VonClausen

Mäktar inte med tanken på att sänka personbästa på olika distanser. Självklart är det något jag vill åstadkomma, men småmusklerna kommer få lida alla helvetets kval. Skulle klart vilja påstå att alla som sysslar med hårt konditionskrävande idrotter har ett par skruva lösa. Det gör ju ont liksom? Ska inte ens bry min hjärna med tider hit och dit och fram och tillbaka som jag detta, 2012, vill uppnå. He blir va de blir så att säga…

I dessa löftenas tider vill jag ändå ge mig in i leken. 2012 kommer jag:

-Bli en mästerkock

-Köpa villa på landet

-Förevigt vara lycklig i alla mina dagar

Hihi, nu var jag lite busig, det var med en småironisk krydda jag tecknade dessa ”löften”. Hemska tanke, villa på landet?

Är väl godan tid att summera det gångna 2011. Skitdåligt och skitbra, 50/50. Hoppas att 2012 levererar och fortsätter på den inslagna vägen skitbra. Den som lever får se, bara för att dra till med en klyscha.

Nyår är en högtid då man kommer undan med, och även bör, klä upp sig till det yttersta. På den punkten ska jag göra mitt yttersta, och det med glädje. Dock försöker jag och mina vänner tagga ned detta med nyår en smula, då förväntningarna i annat fall kan överglänsa den fula verkligheten…

Billig-champagnen smakar skit, strumpbyxorna maskar sig, tårna förfryses i vinterkylan, ingen nyårskyss får du, och slutligen halkar du på en isfläck och bryter benet. Så där ja, lite antidepressiva någon?

Mat är så otroligt motsägelsefullt. Det ska in i en änden och ut genom andra. Ovärt och dyrt om förnuftet skulle tala. Eller ändå inte, sägs att man i annat fall kan gå och kolavippa.

Som jag ser det kan den ädla konsten att konsumera mat skiljas i två läger; de som äter för att kunna träna och de som tränar för att kunna äta.

Dessa två former representerar i sin tur två olika människotyper. De hjärnbefriade elitidrottarna kan man dra ett likhetstecken till först kategorin. De som däremot tränar för att kunna äta kan sammanlänkas med de tjocka matfrossarna.

Vad för då detta resonemang er vidare på? Besvarar själv denna fråga då jag har svårt att höra era svar. Nyår. Tydligen säger seden att vackra trerättersmiddagar spisas denna dag. Jag är inte så säker på att den blir åka av på den fronten. Om det är jag som får bestämma (vilket inte är alltför ofta) duger en tallrik spagetti så gott!

Skam är bara en känsla. Ett exempel taget ur mitt eget liv var då jag blott fem år gammal liksom skulle krypa igenom ryggstödet på stolen och fastnade halvvägs. Det slutade med att dagisfröken hämtade sågen för att befria mig. Gav definitivt svåra men för livet.

Ett lite nyare exempel var då jag på gymnasiet fått förmånen att göra ett prov i förväg eftersom jag skulle ut och resa i landet. Självklart är man ju den hjälpsamme samariten och rabblade upp frågor och svar för mina kära klasskamrater. Hade dock inte tagit i beräkning att lärare med sina kumpaner skulle höra mitt lilla utlägg. Att bli utskälld utan rim och reson i korridoren tog i lillhjärtat må jag säga. Var inte så jättesugen att hukande krypandes komma tillbak till skolan nästa dag.

Men här står jag likväl idag, skammen har jag skakat av mig och är sedan länge blott ett otäckt minne.

Kan dock konstatera att färska skamkänslor är svåra att leva med. Börjar fila på en affärsidé där jag ska skapa en resort i något varmt land, långt borta från civilisationen, där terapiformen går ut på att få höra andra personers, långt mycket värre och skämmiga upplevelser som ett plåster på såren.

Den svåra julen är nu ett avslutat kapitel. Krävs sin återhämtning och sömn. Liksom en ny meny, från kokt potatis, köttbullar och skinka återgår nu vardagens gilla gång och med den de ständiga pastauppladdningarna. Efterlängtat.

