VonClausen

Framme på den soliga, underbara ön. Hela dagen har jag legat på stranden, och jag har redan nu påbörjat en jämn och fin bränna att visa upp när jag kommer hem. Har precis intagit en enastående paella, och kvällen ska nu spenderas med en avkopplande promenad längsmed sandstranden. NOT!

Idag har det REGNAT! Trodde jag lämnat den skiten i Luleå!? Förhoppningsvis ska vädergudarna för en gångs skull hålla med meteorologerna och ge oss strålande sol resterande vecka. Men ganska gott har jag ändå haft det, inte har jag lyckats springa vilse en enda gång, maten har stått rykande het varje gång hungern gjort sig påmind och extra sängen är förmodligen den bästa extra säng jag någonsin vilat min trötta kropp mot (råkar av någon oförklarig orsak ALLTID ut för extra sängen).

Jag erkänner att jag inte är något godhjärtat litet helgon, och hoppas såklart att det även regnar lite på er där hemma!

Mina väskor är nu packade till bredden. Vet inte om de där sju olika bikinierna (plural bikini? någon?), var helt befogat, men valmöjlighet är viktigt för mig. Att jag dessutom otrivs (vantrivs var ett alltför starkt uttryck) med att ligga och steka på stranden kanske bidrar till att min packning kan verka en smula överdriven..

Mina motoriska (läs motor) kunskaper sattes igår kväll på prov. Jag fick ett klart och rungande IG i kursen. Tur att man har en far i familjen.

 

Regnar gör det men vad gör det mig när jag om endast två dagar tar min lilla resväska och styr kosan mot varmare breddgrader. Kommer bli kaos i paradiset när halva den Clausénska/Liljedahlska släkten gör entré på beachen. Tack kära all inclusive, jag vet att du kommer att hålla mitt humör uppe genom ständig matservice.

 

En lös plan och resdröm har även ventilerats med en god vän. Skulle kännas helt cococrazy i min skalle av lycka om det blev till verklighet. Då kan man ju dra till med den hederliga gamla klyschan ”den som lever får se”.

Så här trött är jag                            

 

 

 

Det vita mellanrummet visar min enorma trötthet. Idag har varit en otroligt effektiv och intensiv dag. Rusat från det ena till det andra. Förkyld och hes är jag också. MEDLIDANDE TACK!

Mina intensiva och effektiva dag har inte särskilt stort intressevärde, därför låter jag er slippa mitt tränings- och skolgnat. Men  en lite lustig bild ni kan måla upp för er är när jag på förmiddagens springtur gör en störtdykning i leran. Min absolut första tanke jag fick i mitt gyttjebad var att snabbt stänga av tidtagningen på pulsklockan, var sekund är av vikt. Men därefter skrattade jag lite åt mig själv. Jag har säkerligen kvar lite lera i någon vrå av örat om jag skulle få för mig att titta efter.

 

Resterande tid av dygnet ska tillägnas chill på hög nivå. Ska fråga min syster om hon möjligtvis kan transportera mig, släpandes på en matta, mellan kök-tv-toalett-säng.

 

Vill bara poängtera innan jag lämnar er, mitt herrskap, att det där med syster som släpar mig på matta faktiskt har förekommit. Vill minnas att jag på något sätt mutade henne till detta, men aldrig utbetalat hennes lön för mödan.

Inatt har jag varit med om märklig förtrollning! Så här gick det till i korta drag:

Jag vart störtkär i en prins, han hette Erik och var mycket mycket stilig. Tyvärr så kunde inte jag få prins Erik, för jag är ju i hemlighet ett sagoväsen och prins Erik kan inte va ihop med såna. Därför besökte jag stadens bläckfiskhäxa. Hon stinker och har slemmiga tentakler som hon kliar sig i näsan med när hon tror att ingen ser. Ja som sagt; därför besökte jag stadens bläckfiskhäxa. Hon kunde nämligen göra så att jag och prins Erik kunde bli ihop och leva lyckliga i alla våra dagar. Jippi, tänkte jag. För jag vet att prinsar är mycket mycket stiliga, men även mycket mycket rika. Jag hade bara fem kronor på mig, och det var ju alldeles på tok för lite för en sådan förtrollning tyckte bläckfiskhäxan. Som tur var kunde hon ta min röst som betalning. Vi hade en deal.

