VonClausen

Bak och fram, hit och dit, upp och ned, höger vänster, rakt och snett, så går mina tankar. Jag vet inte mycket jag. Vad ska man göra åt detta då? Jo en Philadelpia glass väntar i frysen, det är gott och mättande. Då blir man tillfälligt nöjd och glad. Fast jag är ganska nöjd även utan glass. Ganska. Fast vad vet jag? Inte mycket. Nödropen skalla, jag behöver lite hjälp känner jag. Svår ambivalens varning här. Stora frågor kräver avgörande beslut.

Det är så mycket jag ger er till information… Annars då? Jo vars, jag jobbar och sliter i sommarhettan. Men då slipper man ju ligga på stranden och bränna sig på magen. Positivt tänkande är gött.

Bloggens kvalité är för tillfället låg, men jag återkommer vid väl valda tillfällen. 

Jag avslutar med ett klokt citat från en vis apa:
Asante sana Squash banana, Wiwi nugu Mi mi apana

En midsommar till ända, och hur kan denna högtid firas bättre än vetskapen om att pengarna stadigt växer på sin hög? Jo ett högaktligt celebrerande skulle annars kunna tänkas vara att umgås med nära och kära, runt ett fullbokat bord med läckerheter. Men sicken tur att man hann med lite av båda! Runt detta bord, dignande av delikatesser som färskpotatis och rödbetor, nybakat bröd och en tårta av högsta klass, diskuterades ämnen såsom självmord och plastikkirurgi. Ett flertal gånger försökte vi å det bestämdaste avbryta dessa samtalsämnen utan någon som helst framgång. Ständigt återupptog någon en viktig aspekt av samtalet som ännu inte dryftats och ventilerats. Självmord bör planeras i största noggrannhet, för att inte reflexmässigt avbrytas i ett avgörande skede, konstaterades efter det ena (ej självupplevda!) exemplet efter det andra.

Nu var vi inte en samling djupt deprimerande personer, svårt märkta av livets hårda skola. Nej tvärtom skulle jag nästan drista mig att påstå!  Positivismen i församlingen yttrades runt middagstid midsommarafton genom en dos svart humor.

Jag ska inte låta er tid mer upptas av gångna tider, det kanske kan falla i ert intresse att ta del av vad som komma skall i mitt liv. Fortsatt jobb väntar enligt schemat, men innan dess finns ett par timmars dötid. Och varför inte spendera dessa på en liten springtur i Morjärvs terränger?

Omjagskriverutanmellanslagblirdetjättejobbigtattläsasådåbehöverjagjuinteskrivanågotvettigt.precissomvanligtmedandraord.

Så ja, hej och hå! Nu är man en hårt arbetande kvinna, som kämpar hårt för sitt levebröd. Man kan väl säga att det vart en hård start på jobbet. Bara att kasta kostym och portfölj och hugga in med hårdhandskarna! Men lyckligtvis rodde systrarna båten i hamn utan något manfall..

Men tanke på att professionen kräver tystnadsplikt får ni inte nöjet att delges alla smålustiga incidenter som förekommer i tät följd. Likväl måste jag få utlopp för min skrattkänsla i maggropen, i annat fall tror jag den kommer ligga och gro och reta med magsår som resultat. Hihihahohahahehhah. Heh. Ha.  

Det er kun rimeligt, at du holder op med at læse nu, og se en episode PH * i stedet. God fornøjelse!

 *Paradise Hotel danmark


 
Denna man föddes till att delta i Paradise hotel, ingen kan bräcka honom!

Inom sportens värld finns vissa regler och lagar som inte gäller någon annanstans. Regler och lagar kan förresten vara fel definition för jag tror inte det finns några högre uppsatta små ”juristsportare”, som håller felgörare i schack. Men trots avsaknad av domstolar och andra rättskipare väljer jag och alla med mig att hålla oss till det rätta -så som det alltid varit.