Småkusinerna är här och ger en ursäkt till att mata igenom samlingen av Disneyfilmerna. Dessutom har jag en koncentrations förmåga som en tvååring. Då lillkusinen börjar vrida sig i soffan och vill gå och leka med pipande djur, äta vindruvor eller klappa hunden är det perfect timing för mig att pausa kalaset.

Den förlorade dottern hämtas i detta nu på flygplatsen, och den sista pusselbiten är funnen till den fulltaliga familjen.

Mot oändligheten och vidare!

Varför denna klämkäcka inledning månne? Har jag plötsligt gått och gjort karriär? Vunnit mer än 25 spänn på triss? Kanske har jag plötsligt kvalificerat mig till en plats i OS truppen London 2012?

Svar: Nej.

Jag försöker genom visualisering ge min trötta kropp nya krafter för ännu en kväll i sällskap med FunnyBunny. Jag förbannar mitt stora kaffehat, då denna dryck har en förmåga att ge de tröttaste av kroppar en snabb energikick.

Vettiga saker jag gjort idag: Skalat 3 potatisar och kokat dem. Sen ätit upp. Slut.

Att sammanfatta en julafton är svårt. Julklappar är fina, men ändå. Tänkte ägna ett litet seriöst moment här på bloggen tillägnat familj och släkt. Helt underbara fast lite konstiga. Precis som det ska vara alltså.

Maten var god, som vanligt. Kalle Anka levererade, som vanligt. Klappar i överflöd, som vanligt. Men ändå är varje jul så fantastisk. ”Som ett barn på julafton”, ja det talesättet är så klockrent, 21 år gammal men ändå lika lyrisk.

Sisådär 20 pers i det Clausénska hemmet sitter i detta nu och spisar julegröten, och jag ska samlas med dem.

Lycka är en stor tjock släkt samlade den 24 december. Är lärd att leva här och nu. Och ja, morgondagen och dess eventuella problem ter sig väldigt långt borta…

Lite syskon och ett stycke kusiner

Julhetsen är nu på sin högsta punkt. Putsa, diska, städa, damma…

Men jag vill tänka framåt och planera inför kommande helg. Det nya året ska då firas och en passande klänning är ett måste.

Ett par galor har passerat genom åren, och jag är storsint nog att låta er inspireras av mina olika outfits, med passande klänningar för nästkommande event. Se och njut!

Vad svarar Bettan på följande påstående?

Åh, det är så underbart att få ge, att handla julklappar till nära och kära är att sant nöje!

a)      Nej

b)      Ibland

c)       Kanske

d)      Nja

e)      Ger inte julklappar

Julen är en högtid då vi får träffa släkt och vänner, jag ägnar dem gärna en pratstund!

a)      Tveksamt

b)      Om jag blir bjuden på en kaka

c)       Om jag får 90 kronor/timmen

d)      Nej

Det bästa med julen är…

a)      Godis kalas!

b)      Fri tillgång till mat

c)       Att få klappa hundar

d)      Att snöbada lillsyrran

e)      Nej

Det är nu endast ett par dagar innan doppare dan, och den strålande julen kommer inte en dag för sent! Jag blir alltid lika förvånad över dess punktlighet. Denna dag föddes ju ett litet, litet skrikande barn, som fått stor betydelse för historien. Eller där kanske jag tog i en smula. Min storasyster har förvisso lärt mig både det ena och det andra, men någon plats i historieböckerna lär hon ju aldrig få.

Brukar tänka tillbak på min stackars mamma som vart tvungen att spendera hela julafton på BB, miss i planeringen. Tendensen att glömma min stackars systers stora dag finns också där. Julafton är ingen dag för gräddtårta och kalashattar.

Då julafton är en svår tid ur ekonomisk synpunkt har redan berörts via tidigare blogginlägg. Genom min systers födelse just detta datum påökas ytterligare denna finansiella, årliga utarmning.

Idag, den 21 december 2011, ska en tanke ägnas åt vår gamling Milou som bara timmar sedan lämnat oss, och skuttar nu med nya krafter omkring i hundhimlen.

Det är med något sorts sadistiskt nöje jag ser shoppingköerna bakom mig växa, då kassörskan febrilt står och slår in mina ting i glansigt papper och snörkrusiduller. Till saken hör att mina inslagna klappar är adresserade från mig till mig. Bara så min klapp-hög ska växa sig lite större än alla andras en sen kväll, den tjugofjärde december. Det är viktigt att vara bäst i alla lägen.

