VonClausen

Sitter hos grannen och samtalar om livet och dess öden. Just då jag ska till att knäcka koden på meningen med livet blir jag plötsligt avbruten, "Just ja! Måste ställa väckarklockan så jag inte försover mig." Då jag halkat av banan på det stora sörsmålet frågar jag istället vad som är påpassligt för stunden, "har du försovit dig många gånger till jobbet?" Jag skäms för att delge er att svaret som ni nu skall få höra kommer från en person som är besläktad med mitt eget blod. "Ja, det har blivit några gånger, men på sistone har jag varit duktig! Har inte blivit en enda gång sen senast!"


Ehhh, grattis får man väl säga.

Håret faller av min skalp i tussar, acnen breder ut sig och jag har klisterrester sedan gårdagens vaxningsförsök.

I´m Sääxy and I know it! Undviker att titta mig själv i ögonen genom den reflekterande sanningen; Spegelbilden.

Kvällen blir tidig i hopp om att plussa på några timmar i den ack så viktiga skönhetssömnen.

Annars då, jo nog har man jobbat och stått i! Skurat golven och dammat av smutsresterna! Kommer på mig själv med att envist uppdatera om min städning var gång den inträffar. Varför? Vill jag att min mamma ska tycka att jag är duktig? Har jag i min uppväxt känt mig osedd, då jag febrilt sökt uppskattning genom att kliniskt putsa mina tillhörigheter? Bör jag ta hjälp av psykolog i gällande fråga?

I helgen ska jag låtsas att lönen infunnit sig på kontot, och självklart bör det firas med mina lika pengastinna vänner. Till saken hör att jag, och många av mina vänner är studenter, och absolut inte har råd med några ekonomiska glädjeyttringar.

Ska kleta på mig mitt sensuella läppglans, och vaxa mina ben. Vissa har våndats och kämpat för att inte i förtid avvärja de små stråna på benen.

Men nu går jag händelserna i förväg, än är det dagsljus och förmiddagstid. På bästa möjligt tänkbara sätt ska jag spendera kommande timme. Spartacus, säsong 2, avsnitt 1, booom!

Den pinsamma stämningen som uppstår när en polare försöker sig på ett skämt, men fallerar totalt med reaktionen tystnad, är just det, pinsam.

Situationen blir dessvärre inte bättre om du med dina empatiska känslostormningar drar till ett högt, konstlat kråkskratt.

Helt plötsligt blir då situationen omvänd. Det är nu plötsligt du som är pinsam.

Världen är inte lätt för en filosof, snörar på mig springskorna och fortsätter tänka över världens problem!

Har gjort storkok av hjärnmassan min. Ett öga tittar åt höger och det andra åt vänster. Jag har ändå lyckats åstadkomma vissa framsteg i mitt liv denna dag. Plötsligt händer det mina vänner! Kan titulera min gruppinstruktör å Korpens vägnar, och projektarbetet har haft kick off med godisregn. Vissa gruppmedlemmar som inte tog sitt straff och åt de äckliga godisarna, kan räkna med vissa obehagliga överraskningar i framtiden.

För att ordna upp i en hjärna, vars en orkan till synes dragit fram, finns endast ett att göra. Jag kan vid något enstaka tillfälle nämnt denna företeelse tidigare i min blogg. Eventuellt.

Här kommer således, fram med trumvirvlarna, en liten lista!

En lista över tre äckliga saker:

1.       Bajslukt (tänk diarré)

2.       Ingrodd svett med försök att dölja i parymregn (tänk blöt hund+vanilj)

3.       Överbliven tonfisk som legat i soppåsen fyra dagar (tänk, UTRYM STÄLLET)

Lite så det luktar i min lya för tillfället. Vänta bara en sekund, telefonen ringde, har besök på ingång. Välkommen in, hehe

Luvan är på och jag är redo för dagen. Försöker mig på lite attityd, är inte alldeles lätt med blonda lockar och lite väl kort i strumplästen.