Men imorse när jag vaknade upp kände jag mig lite snuvad på konfekten. Röstlös är jag minsann, men någon prins Erik har jag då inte sett skymten av!

 

Så om ni ringer mig, och möts av total tystnad så vet ni hur jag förlorade min röstkapacitet.

Idag är en sån där bra dag. Regnet upphörde, och plötsligt fick vi uppleva fenomenet solsken. Dessutom hade jag bestämt mig för att den där förkylningen skulle vara över för min del, så den där konstiga känslan långt nere i halsen ignorerades.

Ja, mamma, jag vet att det är jättejättedåligt att träna när man är förkyld. Jag förstår också att alla kommer skratta och peka på mig när jag blir sängliggandes i typ sex månader, för att mitt lilla halsont utvecklades till en alien och åt upp hela min hjärna och proppade sågspån i mina vener, eller vad det nu är som händer. Det jag skriver nu är säkert jätteprovocerande, men idag kunde jag helt enkelt inte rå för det, JAG HAR TRÄNAT NÄR JAG ÄR FÖRKYLD. Förhoppningsvis klarar jag mig även denna gång från alienattacken och överlever natten, för jag och mina goa vänner ska på finmiddag!

Rätt ska va rätt; Eddie blev plötsligt Kanye West.

Neej! Det kan inte vara sant! Så har man gått och blivit med förkylning då. Alltså en riktig med halsont och grejer, inte bara en sån där hjälp-jag-är-hypokondriker-förkylning. Eftersom mina förkylningar börjar bli ett lite uttjatat ämne både här på bloggen och inom hemmets väggar förstår jag om jag får lite svårt att fiska medlidande. Men huvudsaken är ju ändå trots allt att jag vet hur oootroligt synd det är om mig.

Ville vara uppdatera er om min svåra hälsostatus, men ni mår säkert mycket bättre än ni förtjänar! Förvisso har ju dagen trots detta nederlag inte varit alltför dålig, shopping(!!) och en myslunch har klart förmildrat min svåra sinnesstämning.

Säg hej till guldfisken Eddie!

TVn stod på, och som hastigast vilade jag rumpan på soffan. Någon sorts debatt program med Morgon Alling, som talade om sin svåra tid som misshandlat barnhemsbarn, var vad jag fick ta del av. Debatten handlade om de missbehandlade barnen som idag krävde skadestånd för deras hemska uppväxt.

 

Jag bör poängtera att jag absolut tycker detta är ett mycket allvarligt ämne, och han har absolut varit med om något mycket svårt. Men mitt i sitt lite småhetsiga tal kläckte han svaret på en fråga jag alltid ställt mig; varför röka? Jo detta var vad Morgon sa, jag citerar: ”Tänk på alla de som nu står under köksfläkten och röker för att de blivit våldtagna i halva sina liv”.

Känner plötsligt stort medlidande med alla rökare, nu när jag äntligen fått svaret på hur deras ovana startat. Förlåt mig för alla fula tankar jag tänkt om er.

Börjar med en varning. Om du har begränsat med tid, så är det här ett sånt där intetsägande, totalt meningslöst inlägg som du inte bör avvara dina väl användna minuter till. Sitter du däremot och pillar lite navelludd och lyssnar på någon smörig poplåt av Enrique Iglesias kan du lika väl läsa om min ytterst ointerssanta dag.

 

Vaknade trött. Därefter väntade en lång, svår dag. Startade förvisso med en halvdag massage, helt ok. Därefter tryckte jag snabbt i mig en lunchlåda och gav mig av på ett mjölksyrefyllt pass. Sprang endast med tjurskallen, benen fick inget annat val än att försöka hänga på så gott de kunde. Var därefter tvungen att komprimera vilan, så det som hanns med var lite mat påfyllning, dåligt samvete över mitt facebookande då plugg vore på sin plats, panik över att mina förkylnings-motverkande-piller var slut, och därefter nästa träningspass. Efter att ha inkasserat alldeles för få timmar sömn under helgen, och dessutom varit psykiskt förkyld i snart en vecka (ja, jag är någon typ av amatör hypokondriker), så känner sig kropp och knopp lite småsliten. Jag verkade dock inte vara den enda av mina kära vänner som kände av helgens äventyr…

 

Mys hunden och jag ska nu rastas i regnet.