Saker som är viktiga i mitt liv: Facebook, kräftstjärtar, havregrynsgröt… Det var nog allt. Gillar inte mänskligheten överhuvudtaget när jag tänker efter faktiskt. Så Facebook går bort.

”Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder.” Okej det rimmar, annars fyller detta urkorkade citat ingen som helst funktion.

Exempel: ”Lilla Lisa, ta nu på dig vindjackan, det är en tromb på väg vet du.”

Jo men lycka till lilla Lisa. Tänkte istället ta ett exempel ur det verkliga livet. Någon smartskalle gick omkring och önskade snö nu kring juletid. Som ett brev på posten kom den och slasket hand i hand. Hur i hela friden klär man sig mot att halka?! Broddar hjälper föga kan jag meddela. Hoppas den smälter bort lika snabbt som den kom, så jag i frid kan ta mig ut på mina springturer utan fara för livet.

På tal om fara för livet. Idag, för blott ett par timmar sedan, var jag fast övertygad om att min sista stund var kommen. Jag är efter förra veckans bildemolering svårt ärrad. Jag kan garantera er att jag körde i lägre hastigheter än din gamla halvblinda mormor, men var likväl totalt skräckslagen. Jag vill egentligen inte berätta att jag för andra gången inom loppet av en vecka började grina, men gör det ändå för att få er att förstå hur otroligt körrädd jag gått och blivit.

Så där puttrade jag på i cirka 50 kilometer i timmen, med snabba hjärtslag och halvt panikslagen i det spåriga föret.

Min absolut största lättnad när jag gick och blev med körkort var att jag så äntligen skulle slippa Länstafikens dyra, långsamtgående, försenade bussturer. Det tar emot att säga, men: Länstrafiken, here I come!

Du vet att din personliga ekonomi är i kris när…

…-Du blir genuint glad över att hitta en guldtia på gatan.

-Den enda födan du har råd att handla är Euroshoppers nudlar och tonfisk.

-Du tar en skopa av katternas torrfoder till nudlarna, då det ser aptitligare ut än Euroshoppers tonfisk.

-Blir glad då du får veta att du kan ta ut femtio kronor mer än vad som egentligen finns på kontot.

-Du funderar på att lägga ut din Smurfpryl-samling till försäljning.

-Liftar 60 kilometer tur och retur för ett mål mat.

-Funderar på om den brottsliga banan är den enda rätta.

-Spenderar dina absolut sista slantar på en trisslott i hopp om att förvandla dem till miljonbelopp.

-Ger dig hän åt pantburksinsamling fast du anser det vara absoluta toppen av  förnedring.

Välkommen in i spelhålan. Här sker allt på egen risk, och det är med inställningen på liv och död som gäller. Fusk av alla de slag är tillåtet så länge du inte blir påkommen. Skulle någon däremot få syn på ditt fuffens väntar en kväll i kylan utestängd på ”altanen”. Inte önskvärt kan lovas. Som sagt, på egen risk.

Tongången är hätsk, men så länge ditt lag flyter fram på medgångens våg är det segervissa nävar i luften. Men allt kan ta ny skepnad på en hundradels sekund. Din hjärna kanske börjar bli lite trög av alla skumma tomtar du tryckt i dig, och plötsligt är du inte längre önskvärd av ditt forna team. Livet är hårt på toppen. Det är ikväll det händer…

Det här med komplex är ju lite komplext (ordsvängarn är i farten!).

Jag har lekt försöks kanin med mig själv som oavlönat offer i jakten på en skev självbild.

Mitt mål var att åstadkomma töntigast möjliga komplex, och utveckla det till något sorts inkörsport till totalt självförakt. Har nu under en tid odlat misstro och osäkerhet i situationer då mina öron syns. Jag valde nämligen att arbeta fram en svår ångest över att ha synliga öronvaxklumpar, gula och goa, till folks bestörtning och äckel.

Mycket riktigt, här står jag nu idag, och petar frenetiskt öronen med en liten tops, innan jag vågar visa mig och mina öron i offentlighetens ljus. Ett stort grattis till mig och mitt mycket vetenskapliga projekt som skönjat stor framgång.

