VonClausen

Nu ska julkänslorna på allvar framtvingas i regnvädret. Pepparkakor ska kavlas och formas tills mina händer blöder, och julmusiken skråla så ett tinnitusliknande ljud tjuter i mina hörselgångar. Då vädergudarna sviker, får jag med mina blödande händer giva dem mitt offer, med hopp om minusgrader och snö.

Fast egentligen vill jag inte ens ha snö, men det lät bara så härligt dramatiskt att framställa det så.

Om endast ett par timmar är december månad här, och julkänslorna bör snart börja pocka på min uppmärksamhet. Hallå, jag väntar!

Tills vidare får jag ta del av våra katters sunda inställning till livet. Äta, sova.. Myyys.  

Imorgon ska jag ägna mig åt något mycket fult. Jag ska ljuga. Det är inte mycket att göra åt saken, jag har inget annat val än att le lite glatt och spy upp mina vackra inlindade ord.

Det är nämligen så att det krävs av mig att jag ska promota mindfulnes och dess positiva effekter.  Min hjärna verkar inte vara skapt för denna meditativa sinnesställning, då det verkar som så att den stöter bort allt som har med detta att göra, och jag klarar knappt att ta in den fakta jag imorgon så ambivalent ska vidarebefordra till mina åhörare.

Det har väl inte gått någon förbi vilken otroligt stilig blogg jag gått och blivit med. Självklart krävdes det mer tekniska kunskaper än de jag själv besitter, så ett tack och bock är väl på sin plats, du hjälpsamme riddare i skinande rustning. Nu kan inget stoppa mig och min blogg, snart kommer jag och tar krona och tron ifrån dig Kissie!

Jag bör nu återgå till mitt studerande. Eller vem försöker jag lura, tar nog och förnöjt sätter mig framför SISTA!! Spartacus avsnittet med mammas underbara, hembakade bröd. Paniken för min lättja får jag ta imorgon 11.00.

Saknar du arbetsmoral och gillar att spendera tiden med lite gubbsnack och kaffe? Då har jag yrket för dig; Vaktmästare!

Har nu under en lång tid studerat deras agenda lite i smyg, och kan bara konstatera ovan nämnda fakta.

Råkar du personligen inneha titeln Vaktmästare och känner för att diskutera och sätta mig och mina påståenden på plats är jag mycket konflikträdd och kan säkert snabbt vända kappan efter vinden och ta tillbaka vad jag just hävdat. Men vi säger så till vidare!

Då/om den dagen kommer det blir aktuellt att klämma ut en liten unge, står jag väl förberedd inför smärtan. Har precis tagit med mig mina svårt sargade vader från en benmassage.

Idag var dagen då jag åter saknade min kära bollsport. Derby i division 1, med allt vad det innebär stod på schemat. Med en alldeles förkrossande returstatistk vann mitt kära Stars, och jag känner mig stolt!

Jag for fredagkväll, med en panikartad känsla i maggropen, hem till byn. Visst, jag lockades av den alldeles fantastiska maten som jag visste serveras var dag på familjen Clauséns matbord, men ända kvarstod frågan; vad ska jag göra?! Räknade med att sakta mögla bort under helgen, men plötsligt visade det sig att diverse personer, med och utan Smedsbyursprung, dragits till den långsträckta byn. Glögg och en mysig spelkväll planerades, men slutade i kaos och hysteri. Spel efter spel avverkades, och de enda reglerna som fanns var; vinna eller försvinna, på liv och död. Eller nåt sånt…

Första advent ska det tydligen vara, och jag ska nu försöka att komprimera julmys på kortast möjliga tid.

Jag har krigat väl, och har nu köpt min frihet för mina goda insatser i arenan. Blod, svett och tårar har det kostat, men här står jag nu på andra sidan, och aldrig har väl fridom doftat så gott!

Ungefär så, om jag hade varit en slav i romarriket. Kan hända har jag sett liiite för mycket på Spartcus lately. Ändock har jag en poäng i det jag hävdar. Kändes ungefär som att jag, efter en lång och slitsam vecka, kämpade för liv och död då dagens intervallpass stundade i slalombacken. Och se, visst har jag tagit mig igenom de senaste veckornas slit, stress och fläng. Vad jag har väntat på denna fredag, fri och ledig!