Som rookie bär du medicinväskan, dag ut och dag in, med eller utan stukade fötter PUNKT

Sista helgen för säsongen med Stars fick jag och en av mina medspelare för oss att göra något alldeles wild and crazzzy. Vi skulle rucka på dessa regler, bestämda sedan urminnes tider, och lätta på vår stackars rookies tunga börda. Vi skulle hela helgen ansvara för medicin väskan. En djup suck av lättnad och glädje fick vi som bekräftelse av vår storsinta gärning, och vi kände oss som två kandiderande helgon. 

Vår nobla gärning var väl inte helt utan baktankar, vi tänkte ett par pluspoäng på karmakontot skulle trilla in.

Men ack vad vi bedrog oss! Att sportens oskrivna lagar är skrivna i sten fick vi erfara den hårda vägen. En fotskada vardera var priset vi fick betala för vårt regelbrott.   

Det regnar. Om du hittills lyckats undgå denna två dagars långa väta, tyckte jag det var dags att väcka dig ur din mjuka kokong genom att helt abrupt, och utan vidare knössel, tala klarspråk till dig.

Regn är vattnigt, blött, vått och vid mildare fall skapar det bara en smula fukt. En kopp te och en film om ett kärlekskrankt par, som efter 98 minuters speltid äntligen lever lyckliga i alla sina dagar, låter väl myyys?

Eller så klär man sig i ett par stadiga Tretorn stövlar, hela galon munderingen på plats och hoppar i sjön med paraplyet i högsta hugg! 


Mys?

Detta paint-konstverk kallas för ”De två kråkorna”

För er som haft oturen att födas av mindre begåvade föräldrar, och därmed inte besitter kunskaper för att på ett djupare plan analysera text och bild, så kan jag berätta att pojken nyst ut en liten grön ”kråka” i näsduken. Och den svarta kråknäbben som sticker upp har väl inte ens kunnat undgå dina grumliga, närsynta ögon? Förstått? De två kråkorna. Kul va? heheh.

 Nu vill ju inte jag vara den som går omkring och tar åt mig ära och berömmelse för saker som inte är mig personligen tillhörande, så jag bör väl tillägga att det inte är jag som skapat denna bild. Det är en av de yngre i skaran Clausén, som för en kortare paus lämnat Sims dramatiska värld, knäckt till sina fingerleder och använt sina konstnärliga talanger.

När jag likväl är inne på ämnet publicerar jag ännu en bild av samma gåtfulla, anonyma illustratör.

Detta föreställer mig på ålderns höst.

Ledig dag, skinande sol, pastamaniac, massa träningstimmar och en mängd Paradise hotel Danmark avsnitt att beskåda.

Det var inget drömscenario jag målade upp för er, ingen ouppnåelig utopi. Det var min dag. So far..

Som behållning för kvällen väntar nämligen ett kraftprov. Inte i ordets exakta bemärkelse, har krävs varken muskler eller vidare fysiska talanger. Istället ett psyke av stål och tålamod som en fembarns morsa. Jag har på alldeles eget bevåg eftersökt ett sällskap för att deltaga i Minigolf.

När vet man egentligen när man nått en mogen ålder för att kalla sig vuxen? Jag tror att jag slutligen funnit svaret. Den dag du lyckas ta dig igenom hela minigolfrundan utan kraftiga humörsvängningar, hårda ord eller vandalisering med tillhörande utrustning, tror jag definitionen vuxen är uppnådd. Jag har en bit kvar att gå…  

Det här kan vara en svår dag, fylld av faror du aldrig kunde drömma om, när du vid gott mod gick till sängs igår kväll. Vi börjar vid det välkända samtalsämnet – Vädret. En olidligt varm dag har vi förhoppningsvis tagit oss igenom. Säkerligen har en och annan av mina kära läsare trillat av pinn av rent och skärt värmeslag, men visst svinn får man ju alltid räkna med, så jag räknar kallt med ett litet tapp i min trogna läsekrets.

Den största risken får våra kära liv denna dag är nog ändå inte värmen. Alla bör låsa sina dörrar och stänga sina fönster, för jag har hört ryktas att de skogstokiga studenterna denna kväll intar våra gator. Redan från tidig morgon har de varit igång och skrikigt, skränat och sprutat skumpa och en students firande känner inga gränser. Så alla som ej är självmordsbenägna bör vara på sin vakt. Ser du ett gäng, bärandes på vita huvudbonader och med vingliga steg närma sig bör du antingen spela död eller i snabbast möjliga fart avlägsna dig.   


