relevant för ett kommande vuxenliv såsom tilltro till sin förmåga och en lugn själ).     

Det är finalförluster, grus i skorna, smärtande träningsvärk i bakdelen, fjunigt hår, odiskad disk och ett påminnande gnag efter den där mumsiga chokladbiten i skafferiet, men vem är jag att klaga? För hockey bryr jag mig inte om, I´m too hard to feel pain, äger en anti-friss hårprodukt, skaffat en pojkvän med diskmaskin och sötsuget har jag redan stillat (chokladen är inom kort ett minne blott). Ser ni, jag, aka oraklet råder bot på vadän där finns att råda bot på.

Tiden fraktas framåt och jag vivlar som ett viljelöst löv i vinden virvlar jag med den (poetiskt och vemodigt, är det inte så säg?). Att tiden går visar dock på två saker; 1) jag blir allt visare, 2) sommaren är i antåg. 

På tal om tidens gång har jag en syster som är mig kär. (Ja, och så var det väl två systrar till också). Denna syster har ett dilemma som enligt naturens lag inom kort sammanfaller med den femte maj – 18 års dagen. I mina öron låter det tjo och tjim och oh vad det ska firas och bakas och öppnas presenter. Dock har denna syster nått en högre punkt av mognad där man med kraft försöker undanbedja överflödiga gåvor och pompa och ståt. Men inte lyssnar den lilla grisen på det örat (Grisen- Jag).

Efter ett visst mått av tvång lyckades vi klämma ur stackaren en önskelista, njut av ett litet axplock;

-en burkcola

-överraskningar

-födelsedagskort

-en kråka

-tomten

-mumsmums

suddgummin

-en käpp

Ni kan kalla mig det vandrande sjukdomstillståndet, och jag är här för att avlägga rapport. Sedan sist har jag blivit Ica Kvantum medarbetare, höjt mitt kolesterolvärde vid påskmiddagarna, dyrkat solen, tagit mig ut i Luleås nattliv och fått användning för mina kunskaper inhämtade ur Barnens Bibel. Och så var det den där sjukdomen då, det är ett illavarslande halsont med tillhörande bieffekter som nu pockar på min uppmärksamhet. Som tips kan jag genom empiriska studier säga er att man blir lite bubblig i magen av att äta för mycket Vicks Blue halstabletter. Det spritter i löparbenen och jag är i psyket slagen, jag ser hur ännu en sommarsäsong spolieras av frånvarande kvalitetsträning.

Under påskhelgens ledighet fröjdades sinnet, godiset flödade och släktingarna strömmade in. Dock är verkligheten åter kommen, bara de allra äckligaste godisarna ligger kvar i skålen, halva släkten är nedsmittad av en ilsken bacill och man är belägrad av ett rådande svårmod. Det är något visst med ledighet, vemodet över att allt det goda är till ända överskuggar alla tänkbara fördelar.