Då hela min vänkrets ägnar sin tid åt resor inom och utom detta rike, eller drar in mer pengar till att fylla madrassen, har jag nu packat min gamla basketbag för en rehab och matfrossar helg hemma i byn.   

Precis som jag brukar, vaknade jag upp utan väckarklockans hjälp. Kände mig otroligt utvilad och sträckte lite på mig. Tänkte att jag lika väl kunde kliva upp då jag likaså vaknat. Denna morgon skulle jag hålla mitt allra första spinningpass, jag var förväntansfull inför uppgiften. Så slog jag ett öga på klockan. 7.32!!!!!!!! Om exakt tretton minuter BÖRJADE mitt pass, som JAG skulle hålla! Väckarklockan tycktes inte ha fullgjort sin uppgift, och JAG Elisabet Clausén, 21 år gammal stod inför min första försovning, en dag då det bara inte fick hända.

Behöver förmodligen inte redogöra för hur jag tryckte in linserna i ögonen och kastade mig ut på cykeln, ni har nog bilden rätt klar för er likväl.

Men på plats var jag, tror till och med jag råkade börja passet en minut för tidigt, och adrenalinet flödade fritt i kroppen från start.

Slutet gott, allting gott.

Sitter i mitt julmysiga hem och myser… mmmys. På dryga femtio kvadratmeter lyser otaliga ljusstakar upp i mörkret.

Så stod jag, i min allra mysigaste sinnesstämning och diskade all min disk under rinnande vatten. Hade precis tagit en lång dusch i så varmt vatten att mitt skinn näst intill sveddes i hettan.

Nu, bara ett par minuter efter detta överflödiga mysande, sitter jag istället här och fäller en tår i kolsvart mörker. Kom plötsligt att tänka på de drunknande isbjörnarna. Kan meddela att jag släckt ner varenda onödig ljusstake, laddat en kompostpåse i sophinken och lovar er att frysa riktigt redigt nästa dusch!

(Fem mysrelaterade yttranden, endast för dig L. Och M förstås!)

Saker jag bör göra:

- Tvätta

- Duscha håret

- Dammsuga

-Laga RIKTIG mat (konserver som öppnas räknas ej)

Saker jag inte gör:

- Tvättar

- Duschar håret

- Dammsuger

- Lagar riktig mat

Fick för övrigt en kommentar på fejjan då två kära vänner diskuterade lite fram och tillbaka, (nu klipper jag själva sammanhanget) :

Vän med fet stockholms dialekt: ”men Bettan då?”

Vän som känner mig liiite för bra: ”nä hon äter säkert tonfisk och tränar”

Jag ville gå in och ba, nä hörrni de gör jag inte alls!!! Fast efter tre sekunders betänketid ändrade jag mig då jag 1) precis ätit tonfisk, 2) bytte träningskläder från ett löppass till ett gympass på Helex. Attans!

Men nu vill jag trots denna lilla träffsäkra diss ändå försvara mig själv. 1) Jag tycker inte alls tonfisk är särskilt gott, och äter det endast för att det är så lätt att bara öppna en konserv, 2) Jag…. (tänker på en slagfärdig motreplik)… (kommer inte på nån)… Äh vi skiter i det.

Jag ska göra detta inlägg så utomordentligt tråkigt genom att koda det i interna skämt och samtalsämnen. Personen inom parentes är den jag tillsammans kan fnissa lite försagt med. Ni andra kan ju för all del göra ett försök, men att utesluta detta inlägg är inte heller helt fel..

Jag sitter för tillfället med en pläd om knäna och myser så gott (Lena, Malin). Har inte riktigt greppat det här med Andrum och grejer (Linnea S), men obstinat som en liten sexåring skiter jag fullständigt i det och lyssnar istället på nyaste plattan (Aino). Kvällen börjar närma sig och magen börjar i sedvanlig ordning svälla upp så gott (Frida C.). I kylen har jag att välja på 31 punschrullar (Fia) eller en påse naturgodis att frossa i. Valet är enkelt (här hänger väl ändå varenda kotte jag känner med).