Ta till flykt om du denna galning skulle skymta bakom kröken

Ett finputsat personbästa känns ju som rätt naajs 37.13. Här har ni mej, en glad tjej! Ett litet smolk i bägaren var att förlora efter en stenhård kamp, med fyra sekunder, efter en låååååång spurt. Men besegrad av en gode välmeriterad löpare får jag bjuda på. För den här gången.

Lite adrenalin pumpar runt i kroppen, och sömnen känner inte för att infinna sig. Blir en tuff morgondag, synd att den uppiggande koffeindrycken inte behagar falla i min smak. Efter en dryg timmes sömn kommer jag kunna vara i behov av något stärkande framemot arbetspassets sista timmar. Men lika glad för det är jag, men gladast e nog räven!

Tar en titt bakåt i bloggarkivet där jag tipsar stackare som mig själv, vilka aktiviteter som kan vara lämpade för sömnlösa, tradiga nätter. Harpan, you better watch out!

Ett hett omdebatterat ämne här i bloggen har ju på sistone varit Sommarlovet. Det på grund av att jag hyser så starka känslor för detta, men då jag nu är inne på lovets absolut sista timmar är det väl ett stängt forum för att ventilera mina tankar.

Imorgon kväll bär det av igen. På Luleås gator ska man i snabbast möjliga takt masa sig fram i ett par löpardojjor. Som vanligt sitter jag nu här, dagen innan, med ångesten och alla tvivel. Om jag hade lite makt i form av magiska kunskaper skulle jag sända en förbannelse över all jordens förkylningar, och därefter driva ut den ur min kropp. Men vad vet jag om magins krafter, det kanske fungerar lika bra med att inhalera Mentol Näsdroppar? Men hej! Nu ska jag bänka mig framför veckans TV måste-Projekt Springväg.

Efter att ha startat upp förmiddagen med att ha erövrat världen i ett parti Risk känns det som att jag har makten att forma dagen till något riktigt bra, världen ligger för mina fötter. I kombination med det, och att mitt sommarlov plötsligt halverats försöker jag leva var dag som om den var min sista.

 Ni vet den där sista-sommarlovs-veckan känslan man får när hjärtat känns tungt, då man vet att vardagens slit är inom alltför kort sikte? Ja, tänk er att första sommarlovsveckan även är den sista! Kaos i hjärnan och error i tankeverksamheten. Jag har förgäves försökt uppleva allt som hör sommaren till på kortas möjliga tid.

Jag har: utan resultat letat efter en mygga för att erfara de obligatoriska betten, micrat gårdagens grillade entrecote med mycket tuggmotstånd som resultat, solat i en dyngsur solstol samtidigt som det regnade, doppat stortån i Smedsbyns gyttjepöl/sjö, sprungit en tur efter skogsvägen med hög fart och puls tack vare fruktan för björnen, paddlat en trasig kajak i cirklar.

Då jag är fri att göra precis hur jag vill i min blogg, finns därför inga krav på att mina inlägg ska genomsyras av någon slags röd tråd. Varför inte slänga in en gullig liten djurbild tänkte jag. Sagt och gjort. Så här såg vårat lurviga monster ut för exakt ett år sedan. Konstaterar att han väl växt en aning.
 

Spelar vädergudarna ett lustigt litet spratt med mig eller? Precis när jag färdigställt mitt alldeles fenomenala blogginlägg blåste de extra kraft på sina vindar och fällde väl lite lägligt en trädstam över en elledning för att abrupt avbryta min osparade text.

Viss problematik uppstod i samband med att något ljushuvud skulle gå och komma på den där eluppfinningen, för nu kan jag inte vara utan den! Tack käre uppfinningsman för att du försatt mig i detta prekära läge! Tråkigt har jag, och antagligen kommer jag ha dött svält-döden innan den påbörjade lasagnen fått fördigställas.

Jag tror att jag i min ilska och mitt vredesmod kommer att gå och hoppa på det här fågelboet vi nyss hittade nedanför huset.