Komplex är ju helt fantastiskt roliga. ”Buhuhhu stackars dig som har såååå fula små räktår, helt rätt, gå och göm dig i någon mörk garderob så jag slipper se dig och dina anstötliga fötter”.

Ibland ger jag löften till mig själv. Exempelvis: sluta bita på naglarna, klara X antal chins, inte hålla för ögonen när jag ser skräckfilm, att motstå shoppingfrestelser, städa fast det är tråkigt, lära mig alviska, betala parkeringsavgift, sopsortera, och sist min inte minst, aldrig mer göra frivändningar. Varför då tänker den oinsatte. Då ska jag tala om för mitt herrskap att träningsvärken därefter är en plågsam smärta. Uppenbarligen glömde jag igår det löftet… Aj.

Jag kommer att leva mitt liv på rutin i min ensamhet, förevigt bosatt i min födelseby med cirka fyrtio inavlade katter som sällskap. Jag ska föra en konversation med mamma-katt, och vi diskuterar vad vi tror oss vara världens händelser sinsemellan. Jag är sedan länge pensionär och har avsagt mig all kontakt med mänskligheten. Förvisso handlar jag då och då i byns lanthandel, men med min späda kroppshydda krävs inte mycket föda för att överleva, så dessa besök blir allt mer sporadiska. En illasinnad granne skickade en dag någon djurrättsnämndenisse på mig och mina katter, men han körde jag på porten med hagelbössan laddad och redo. Så här står jag nu, fri från besvär såsom världsekonomi mänskliga relationer. Bara jag och mina trehövdade katter.

Denna framtid blev jag idag spådd. Men jag vägrar att följa detta, mitt utstakade öde. Jag tycker ju inte ens om att klappa katter liksom?! De är ju håriga! (illa vald bild till just detta sammanhang).

Jag är dock inte döden dömd till detta olyckliga öde. Ännu finns en chans att skaka om i gallret och staka min egen framtida stig. Jag har framför mig en svår väg att vandra..

/Dramaqueen with friends

Så sakteliga har planer inför kommande projektarbete ta form. Efter att vi lunchat och brainstormat har jag kommit fram till att vi under projektarbetets tid kommer att utsättas för följande:

-Lyssna till A. och C:s eviga, och helt oförklarliga skrattattacker

-Jobba lite granna, och plita ned viktiga ord i en rapport

-Ha fett kul!

Det blir nog bra med det där. Om vi inte skrattar bort vår dyrbara tid vill säga.

Kylen ekar tom. Smöret är slut, sista apelsinen är uppäten och kvar i påsen finns bara de äckligaste naturgodisarna. Men vad passar då bättre än bjudmiddag? Absolut ingenting. Så denna tidiga morgon kväll börjar snart lida mot sitt slut, och jag ska alldeles strax rehab köra. Måste våga mig ut i vinterföret igen innan jag bygger upp en total och oavkallelig skräck gentemot vinter+halka+bilar.

Bör kanske ta mig till närmaste sjukhus och be om en hjärnröntgen. Allt verkar inte riktigt stå rätt till efter gårdagens lilla smäll.

Till att börja med vaknade jag inte upp förrän efter tolv timmars sömn! Därefter tog jag, i vanlig ordning mig ut på mitt lilla träningspass. Sedan en ”liten” powernap” på sextio minuter? Ni kanske trodde det var nog där, men inte då. Efter mycket om och men lyckades jag, efter att hela dagen varit strandsatt i byn (så kan det gå och man kraschar bilen), ta mig in till staden. Väl där skedde det som gjort att jag allvarligt börjat tvivla på min hälsostatus. Med stor iver och frenesi började jag nämligen skrubba, damma, diska, tvätta, sopsortera och plocka. Dryga femtio kvadrat perfektion är nu vad jag vilsamt kan låta ögonen njuta av.

Man bör visst bry sin hjärna med positivt tänkande. Nå då så, jag fick i alla fall min lägenhet städad.