Jag har inför kommande helger inhandlat örtsalt för att återskapa en succé, F.E.S, ni är så hjärtligt välkomna! (Stina L, Fanny, Elin). Ska innan dess träna på att sexigt vifta med ögonbrynen, och emellanåt slicka mig runt läpparna (Fanny). Tönten på andra sidan jordklotet saknas (Adde!), men klara sig nog bra där borta, och får uppleva många efterfester med väl valda inslag (Adde igen).

Grannen har slutat spela på sitt piano, så nästa klassfest som äger rum kan jag gå i god för att du inte behöver väckas så abrupt ur din skönhetssömn, av en tradig visa på repeat (andra Linnea S.).

I två års tid har vi stått ut med varandra. Du har utsatts för min reseångest, min alltför tidiga väckarklocka och alla mina underliga vanor. Allför längesedan jag hörde av dig, men jag hoppas att du tar det lugnt med dem av mindre storlek, och inte kastar dom i backen med alltför stor kraft (M. Renjholjm).

Förlåt för det stora spelfifflet vi utsatte dig för, och jag hoppas att du vid det här laget har godtagit vår ursäkt, och vid gott mod övar dina spanska glosor (Elin).

Eviga granne, förmodligen kommer vi nittio år gamla fortfarande bo vägg i vägg, kanske i en helt annan stad. Du vet att grannsämjan allra bäst hålls uppe genom bullfika och massage (Matilda).

Till sist vill jag och Bosse B. sända ut våra hjärtligaste hälsningar! Kan meddela att han är vid gott mod och fast och fin precis som sig bör (Maria)!

Har varit i diskussion angående relationer till serier kontar filmer. Vi kom gemensamt fram till att den långa gemenskap man skapar till en serie och dess karaktärer är så mycket känslomässigt starkare än till en film. I en serie nöter, blöter och stöter du varje individs utveckling/problem/kärlek/olycka vecka efter vecka, år efter år. En film varar som absoluta max tre timmar, sedan var det kalaset slut. Du fick säkert inte ens se huvudpersonen gå på toa en enda gång, och hur verklighets troget är det liksom?

But all good things come to an end. Och när en serie du älskat innerligt och djupt, så definitivt är slut fylls ditt hjärta av ett tomrum, ungefär som när du sex år gammal såg Gammel Nalle ligga sönderbiten. Ett verk av hundens käftar.

Sitter för tillfället klistrad framför Spartacus (självklart har jag försäkrat mig om utgången av serien*), alldeles i startgroparna, men kommer säkerligen snart ha byggt upp en relation till de hårt hunsade Gladiatorerna.

*Läs tidigare inlägg Med lugn i själ och hjärta.

Efter tio långa timmars djup sömn, vaknade jag upp som på nytt född (särskrivning eller ej? Det är frågan…). Kan bara konstatera att årets stressigaste vecka har tagit på mina krafter.

Trots detta var det bara att spika nya nubb i skorna, och löpa för allt vad tygen höll. Athletic games i Pitä stod på schemat, och jag skulle bekant mig med den mycket skrämmande distansen Åttahundrameter. Hur skulle detta sluta? Hur gör man? Kan jag ens springa? Inomhus!? En lutande bana!

Frågetecknen och utropstecknen hopade sig inom mig. Med de förmanande orden, ”slappna bara av och kör ditt eget race” stod jag alltför snart på startlinjen och hörde skottet gå. Med facit i hand så gick det väl ändå ganska bra. En förstaplacering på en ny distans, och en erfarenhet rikare. Ett läppglans rikare är jag också. Köpte det ”lite wild and crazzy” på Statoil. En vild lördagskväll kan ju vad som helst hända liksom.

Kalla mig kontrollfreak, partypooper eller bara rätt och slätt tråkig. För jag har ett föga smickrande behov att ta död på all upparbetad spänning de stackars regissörerna/författarna jobbat på. Det faller sig nämligen så att jag bäst avnjuter bok/film då jag i förväg fått veta slutet av storyn. Börjar intrigerna trissas upp slår jag helt enkelt upp sista sidan i boken för att se vilka som överlever/blir kära/vinner en nagelbitande fajt. Därefter kan jag återigen bläddra tillbaka till ursprungsläget, och med ett nyfunnet lugn mata igenom bokens händelserika förlopp.

Det har hänt att jag med en vild blick, närapå tagit strypgrepp på personen bredvid mig i soffan som redan sett filmen, för att pressa den på information om slutscenen. Detta beteende har en förmåga att reta gallfebern på folk i min närhet, då de ser mig dissekera spänningsfaktorns adrenalinhöjande effekter på detta skamliga vis.