Förmodligen är ni väl total ointresserad av en uppföljning på min hälsostatus, men eftersom det är något som berör mig som skribent tar jag upp det i alla fall, häh! Om vi säger då här, en toalett bör finnas inom femton sekunders avstånd för att jag ska känna mig säker i sammanhanget.

Mitt i arbetsveckan är vi, och man vet inte om man ska se glaset halvfullt eller halvtomt. Ett och annat bör göras innan helgens sköna återkomst är här.

Jag, luvan och mitt bling bling ska nu ut och göra stan osäker, swääääg!

Här sitter jag och dinglar med fötterna, sittandes på den kalla toastolen. Eftermiddagen tog plötsligt en ny vändning så att säga. Lika bra att tala klartext:

Rännskit.

Nu blir det skonsam kost och förhoppningar om snabb bättring, cause I´ve got things to do!

De senaste dagarnas stress och hets kanske tar ut sin rätt, genom att skapa uppror i mina tarmgångar. Vad vet jag om vår kropps fysiologi? Nog med skitsnack nu då, ska bara ehh, ta en paus och uträtta vissa påtryckande saker. Nu är det bråttom!

En riktig knegare är vad man är! Tuppen valde att gala i mitt öra strax innan 06.00, och då var det väl lika bra att hoppa upp, pigg som en lärka, och bocka av to do from the list. Har vi många fågelliknelser i det svenska språket, eller föll det sig slumpartat att jag inom samma mening använde mig av både tuppar och små skönsjungande lärkor?

Klockan har precis rundat uppåt från tolvslaget och jag känner att jag gärna kunde vara klar med viktigheter för dagen, men nähejdå! Ska bara putsa, diska städa damma varje dag e det desamma! Känner mig alltför vuxen och ordentlig för mitt eget bästa för tillfället.

Inför skolveckan bör jag nu vässa min penna och organisera mina papper. Vad göra för att stå ut med föreläsningar! Tur att jag och mina lika rastlösa vän fann svar via denna lista, för att råda bot på vår tristess. Vi lär ju hinna ett par punkter kommande vecka.

Tips för tråkiga lektioner

1. Fråga hur mycket klockan är.
2. Skjuta suddgummin på läraren så man åker ut.
3. Skicka lappar.
4. Vika flygplan av onödiga SO-prov.
5. Gå på toa. Kom tillbaka 20 minuter senare. Skyll då på att det var kö.
6. Vässa pennan tills den tar slut.
7. Gå och hämta böcker.
8. Glöm böckerna med mening.
9. Ta med Alfapet, Monopol eller liknande sällskapsspel.
10. Läs Fantomen.
11. Se hur länge dina akvariefiskar överlever utan vatten. (Ta då med akvariefiskar hemifrån)
12. Köp en glass eller negerboll i kafeterian.
13. Spela Gameboy.
14. Reta läraren.
15. Försök sova.
16. Ta med en liten mini-TV.
17. Lyssna på freestyle.
18. Flirta med brudar
19. Bit på naglarna.
20. Prata data.
21. Sug på tummen.
22. Läs veckans Bamse.
23. Spela schack.
24. Klottra på bänken.
25. Ät en Snickers.
26. Bråka med pluggisarna.
27. Ta en banan.
28. Bygg med Lego.
29. Måla dig på armarna.
30. Om du har teknik, lägg då armen på en varm lödkolv. Du får garanterat gå till sjuksyster (om du har tur).
31. Sätt en Piggelin i halsen.
32. Ta en ciggarett. Du åker förmodlingen ut från lektionen, men får säkert träffa rektorn.
33. Svälj en prilla.
34. Prata.
35. Pilla i näsan, hoppas du får näsblod.
36. Var med på lektionen (ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha).

Blir väl att läsa veckans Bamse då...