Har totalt tappat tron på mänskligheten. Har förmodligen stött på en av de elakaste och mest kallsinniga personer som trampar på jordens mark. Det är med mycket darriga händer och under lite okontrollerad gråt jag nu sitter här.  Har precis varit med om en liten krock. Jag och alla inblandade mår bra.

Stillastående trafik efter E4:an, och jag bromsade för mitt liv, men uppenbarligen lite för sent i snöröken. Plåten är mos, men den enda skadan i kött och blod åsamkades jag med ett litet litet sår på hakan och en smärre huvudvärk. Kan väl konstatera att en airbag i fejjan känns. Dock fyller den väl en funktion.

Eh varför sitter jag här och bloggar? Absolut ingen aning, bör väl typ gå och samla ihop mig på något sätt.

Och du som nu under ett dygns tid ringer mig via dolt nummer kan ju gärna lägga av. Fast det kanske du hörde efter jag svarade och totalt dampade lös mitt uppe i krockhanteringen.

Du sitter just nu och tar dig en liten titt på min glada nuna. Vad som döljer sig bakom skalet mitt är en glad liten skit som skrattar rått och gott om någon halkar på ett bananskal, gillar att dutthandla, lär min syster tolerans genom att spela störig och utvecklingsstörd, gillar mackor med pålägg fast tar bort pålägget och äter det först (man skulle därför kunna säga att jag gillar mackor utan pålägg), spelar tuff och skulle aaaaldrig grina till en film, låtsas att min högsta önskan är fred på jorden fast egentligen är allt jag vill ha ett liv i lyx och glamour.

Jag hoppas att ni nu antecknat ovanstående så vi kan föra en konversation kring dessa punkter nästa gång vi ses.

Ska nu bege mig mot staden? i mitt hjärta. Råneå. Skämt å sido, ska faktiskt på konsert.

Det här sista tillägget nedtacknades endast för att förvissa er om att jag faktiskt har ett liv.

Rebellerna gör uppror mitt framför näsan på mig. Saker och ting börjar rinna mig ur händerna, jag har totalt tappat kontrollen.

Av princip staplas ej disk på hög i mitt hem, men det är nu vad som hänt, med endast lättja som synd att skylla.

En söndag är ju alltid en söndag och bör som sådan vara. Intar inom kort soffläge med Sveriges absolut största filmiska mästerverk att skåda. Smala Sussie. Kan inte få nog, den är ju helt genialisk.

Leker fattig. Blev överlycklig över gratis limpa och äter det snart utgångna pålägget till lunch. All sorts allmosor är välkomna, hör av er för överföringar till mitt konto. Ni vill väl ändå inte att jag ska omkring och vara ful och hungrig?

Självförakt och nedvärdering är mycket lättillgängligt i mitt huvud. Obs! Detta är ett mycket provocerande ”tyck synd om stackars lilla mig som det egentligen inte är ett dugg synd om men ge mig lite bekräftelse för guds skull!” inlägg.

Besvikelsen var stor då jag som nummer två korsade mållinjen. Trodde man skulle växa ifrån den barnsliga, ”jag är jättedålig som inte är bäst, och nu skiter jag i det här”, känslan. Men ack vad jag bedrog mig. Samma känsla är på plats, dock försöker jag att inte visa det utåt. Misslyckades väl kanske lite på den fronten då jag snart lyckats fylla ett blogginlägg med buhuhu text om stackars mig.

Okej jag var inte bäst idag, och inse fakta loser, jag kommer aldrig bli det heller. Tough shit.

Ska dränka sorgerna i utsökt mat, bästa sällskapet, gambling och glögg. Denna lilla obetydliga skittävling på oplogade gator ska inom kort raderas från min minnesbank.

Laddar upp med gott för vad som komma skall. Imorgon är tydligen en ny dag sägs det. Ska förhoppningsvis springa in en skinkebit till aftonen den tjugofjärde december. Imorgon elvanollnoll går nämligen starskottet för Skinkloppet. Benen ska pinna på av hjärtans lust.

Skinka är ganska äckligt. Köttbullar är gott, speciellt mammas. Men för att få mammas köttbullar behöver man sannerligen inte ta sig igenom ett antal kilometer i snömodd, nej nej, det är bara att blinka lite med ögonfransarna.