Men jag sitter så nöjt under min korkek och luktar på blommorna…

För er insatta South Park fans. Visserligen introduceras varje avsnitt med texten: all characters and events in this show are entirely fictional. Trots detta har jag nu beviset på att en mänsklig variant av Cartman existerar. Watch and behold, King Curtis at your service!

Jag faller nästan av stolen då jag träffas av alla deras likheter. Är det inte helt fantastiskt! Jag fullkomligt älskar det lilla talförda barnet!

Efter vissa smärre förluster, i form av en cykel, bör denna dags minutiösa planering flyta på planenligt. Inför en tuff, muskelkrävande dag krävs en stor uppladdning i form av pasta, som just i detta nu stormkokar på spisen.

Giv ej upp hoppet om mig kära vänner! Inom en snar framtid återkommer jag, gamla Bettan, utan en stirrig, stressad blick, med tankarna på framtiden för att lyckas ta mig igenom nästkommande dag.

Ingen tid=ingen lyxkonsumtion. Inte ens stadens matvarubutiker har öppet mellan 22.30-06.30, vilket för tillfället är den tidsperiod då mina dagar inte är uppbokade. Tipsa mig nu för guds skull inte om någon nattöppen Coop eller vad det nu kan finnas, har äntligen funnit den enda vägen till att trygga min framtida ekonomi. Ständig sysselsättning.

För övrigt vill jag tillägga att det inte är helt OK att spela Broder Jakob, broder Jakob, sover du sover du… på piano i cirka tre timmars tid. Lär dig ett klassiskt verk om du nu ska envisas med att störa dina grannar i deras husfrid! Det är inte alltid, och väldigt sällan man gillar sina grannar (ej inberäknade Lifbommar!)

Eftersom min kraftigt nedsatta syn skapar stor dimma omkring mig har jag självklart tagit till den enkla lösningen kontaktlinser.

Jag drar mig till minnes, då vi i årskurs fem skulle hacka sex kilo lök, inför väntande höstmarknad. De andra lipsillarna växelsprang iväg för att torka sina tårar, men utan en tår mot min kind satt jag kvar och hackade med stor frenesi. Med stor beundran bugade de andra små barnen inför mig och kysste mina fötter. Aldrig tidigare hade de väl sett en levande varelse så totalt ostoppbar inför lökens skadliga ångor. Eller hur det nu var, ingen kan väl kräva att man kommer ihåg alla små detaljer från sådana uråldriga händelser.

I alla fall, tack för att jag fick en grav närsynthet, så jag med kontaktlinsernas kan hacka sex kilo lök utan ett uns av besvär.

Breaking Dawn. Behöver väl inte säga mer än så, ikväll klockan arton noll noll intar jag och mitt sällskap bio salongen.

God mat, sällskap lika gott som maten (ej bokstavligt talat så ni retards hänger med) och drömmar om framtida reseplaner. Maten har knäppt hunnit smälta, men jag tror det finns plats för en ny måltid bestående av mackor och naturgodis. Kan inte bli mycket bättre än så. Eller jo, men nu ska vi ju inte va såna, försöker låta som en tvättäkta livsnjutare här.

Tekniken, i form av en mobil ur funktion, ställer till stora problem för en människa i modern tid. Hur gjorde ni mor och far (med tillhörande förfäder)!

Saliven hänger ur mungipan, det vattnas i munnen vid tanken på Pågens välsmörade mackor. Har inte tid med er nu.

Vår sista stund är kommen. Har på beordring blivit tvungen att säga upp vår alldeles för korta gemenskap. Barcelona är nästa hållplats för min räddare i nöden. Mössan, tack för att du täckt upp för mig då jag inte orkat duscha håret på en vecka, tack för att du värmt mina frusna öron och kanske undanröjt en och annan förkylning, då du suttit majestätisk och värmande på min huvudknopp!

En sorgesam sista promenad en kylig måndagskväll. (Okej jag lyckades väl inte fullt ut med minspelet "ledsen". Ser mer ut som att jag är skräckslagen, och fruktar Luleås mörka bakgator.)