Ett stycke mil längsmed E4:an är nu tillryggalagt. Tur att jag på min högra sida hade min renspanare/kartläsare, annars vete gudarna vart och hur helgen hade slutat! Inte endast dessa funktioner fyllde min följeslagare, hon gav mig även peppande ord då min svåra pre game ångest satte in.

Då vi efter en snöig bilfärd värme fossingarna framför öppna spisen, åter hemma i byn lördagskväll, överfölls vi båda av akut trötthet. Med våld höll vi våra uttorkade ögonglober öppna just förbi klockslaget tio.

Söndag förmiddag satt vi så åter, glada i hågen, i plåtlådan och styrde kosan norrut. Om vi kände att det vi hade framför oss var en hård och svår prövning, tröstade vi oss lika snabbt med tanken på IKEAs billiga matutbud.

Angående syftet med resan tur och retur, tur och retur till Haparanda, känner jag mig faktiskt en smula…. nöjd. Det är knappt jag törs uttala ordet själv, men känslan är häpnadsväckande och klart värd att nämna. Två pers på två tävlingar.

Paparazzi var självklart också en av min kära väns personligheter denna helg. Varsågod, Bettan i full karriär!

Svårt ångest ögonblick, starten...

Det ofattbara har skett! Jag vaknade panikslagen och genomblöt av mitt egna svett. Förkyld och hjälplös. Hurtbullen här var super taggad på Haparandas tur och retur x2 i helgen. Konditionsidrottare med halsont och förkylningar har en tendens att tro att det är döden som är kommen.

Redan igår anade jag oråd, och gick till skafferiet för att stilla mina hypokondriska nerver med ett stycke Esbiritox. Schlut och tomt var det i förpackningen. Vad drar jag för slutsatser utav detta? Jo, jag ska fortsätta stödja, och fullt och fast tro på små gröna naturläkemedels piller, vad än de högt uppsatta experterna kommer med för motargument.

Vad ont har jag gjort för att förtjäna detta?!

Om jag visste vem den skyldige smittobäraren var, skulle denne se sig gå en tortyrinspirerad död till mötes.

Ja men då tar sjuklingen här och går till sin OBLIGATORISKA skola då. Nu är ta mej #%6! livet fantastiskt!

Tre djupa andetag och jag har parkerat bakdelen på min skrangliga köksstol. En dag som kan sammanfattas som LÅNG är så äntligen till ända. Vad är det jag whinar om? Kan det vara skolan måhända? Affirmative!

Kunde dock inte avslutat dagen bättre än med ett redigt träningspass, för att frigöra lite av mina dampsyndromer som visar sig i klassrummet. Kan. Inte. Sitta. Still.

Bara spilla lite tid surfandes på intranätet, lägga huvudet på kudden, för att sedan vakna upp till… Ännu en dag i skolbänken! Men jaaaaaa!

Jag tänker inte säga: ”förlåt för att jag är så gnällig, det är bara jobbig period i mitt liv”. För vet ni vad? Denna blogg är skapad av och om mig. Är jag då sugen på, att i vartannat inlägg gnälla om min skolgång, tänk för då gör jag det! Och hör sen!

Effektiv kvinna! Har hunnit träna cirka 17 timmar, skrivit 25 skoluppgifter och däremellan lagat och ätit 3 ton föda. Med risk för vissa överdrifter, är det ungefär som så min dag tagit form.

Inte är dagen slut än på långa vägar, mycket har kvar att komma. I det närmaste ska en förträfflig tallrik spagetti och köttfärssås låta sitt syfte få en mening genom att stilla min glupande aptit, och därefter bär det av mot baskethallen. Där ska den stackare som under två års tid försökt stilla mina nerviga nerver, med sina ungefär lika nerviga nerver framhejjas av lust och liv! Heja heja Marty!

Welcome to my crib!