Gårdagens skräckis slutade med sleepover party i läggan, och kodade knäckningar genom väggen för att veta att det inte var en ond ande som gjorde väsen av sig. Överlevde dock natten och tror inte jag dras med en illasinnad demon som föder sig av min rädsla.

Och så vill ni väl veta några fler smaskiga detaljer ur mitt privatliv. Gissar att det är av den orsaken ni så frekvent tittar in på min blogg. Ska släppa en hemlis som inte många vet om mig, så håll i hatten!

…Kom faktiskt inte på någon, men kan istället dela med mig av min grannes hemlighet som ingen (förutom jag) vet om henne. M(atilda). Lifbom har en super äcklig förvaring av använt snus på ett litet lock. BLÄ!

Har ni något ni bara måste lätta från ert hjärta, känn dig välkommen att låta mig dela din börda! Din hemlighet kommer gå med mig i graven…

Mohaha

Ikväll ska jag bli rädd. Ni vet så där så man absolut inte vågar kolla i speglar, gå ner i källaren, och ständigt inbillar sig diverse mystiska ljud. Det är i alla fall min förhoppning.

Får se om Paranormal Activity 3 levererar mina önskemål. Vill typ kissa ner mig av rädsla i biosalongen. Skräm mig!!

Ska i detta nu fylla på det ständigt tomma hålet i magen som skriker efter mat. Efter att min mamma köpt 11! små påsar saffran lagades en försvenskad paella, som jag nu har paketerat med mig i små matlådor av plast. Micron 2 minuter, så gillar jag att laga mat!

Yiiiiiiha!! (Ni hör min karatespark klyva vääärldens tjockaste träplanka). (Eller nu kanske det vart lite fel, det där är väl typ mer ett cowboy tjut?) (Anyway)

Jag är in tha flow. Gör bort typ allt skoljobb fram till jul, och kan snart, glädjeligen ägna all min tid åt viktigare ting. Jag älskar mitt jag just nu. Fet fokuserad, och äckligt effektiv. Imorgon är SISTA DAGEN JAG ÖVERHUVUDTAGET BRYR MIN HJÄRNA MED KRÄVANDE SKIT (skola).

Bör förövrigt eventuellt börja om lågstadiet, har uppenbarligen glömt gångertabellen, och försöker du räkna upp siffror för mig i hundratal gör du ett lönlöst försök. Vart tappade jag denna information? Trist att man satt och tragglade gångertabellen 17 timmar om dagen på stenåldern, och sedan går Japanerna och uppfinner en miniräknare liksom. Vi moderna människor behöver inte fylla upp hjärnan med typ 8x7, 9x3, 4x8 *plockar upp mobilen ur fickan*. 56, 27, 32. Magi.

Moraltanten: ”men man har inte alltid en miniräknar i närheten”

Modern människa som rakar sig under armarna och vet vad en blu-ray film är: ”Jooo! Man har ALLTID mobilen på sig. Eller så räknar man ba på fingrarna!”

Hihi, förövrigt så retar det där med att räkna på fingrarna skiten ur min far. Jag har noll och ingen förmåga att i hjärnan göra matematiska uträkningar. Ska jag plussa 5+7, ja då plockar jag fram småfingrarna och börjar räkna: 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10,11,12!

Lätt som en plätt!

Eftersom vi tjejer verkar ha fötts fula och stinkande, spenderar vi en hel del tid och pengar på smink och parfymer.

Men är det inte helt fantastiskt så säg, då man med stadig hand målat på det nya ansiktet, och går från den fula ankungen till den sköna svanens fagra gestalt.

Det finns dock en hake. Man måste, innan man lägger huvudet på kudden för att stillsamt somna in för natten, tvätta av hela kalaset!  Tough shit liksom.

Just därför sitter jag i detta nu och skriver detta meningslösa blogginlägg. Måste bara skjuta upp skiten ett par minuter till. VILL INTE TVÄTTA BORT SMINKET. Men tydligen kan man vakna upp med svåra acnebölder, ögonfranslös och totalt uttårkade läppar om man avsäger sig denna viktiga kvällsritual.

Helt seriöst mina vänner som jag inte riktigt känner. Ta och sluta opp med det där!

Jag syftar självklart på de där fega små lortarna med dolda facebooksidor. I don´t get it?! Eller, jag do visst get it, men jag blir ändå så irri!