Livet går sin gilla gång med eller utan huvudbonad (plötsligt kan man behöva planera in hårdusch i schemat igen), praktikplats numero 2 är påbörjad, och det ser ut som att det ljuva livet med tidsfördriv som facebook, harpanspel, och diverse bloggläsning kraftigt kommer behöva reduceras. Tempo i vardan, here I come!

På fars dag ska man äta god mat, lite tårta och säga till sin kära pappa att han är den bästa. Det är gjort, med det lilla undantaget att huvudpersonen i fråga var ute på resande fot. Men maten var likväl utsökt.

Vintern är en mycket kall, hård och alldeles alldeles onödig årstid som inte fyller någon som helst sorts funktion. (Det där var till dig Marcus Hellner! Bitter tjej som inte blivit uppringd). Dagen då den blå Fjällräven åker på är det officiellt vinter i Bettans värld. Den dagen är idag. Nu är det bara att köra ner huvet och koppla bort alla känslor fram till vårens solstrålar åter träder fram.

Ses i mars, nu går jag i ide.


Timmer och en fyrhjuling. Bara sådär.

From now on spenderas mina hårt ansatta pengar endast på rysk balett.

Jag gillar att dra saker till det extrema men jag kan väl erkänna att det där var en liten överdrift. Vad jag egentligen ville få sagt var att jag under två timmar suttit och myst. Det var heeelt fantastiskt. Jag vill också vara en liten rysk, utmärglad ballerina som med blödande fötter dansar runt med män i mycket tighta trikåer. Detta gillades skarpt.

Ni känner ju mig. Vet att jag ofta sitter försjunken i min nersuttna fåtölj med ett glas rödvin nära till hands, och fimpar cigaretten i ett överfullt askfat. Kanske sitter jag och grubblar över livets svåra frågor, eller laddar upp för någon kulturell tillställning.

Skojja! Men det där med uppladdning inför kulturella tillställningar var faktiskt helt korrekt uppfattat. För vem ska i afton beskåda den ryska baletten Nötknäpparen? JAG. Oväntat men sant.

Behöver distansera mig från min vardag innehållande träning, shopping, plugg och kompishäng, och då kan väl ett litet kulturellt inslag vara på sin plats. Tror jag ska leva mig in i rollen som rysk-balett-åskadare. Dresscode med förbud av rosa, ulliga, gulliga små koftor!

Sitter på kaffe och bulla-fika hos grannen och myser så gott. Plötsligt plockar tidigare nämnd granne fram sin lilla laptop. ”Vi ska göra en beställning från …, vill du också vara med?” Jag börjar kallsvettas, ”ingen mer nätshopping den här veckan Bettan.” Mantrat går i 1 sekund och 3 hundradelar, runt i mitt huvud. Lite tveksamt konstaterar jag att ”nä det är nog bra för mig” (DISCIPLIN). Min kära granne, och vän, vänder nu skärmen mot mig och utbrister, ”men titta det är ju jättebilligt, och smink behöver man ju alltid”. Fortsättningen får ni själva försöka klura ut.

Så var det med den saken.

Igår fick jag ett mycket trevligt samtal från bilprovningen. Blev tipsad om billiga chipspåsar.

Cheer up alla deprimerade tonåringar! Jag vill nu visa att man kan vara en glad prick trots sina tillkortakommanden. Ta mig som exempel:

Saker som kan göra en nedstämd, men som jag (för det mesta) skiter i!

-Jag satt nyss alldeles, alldeles ensam runt mitt tomma middagsbord för att spisa dagens första måltid. All alone.

-Jag har nedsatt syn.

-Mina tår ser ut som räkor.

-Hade en pojkvän (kallade man ens det för pojkvän då?) senast på mellanstadiet. Jag är idag 21.

-Jag är kanske 15 centimeter under medellängd.

-Affärens automatiska dörröppnare öppnade sig inte för mig. Jag kanske är osynlig.

-Barn har frågat; ”vad har du för prickar i ansiktet”. Det är finnar.

Jag längtar efter…

En riktigt fet portion Spagetti och köttfärssås, tillagad av min kära mor.

Klassfeezzt.

USA!! Kan tiden gå lite snabbare?...

Städhjälp. Det första jag ska införskaffa när jag har ett fast jobb. Spelar ingen roll om jag bor på typ 50 kvadrat, Jag Orkar Inte Städa!