Jaaadå! Guldet är bärgat! Bansträckningen för dagens lopp var en välkänd runda i form av milen-spåret på Ormberget. Ökänt och fruktat av var lulebo. För att göra en lång historia kort; jag sprang, var lite trött, fick lite go mjölksyra i sista backen, tog fram tjurskallen och korsade, som första kvinna, mållinjen. Det om detta.

Jag börjar med att klargöra det här, jag älskar min familj, men kanske inte alltid, var sekund. Till exempel nu, när de alla fallit offer för svår förkylning och feber.

Min ansiktsfärg började så sakteliga övergå åt en blå-lila nyans, eftersom jag inte riktigt vågat andas i de sjukas närhet. Ingenstans har jag varit fri från smittan. Både Smedsbyhuset liksom lägenheten, har varit bebodd av varelser med en viss förkylnings- eller febergrad. Men nu kan jag äntligen använda lungornas fulla förmåga. De av det sjuka släktet är nu i samlad trupp, och snabbt packade jag min resväska och for så fort jag kunde. Lägenheten har jag självklart sanerat så gott det går, och en god doft av handsprit osar omkring mig. Jag kan se framför mig hur jag liksom Leonardo DiCaprio i filmen Aviator, låser in mig i ett rum för att fly mänskligheten, och pissar i flaskor...

En diskussion förs i detta nu om han faktiskt pissar i flaskor eller inte. Har jag bara inbillat mig denna detalj i filmen. Känns som en konstig inbillning i så fall. Jag hoppas innerligt att jag inte är en person som går och fantiserar om sådana ting. Snälla kan någon inte lämna en kommentar så jag slipper känna mig så dum, och säga; ”Ja, du hade helt rätt i detta spörsmål. The hot thing, Leo, pissar mycket riktigt i flaskor i en filmsekvens av the Aviator”.

Jag anpassar bloggen efter allas tycke och färdigheter, och varför då inte ägna ett inlägg åt mina matematiska genier till vänner. Varsågod, min dag uppstolpad i siffror:

Kilometer sprungna: 15

Gånger jag ätit (so far säger jag bara): 5

Antal mosade paddor jag sett medans jag sprang: 4

Antal Paradise hotel avsnitt jag sett: 3

1 undervisning i hur man borstar tänderna

Minuter jag pluggat: 8

Antal bloggar jag läst: 14

Powernapen varade 18 minuter

Minuter jag haft dåligt samvete för att jag inte pluggat och istället tittat på Paradise: 3

Promenader med en stor jycke: 1

Gånger jag tvagat in mina händer med handsprit: 107

Tuggummin jag tuggat: 8

Pengar jag spenderat: 20 kronor

 

 

 

 

Status: ängslig, gråtfärdig och alldeles alldeles SKRÄCKSLAGEN

Besök hos tandläkaren väntar. Det är absolut inget att leka med. Verktyg som skrapar, borrar och ilar inne i käften. Känner folk som tycker det är så mysig och avslappnande med dessa besök att de lugnt och stilla tar en liten nap, medan tandhygienisten jobbar på. Sådana personer vill jag avsäga all kontakt med, vi har absolut inget gemensamt och skulle aldrig kunna känna empati för den varandras problem och farhågor

Fyy. Stygg Betta! Med min lilla plånbok i högsta hugg skyndade jag gatan fram för att inhandla ett nytt anti-förkylnings-piller-lager. Problemet var bara att mitt undermedvetna var på väg någon annanstans. Dags för shoppeli shoppeli shopping! Igen. Det är tyvärr inget jag kan hindra, utan det är bara att le, vara glad och flyta med.  

Lägg in mej på klinik, SNÄLLA, jag ber er!

Idag har jag dessutom förärat den stora högborgen Pontushallen, med ett besök. Nu känns allt så definitivt och oåterkalleligt. Hyllan min i hörnet är nu tömd, och mina små svarta basketskor kommer aldrig mer  att få ta sina trippande små steg på hallens parkett. Snyft, snyft buhhuhäääh…! Snörvel.