Strax innanför portarna slås man av den fräscha odören av diverse par joggingskor staplade på hög i hallen. Tre steg senare, och direkt till vänster stiger man in i rummet för lugn och ro. Toaletten. Här finns en risk att du vänder i dörren. Inte pågrund av oset av number 2 (tjejer gör väl inte sånt?). Nej här mina vänner hänger alla svettsura träningskläder på tork, redo att återanvändas ute i joggingspåret.

Sovrummet är inrett i temat ”sparsmakat”. Kala väggar, en liten säng, bokhylla och skrivbord, allt inhyst i ett rum i storlek med en skrubb. (Tilläggas bör att jag tidigare faktiskt bott i en skrubb. På rikt alltså!)

Köket mitt, oh vilken pärla! Rymligt, ljust och… Spännande, skulle man kanske kunna säga. Man ska inte ha alltför hög alkoholhalt i blodet för att klara av att balanserandes sitta på mina stolar. Här krävs precision och fokusering. Glömmer du för en sekund bort dig och förnöjt lutar dig tillbaka, kan stolen på ett litet ögonblick rasa samman!

Sist men absolut inte minst, störst faktiskt, kommer mitt vardagsrum. Tidigare min yngre systers boning. Men nu som ensamstående, kan jag stolt visa mina gäster mitt, och bara mitt vardagsrum! Detta rum utger sig för att försöka sprida lite hemtrevnad, i form av tavlor på väggarna och blommor i fönstret. Allt skapat av min tidigare nämnd syster. Dock har den enda (tidigare) levande växten i boningen gått en säker död till mötes, med mig som enda vårdnadshavare.

Ack vad höll jag på att förglömma?! Jo min privata, storslagna balkong förstås. Ingen beskrivning ges, du måste uppleva den för att veta vad det handlar om…

Du är så välkommen in! På egen risk.

Tänkte ta upp ett nytt ämne här på bloggen för att slippa älta min skolgång i var text jag skriver.

…

Nä, jag kom inte på något hippt, så jag kör på av gammal vana.

Plötsligt har jag sjunkit till mellanstadieålder igen. Av ren och skär ovilja sitter jag längst bak i klassrummet i min fåtölj, mössan är självklart på, och tisslar tasslar, psyk-smsar de medstuderande, går på toa bara för att jag inte kan sitta still, stirrar stint in i väggen och är allmänt disträ. Nämnde jag att jag påbörjat mitt tjugoandra levnadsår? Pinsamt beteende.

Av ovan illustrerade anledning släpar jag mina fötter efter mig i korridorerna på Luleås eminenta, Tekniska universitet. Man vill ju inte va en Loser som hoppar av sin utbildning med endast ett halvår kvar. Jag är ju en prydlig och ordentlig liten blond flicka som gör vad man ska, och helst lite mer därtill.

Vänta snart e de ja som e kung! Dodododudodudo…

Ett besök i biosalongen för att avnjuta ett klassiskt mästerverk, Lejonkungen. Musiken, glädjen, sorgen och kärleken, allt så fantastiskt ihopkomponerat. Bapumba, pumba?

Sitter och putsar lite på rustningen, imorgon börjar den riktiga drabbningen. Jag ska slåss till den sista blodsdroppen runnit ur min kropp! Eller så är det precis vad jag inte kommer göra. Vid första synliga motstånd kommer jag lägga mig ner på marken, fläka ut armar och ben, och spela död. Det råder stor motivationsbrist på min studieansträngning, och självklart är det skolan jag liknar denna strid på liv och död vid. Inte blir det bättre av att jag i tid och otid sitter och grämer mig för vad som komma skall.

Sträcker lite grann på småbena, gott dagsverke. Runt, runt gick det i Arcushallen och går hem med gullpengen runt halsen. Kvällen är ung, och natten är lång, perfekt kombo för önskat ändamål.

Som vanligt efter avslutad tävling är magen paj och önskar inte att proppas med föda. Gör revolt, och tvärtemot dess vilja som sig bör.