Facebook har en hel rad funktioner, men finns huvudsakligen till för högsta klassens snokeri. Ja, jag vet om alternativet att skicka iväg en liten vänförfrågan för att snabbt ge en inblick i ännu en persons privatliv. Men i vissa fall vill man bara ta en blygsam liten titt, utan att slänga vänförfrågningar till höger och vänster.

Man vill ju inte framstå som en creepy stalker liksom.

Hmm, vid närmare eftertanke tror jag kanske jag går och fixar en liten detalj på mitt facebook konto. Man vet ju aldrig vem som i detta nu försöker sig på högsta klassens snokeri… Bara så min mycket mystiska framställning inte skamfilas. Nästa gång ni försöker något möts ni av följande, mycket irriterande text; ”Elisabet delar bara med sig av viss information offentligt”.

Mohahahahha

När jag efter en lång färd längs en mörk E4:a var jag så äntligen framme i staden som angränsar till vårt grannland, fyllt av bastubandande folk och billig sprit.

Jag trodde innan start att jag faktiskt skulle skita ner mig i byxorna. In på banan äntrade plötsligt en Kenyan(ska?).  Meh, okej, det här lär ju bli fetpisk och utklassning.

Men jag trummade på med mina små ben, och lyckades ta mig först över mållinjen.

Någon annan som har; slagit en Kenyan på ett Åttahundrameterslopp på meritlistan?

Tror jag nöjer mig som så och här lägger ned min idrottskarriär.

Medvetslös?

Denna lördag kännetecknas av ovanstående uttryck. Ska strax, i all hast, bege mig mot Haparanda och riva av ett svårt ångestladdat Åttahundrameterslopp. Så snart jag snörat av mig spikdojjorna burnar jag hem i snabb Mazdan. Där väntar ett glatt gäng, och en förmodligen lika glad Betta joinar sällskapet för en fantastisk afton.

Ibland när man är lite uttråkad på livet, och behöver göra något lite wild and crazzzy tar jag till följande tips: plocka fram två mackor, bregott och en smörkniv. Släck ner alla lampor så det är alldeles, alldeles kolsvart. Smöra mackorna.

Tänd återigen lysena. Framför dig har du nu två extra smöriga mackor att avnjutas, bara så där, på en vardagskväll. Living the dream…

Nu till the real deal.

Tomtefar, jag har varit så snäll och rar.

Så du kanske vill veta vad jag föredrar?

En bil rosa och blank,

med 3000 bensindunkar, för jag e pank.

Jag är en liten tjej, blott tre äpplen lång,

och önskar nu, med en gång!

Ett par skor att förlänga mina ben så korta,

det skulle susen göra, hör du det Tomtefar där nånstans långt borta?!

Vad vill jag mer ha,

jo en stilfull väska som jag på hjul kan dra.

Diamanter, guld, silver och glitter,

Bara tanken på allt detta gör att det i mig, av iver spritter!

Små nissar ni har ingen tid att spilla,

Ett par snygga toppar skulle jag gilla.

Jag avslutar min lilla lista med ett tack på förhand,

Och förväntar mig att du, Tomtefar, även denna jul ror i land!

Mäh! Min nya superübertrendiga bloggdesign verkar inte vara synliga ännu på alla datorer. Det kommer det kommer, förstår om ni varannan minut kommer logga in på min blögg i spänd förväntan på vad som komma skall…

Efter denna dag vet jag att jag faktiskt klarar vad som helst, och ja Gunde, ingenting är omööjligt. Stod inne på en av stadens välbesökta affärer och svettades, men sade nej, inte bara en eller två gånger. Hela TRE impuls-shopping-måsten sade jag bort! Och självklart sitter jag inte här och fabulerar. Det är helt sant, och med mig hade jag två vänner, som i frågan kan agera vittnen.

Stark vilja eller svag ekonomi, jag låter detta svar förbli osagt.

Lyxlunchat har jag också gjort med ett gäng trogna krigare. Det var gott. Alltså inte mina vänner. Eller jo de är väl också goda. Men inte att äta då. MATEN var god, den kokta potatisen var i varje fall lyckad, stort +