 

Nä så illa känns det faktiskt inte, jag ville bara leka lite dramaqueen. Dessutom är ju basketen som sagt bara satt på en paus, och tänk vad otroligt mycket korgboll jag kommer hinna se nu när jag själv inte jämt och ständigt spelar, tränar, reser! Så gott basketfolk, vi ses på läktaren!


Frukta ej ni av manligt kön! Detta kommer aldrig bli en modeblogg! Av den orsaken tog jag en så dålig bild som möjligt av min nyinförskaffade röda (underbara vackra propra dekorativa välskapta) väska, så jag aldrig kan anklagas för något så nedlåtande som "modebloggerska" huuuh!

Nu kommer ni med all säkerhet (och rätt), säga; ”men åh! Typiskt Bettan!”

Idag har jag nämligen förirrat mig en smula i min egen stad. Helt i sin ordning sprang jag mot Mjölkuddsberget för en uppvärmningsrunda innan intervallerna på Skogsvallen. Men just idag var jag så oootroligt kissnödig, så jag avvek från stigarna, och sprang så långt avsides jag kunde komma för att slippa förskräcka någon stackars liten tant, på morgonpromenad med sin lilla jycke. Efter att jag lättat på trycket kunde jag för mitt liv inte dra mig till minnes från vilket håll jag kom. (Bör tilläggas att pinkpausen kanske varade i cirka tio sekunder. Max.) Så jag sprang lite hit, lite dit, lite tillbaka, låångt dit, men ingen väg verkade leda åt rätt håll. Slutligen sprang jag en bra bit åt det håll jag absolut räknat bort, ”ditåt kunde det ju inte bara vara”, och vips var jag på rätt spår. Min orienterings intuiton är ju bara helt klockren.

Jag har hunnit annat än att springa omkring bortkommen och vilse idag. Jag har varit på besök hos farbror optikern, för att göra den årliga kontrollen av mina närsynta korpgluggar. Allt som allt tog besöket lite drygt sex minuter, och kostade närmare fyrahundra riksdaler. Värt.

Jag känner mig som Will Smiths karaktär i filmen I am legend för tillfället. Ensam är jag kvar, och försöker undkomma alla smittade monster (läs: febriga, förkylda familjemedlemmar och vänner), som försöker slå sina klor i mig.

 

Jag och en av mina smittosamma systrar hade igår kväll planerat att besöka stadens biograf. Dock löper jag en stor risk att i sådana närgångna situationer bli smittad. Jag föreslog självklart att vi skulle sitta på varsina håll i biosalongen. Hon vart arg och tyckte jag var knäpp i huvudet.

Jag har själv utsett mig till någon slags sjukdoms expert, som kan avgöra i tidigt skede, när någon är på väg att falla ned i sjukdomens träsk.

”Du är sjuk! Jag ser det på dina febriga ögon!” Ungefär så kan en beskyllning låta, samtidigt som jag förskräckt backar ett par meter.  Eller så låter jag min otroligt skarpa hörsel avgöra när någon i min närhet har en liten klang av halsont då denne tar till ton, så häller du bara en skvätt handsprit över den eventuellt sjuka individen i fråga, för att ta död på de smittosamma bacillerna.

Istället för ett ”god morgon” som kanske vore på sin plats tidigt vid frukost bordet, kan min alternativa hälsningsfras lyda: ”är du förkyld?”

 

 

Känner verkligen med stackars Will, tänk det där går jag igenom varje förkylningsperiod...

…varenda kotte som jag känner, nu ska vi leva loppan, tjolahej-tjola-hoppsan-sa!

 

Imorgon ska båda den ena och det andra firas, därför är kappsäcken fullpackad av olika tänkbara outfits. Tur att det är the girl next door som fyller tjugo, så kläder kan bestämmas och bytas under kvällens gång.

 

Dagens lektioner får ett klart och glatt utropstecken som betyg. Gött med massage. Precis som vår lärare sa, kommer nog den här perioden i våra liv vara då vi är som allra populärast, och helt plötsligt kanske vänner från förr dyker upp och vill återuppta vår flyktiga bekantskap. Det är ju nämligen så att vi behöver x antal objekt som kan tänka sig att låta sig knådas i övningssyfte för oss nyblivna massörer. Har en känsla att dessa kunder inte kommer vara alltför svår raggade…