Är det inbillning eller börjar min fläckfria blogg nedsmutsas med en massa skitsnack. Är rädd för det och sätter punkt här, innan fladderkäften spyr ur sig massa blääähä.

Dessa personer har absolut noll och inget med inlägget i övrigt att göra. Ja, möjligtvis jag då. Men jag tyckte liksom bara de förtjänade en stund i det klart lysande rampljuset här på min välbesökta blogg.

Är du av det motsatta könet (man, red. anm.) och varken snusar eller slåss? Kontakt då mig gärna i kommentarsfältet så styr vi upp bröllopet inom snar framtid.

Ja men det var ungefär de kraven jag hade. Skulle du vara en man som råkar snusa och slåss finns alltid möjligheten att jag kan kompromissa lite och låta dig gå igenom mitt såll i alla fall.

Tager du denna Elisabet, Bettan, Clausén?

Är svaret ja har vi en deal om att troget älska varandra i nöd och lust.

Utstrålar jag desperation kan du ju alltid ta det här som ett skämt. Fri tolkning så att säga.

I vanliga fall ägnar jag mina flesta texter åt smutskastning av mig själv, men för ändamålet giftemål bör jag försöka mig på en hyllning till mitt jag och mina goda sidor…

Jag, Elisabet Clausén, blott 21 år gammal med livet och alla dess nöjen framför mig tycker om mysiga hemmakvällar, långa promenader och umgänge i goda vänners lag.

Äh, screw that! Jag är en riktig jäkel på att diska och är massageutbildad. Är inte ens fet eller missbildad. Lägger jag manken till kan jag till och med se lite göllig ut om nöden kräver.

Hörde jag ett Halloj?!

Gissar att största delen av min trogna läsekrets består av mina vänner dock, fel forum så att säga…

Ett desperat försök att se lite göllig ut på bild. Bara slänger mina kyssar omkring mej!

En stackars fattig liten flicka tappar under mystiska omständigheter bort sin kära, högt älskade kofta. Varje plagg och pinal är undersökt i minsta detalj, men den är till synes förevigt borta.

Med ett naggat sparkonto har hon nu, arg, en ny, exakt likadan åter i sin ägo. Hyllade jag inte livet alldeles nyss? Tar tillbaka det för en liten stund tror jag. Att jag dessutom var mycket nära till gråt (utan den hackade lökens hjälp) då jag såg plagg efter plagg gå mig förbi, ock det enda jag kunde göra var att kasta trånande blickar. Är kortet tomt så är det. Förvisso finns ju alltid den kriminella banan att slå sig in på, men jag är inte riktigt där i dagsläget.

Är djupt insyltad i gamla rockers självbiografier, visst kan man ta till sprit, droger och sex för att höja livsstandarden. Eller inte? Tror de försöker ge ut något subtilt budskap om att man bör passa sig för ovan nämnd beroenden. Själv är jag svårt neddragen i träning, tugg och shopping träsket. Bortom all räddning!

Två nätter av överdriven sömnkonsumtion fick mig att darra lite på min självkänsla, jag, den obotlige morgonmänniskan. Då jag denna morgon återigen vaknade 05.30 var ordningen återställd och mitt sinne i frid.

Till allas och eder ära skulle jag här vilja utbringa en skål. Glasen ska klirra för de dagar som gått, och de som ännu inte kommit. Ber om ursäkt för mina högtravande uttryck så här tidigt en torsdags förmiddag. Det är bara min lilla dödsångest som talar. Tänk att krypa ned i kistan utan eftertanke och glädje över livet? Ovärt. Tankarna om livet och döden ger sig alltid till känna då jag har lite för mycket tid att tänka, eller då jag via bil, buss, flyg och övriga instabila färdmedel susar framåt mot oändligheten och vidare.

Jag älskar mitt nuvarande liv, så snälla skola, låt mig bara vara! Tanken på dig och alla ångestfyllda måsten får mig att hämta papperspåsen och hyperventilera lite granna här.