Ett liv som ekonomiskt oberoende (kan hända att jag får ta med mig denna längtan till graven).

Feetaste julen evvah! Typ 20 pers och massa galna hundar i huset, en kollrig tomte som får dela julklappar i timmar, pressa käften full med köttbullar och knäck i en salig blandning, tömma kontot och hjälpa Sveriges handel på traven, spränga garderoben av alla nya kläder som inkasseras. Och så lite mys på det.

Breaking Dawn. Heh, tur att man har biljetter till premiären liksom.

Vs

1:a plats. Känna smaken av guld.

Min hjärna är som en grillad marshmallow, utbränd och färdig för veckan. Söndagen spenderas på rehab i byn. Lagad mat, en stor tv och hundpussar. Snart redo för en massa träning och att ordna upp i mitt pluggkaos.

Med hjärnan på off mode flödar inte direkt blogginspirationen. Jag frågade därför den yngsta i syskonskaran om råd. Fick ett par helt obloggbara topics som förslag:

-Samurajer 

-Japaner

- Coola ninjas

-Japansk anime

Känns som att hon liksom snöat in sig på något…  

Kubas historia är ganska intressant, tur att man har pålästa vänner som delger en fängslande fakta runt lunchbordet. Sänder en försenad ursäkt till Elin, å mina och Fannys vägnar, som praktiskt taget kidnappade dig där du strosade omkring på andra sidan gatan. (Pojkvänner som planerar middagar, där flickvännen måste laga maten, får ett litet minus i kanten. Men bara ett litet och snabbt övergående.)

Inte BFF.

Hej. Massören behöver massage. Helst igår, men imorgon går också bra. Anteckna och återkom.

Tjugo kronor spenderat för att uppnå ett vackrare jag. Sitter iklädd vacker, blå ansiktsmask och inväntar utlovade stordåd.

Själv har man ju en biljett till Farmen. Ej till salu. Heheh. Skadeglädjen när cirka 267 desperata facebook uppdateringar vädjar om ett inträdeskort till Farmens Fabulösa Festligheter.

En kvicktänkt tjej vid namn Alina Elisabet Clausén har gjort en liten tabbe. För sisådär ett halvår sedan, när livet var som mest hektiskt skulle man uppenbarligen skickat in en liten ansökan till högskolan om egen vald distanskurs. Men inte gjorde Alina Elisbet Clausén det, nej nej. Hon spelade förmodligen basket eller hängde på stadens gym under just den tidsperioden. Nu har Alina Elisabet Clausén ingen kurs att läsa. I dagsläget står hon inför två valmöjligheter; 1) invänta den oootroligt långsamma proceduren för sena ansökningar, och hoppas på ett positivt besked. 2) Skita i den här skiten, och hänga på arbetsförmedlingen måndag morgon.

Ska låta tiden, och förnuftet ta ett beslut. Spontant: alternativ 2, inrådan av närstående: alternativ 1.

Tobak är dååååligt för du stinker i käften, får skrumpnande hy och håravfall. Lite cancer på kuppen och retarderade barn som föds med tron att ciggen är en slickepinn.

Ungefär den informationen jag ska gå ut med till de små liven, skrämseltaktiken är det ända rätta! Jag har genom praktikplatsen halkat på ett litet projekt och sitter nu och laddar upp tobaksfri propaganda. Men ändå, nog är det rätt tufft att röka? Ba göre!

Jag har nu en period av höghöjdsträning framför mig.

Wow (tänker ni), ska hon ut på ett jättespännande träningsläger till typ… typ Alperna  (fortsätter ni tänka). Men student som jag är gäller ju budget varianten i alla lägen, så istället för att spendera tusentals kronor på att svettas uppe på ett berg, klickade jag hem ett par alldeles för höga skor från nätet.  

Känner att jag får maktbegär och storhetsvansinne när jag trasker omkring med näsan i vädret på dessa höga höjder. Är längre än syrran liksom.  

Nu när tidigare väl omdebatterade tenta är avklarad, dyker snabbt nästa problem upp. Skolan är en tättsluten byggnad, fylld utav ångest och lidande. Kan någon släppa ut mig från detta högspinnande ekorrhjul!  

(Jag som slutkörd ekorre)