Tyck ej endast synd om mig, ta även i åtanke att det bästa blogginlägget du kanske någonsin skulle ha läst nu gått till spillo.

Så, nu känns det lite bättre, nu är jag inte ensam om mina ledsamma känslor… Visst lyckades jag även få dig att känna lite olustiga känslor inombords med tanke på vad du möjligtvis gått miste om? Dessutom har jag gett dig vetskapen om vad jag alldeles strax kommer att ta mig till med de stackars små oskyldiga fågeläggen. Gör det dig måhända till medbrottsling för mitt illasinnade dåd utfört i svår vredesmod?

Det finns en hel del talanger inneboende i min lilla kropp, har jag nämnt att jag till exempel har en silvermedalj från en schacktävling? Ordspelet boggle är det inte många som förmår mäkta med mina skarpa ögon och kvicka hjärna. Och inte att förglömma har jag har en helt enastånde förmåga att vicka på mina lilltår. Nu kanske ni tycker det kan vara slut med all skryt och min uppvisade egenkärlek, men jag har ännu en förmåga som inte alltför många har fått bevittna. Varje år när sommarens strålar börjar skina kryper adrenalinjunkien fram inom mig, spottar i nävarna och tar sats. Ska jag klara det ännu en gång? 








Slutet gott allting gott 

Eftersom jag har mycket lite att delge er efter att denna sköna dag börjar gå mot sitt slut, låter jag en syster i skaran visa upp ett av sina bättre skriva verk här. För att ni inte ska tro att min syster är utvecklingsstörd eller lider av någon smärre form av förståndshandikapp bör jag tillägga att berättelsen skrevs i en ålder omkring sju år.

Alla sjuåringar besitter dessvärre inte lika stora intellektuella förmågor som jag själv gjorde i samma årgång, så vissa grammatiska fel kan förekomma i texten, men jag ville återge den i dess originalform för största möjliga nöjsamma behållning!

En baby på vift

Det var en gång en liten by. Som låg utanför Boden. I den byn bodde det inte så många. Dom hadde små söta hus med halmtak. Men det var en som bestämde i byn som hette Anders. By borna var som slavar till Anders. Men varje år så slängte Anders ut nån från byn. Det här året hade han tängt slänga ut en liten baby. Om man strävade imod vart det döds straff. Den lilla Babysen hade en storebror han ville inte att dom skulle slänga ut sin lilla syster. Så han gick till Anders och sa du får inte slänga ut min lilla sysster då sa Anders då spelar vi om det den som vinner får välja. Också spelade dom. Anders vann så han slängde ut henne. Han slängde henne till Boden. Men pojken packade och for till Boden han letade i flera veckor men han hittade hon inte. Då såg en gubbe att han letade efter något. Då frågade han varför. Då sa pojken jag letar efter en baby. Då sa gubben jag såg en baby som glev på ett tåg som åkte till Göteborg då tog pojken nästa tåg som gick till Gödeborg. När babyn hade klivigt av så började hon krypa mot en kosk för hon var hungrig ingen såg babyn som tog en dajm. Senare när pojken hade klivigt av så började han gå mot samma kåsk som babyn hade gott mot. Han var också hungrig så han köpte sig en dajm.

Slut!

Barndomsvänner är av ett speciellt slag. Inför dem är du bildligt talat avklädd, det är ingen idé att lägga till eller ta bort detaljer ur ditt liv för att försöka framstå i bättre dager. Har någon vart med ända från början, då ni kivades i sandlådan, klippte varandras hår, plockade fågelägg ur dess bon, sålde fina stenar, mimade till Spice Girls, läste varandras dagböcker, bråkade med den andres brosor, var avundsjuk på kompisens talande docka eller lekte att ni var Henke Larsson och Fredrik Ljungberg, då är loppet på något sätt redan kört. Om omständigheter kommit i vägen för ert umgänge krävs bara en snabb uppdatering om nytt arbete, plugg och pojkvänner så är ni tillbaks på samma sandlådenivå som för 14 år sedan, med enda skillnad att din kompis äntligen lärt sig uttala orden stövlar och spagetti korrekt.

PS: Jag var förresten Henke Larsson om ni gått och grubblat..