Middagsbjudning, tjejsnack och kopiösa mängder tugg är vad onsdagskvällen har erbjudit. Tre kloka huvuden runt det runda bordet, sådärja! Då var alla världens problem analyserade och lösta. Hur en enkel onsdagskväll ändå kan vara så bra. Gråter nästan en skvätt när jag tänker på hur fantastiskt livets små goda ting är. Eller gråter och gråter, endast en hackad lök kan få Bettans iskalla fasad att rämna genom en störtflod av tårar. [email protected]

Plöjer sig fram i Paradise träsket, får se vad norska versionen har att leverera. Dock lär de glada gutterna inte ha en chans att bjuda upp till kamp mot danskarna. Men jag ger dem en ärlig chans.

Annars då. Jovars, livet rullar på i lite för höga hastigheter när man har skoj, och alldeles, alldeles för sakta när man tar tag i tråkiga ting. Kunde inte något smartskaft gjort tvärtom i tidsupplevelsen?

Jag har just nu svåra cravings efter mammas mat. Bara göra slag i saken och dra dit då! (Mamma, jag hade älskat dig preeeecis lika mycket även om du var lika dålig i köket som jag själv). Jag fantiserar om en massiv spagetti attack som väntar mig när jag kliver in i mitt barndomshem. Blir lite smålessen i ögat om torr torsk serveras.

Jag fnissade lite försynt för mig själv när jag såg denna bild. Sorry vänner och familj för att jag ser på er som ohyra när era ögon glänser av feber, eller jag tror mig höra en förkylen hostattack.

När svininfluensan härjade...

Tjenare tjenare! Gamla Bettan här, har just mjölkat korna och jobbat lite med grepen uti höstacken. Bonddotter som man är. Längtar så till jag får va ute med harven och jobba på åkern. Ska nog lägga ett extra lager sågspån uti kobåsen till kvällen, så de får lite govärme i januarikylan.

Har haft både det ena och det andra att stå i på sistone. Flått fårskinnen och slaktat stortjurn´. Veden ska kapas och mjölken kärnas. Tuppen har gått och blivit alldeles galen också. Den token gal redan en timme innan morgonens bestyr ska tas omhand, och nog kan man få spader för mindre så säg.

Ja som ni ser är livet på bonngårn´ en smula hektiskt, men en klapp på Rosas mule är värd alla besvär i världen. Kunde inte vara lyckligare lottad.

Nä nu ska jag ut och lasta av ett par rundbalar så köttdjuren växer sig riktigt stora och välgödda. Det är hårda tider på lantbruken nu med all modernisering uti samhället. Tacka vet jag en åktur, jag och John Deere.

Min hjärna är degig och jag tycker absolut inget om något. Söndagsstatusen så att säga. Även ganska känslokall för tillfället, men möjligtvis en gnutta ångest över skolan som hägrar, gnager i maggropen som en ovälkommen känsla. Kan livets måsten bara låta mig vara ett par veckor tack?!

Några konstruktiva rader kan jag trots min lobotomerade hjärna försöka mig på. Staplar helt enkelt upp en strukturerad lista i livets kaos.

Saker jag aldrig skulle göra om man inte var tvungen:

- Skaffa ett jobb

-Betala parkeringsavgifter

-Stretcha

-Se glad ut fast du är arg

Trots vissa tillkortakommanden* faller det sig inte sämre än att jag har en hel hop vänner där ute som faktiskt älskar mig för den jag är!

*Bettans brister: borstar tänderna för hårt och intensivt, målar naglarna i grälla färger, har en liten urinblåsa, måste inta föda var tredje timme, lånar ut mitt smink mycket ovilligt, är helt inkompetent gällande teknik och liknande mojänger, fyller gröttallriken med så mycket mjölk att det rinner över, lyssnar på Justin Bieber på störande hög nivå, har halva ögonbryn.

Stort tack till er vänner, och jag älskar er tillbaka, precis så konstiga som ni faktiskt är!

Fredagskväll med mjukisar, makaroner och Fanny. Tror jag tar på mig nattmössan där kring tio snåret. Varför gå och ta vara på nuet hela tiden? Sägs ju att det kommer en dag även efter denna.

Jag har BESTÄMT att 2012 kommer bli bästa året so far, så kom igen, börja leverera då!?

Dagen efter denna är en lördag, lördag är ofta en mycket bra dag. Tankens kraft ska ju ha någons sorts verkan, därav sitter jag här och bygger förväntningar. Fast vad vet man egentligen? Finns jag ens? Är mitt liv bara någon annans illusion? Frågorna är många och svaren så få.

Vi hörs väl kanske och förmodligen. Over and out!

Eftersom jag är så fantastiskt bra på att förlöjliga och hänga ut mig på min blogg, är det ju lika att fortsätta på inslagen väg så att säga. En egenskap jag råkar ha blivit med, är att jag i prekära lägen tycker så otroligt synd om mig själv. Till exempel, Om någon i min närhet är sjuk, ja inte är det den stackaren det är synd om, nejnej. Tänk på mig då som kan smittas av den ohyggliga bacillen!

Dock handlar inte detta bara om sjukdomar, känslan av självömkan kan överfalla mig från alla håll och kanter. Ibland är jag helt övertygad att jag faktiskt har störst problem i hela världen. Tänk er, hela världen.

Fast för det allra mest är jag faktiskt bara en glad liten skit.

(Just in case om du saknat mina fantastiska WebCAmBilDer)

Ibland går man omkring och önskar sig evig lycka, kärlek och trygg ekonomi. Just nu skiter jag i allt det där. Det enda jag vill ha är en kristallkrona. Den skulle ge sådana elegans och ytlig prakt till min i övrigt mycket spartansk/antikt inredda lägenhet. En stor, glittrande, praktfull, kristallkrona, kan det verkligen vara för mycket begärt?

Jag och lunchgänget catchade upp lite efter julhelgen, och smidde lite oetiska planer för framtiden. Det här kommer bli helt fantastiskt. Dock smög potentiella spioner omkring och snokade runt buffébordet, vilket kan sätta käppar i hjulen för själva överraskningsmomentet..

Om jag hade lite mer inflytande och makt att bestämma här i världen skulle det vara socialt accepterat att fisa lite varsomhelst. Nu har jag dessvärre en mycket liten roll att spela om världsherraväldet så den idén har liksom aldrig slagit igenom.

Tänk dig att du under dagen har förbrukat liiite för många tuggummin. (Frida, vet att du är med i tänket). Du går på stan och har hållt igen alldeles för länge. Ett magknip av det svårare slaget är på väg att inträffa om du inte får uträtta vad du måste göra. Att få släppa ut en liten oskyldig fis är allt vad problemet handlar om. Nej istället måste du illa kvickt utsätta dig för en mycket stor fara. OFFENTLIGA TOALETTER. Där luktar det värre än Råneås avloppsanläggning och jag vill inte ens tänka på alla smittor du kan dra på dig. Skulle inte förvåna mig en sekund om du kommer ut med både HIV, lungcancer och en blodpropp i benet. Kanske står en gravid kvinna och hostar ut halva sitt lunginnehåll på dig, och vips så har du gått och blivit ensamstående morsa också. Allt detta för en liten fis.

Today´s pyjamas day. You know that day you don´t change pants.

Ville iallafall låtsas vara lite laidback, så efter morgonens träningspass byte jag tillbaks till pyjamasen. Här sitter jag nu, försöker chilla riktigt hårt, göra oviktiga saker och inte tänka på framtid eller dåtid. Helst skulle jag ringt efter pizzabudet för att uppnå största möjliga slackernivå. Men vem försöker jag lura?