VonClausen

Vissa dagar är man inne i det frekvent använda uttrycket inom sportsammanhang, - ett ”flow”. Man häpnas över sin egen briljans, och helt utan vidare ansträngning bär du på ett volyminöst hår, ett skinande leende och en nyinkommen lön på kontot. Andra dagar går snarare rakt åt motsatt riktning. Igår var en av de där andra dagarna.

 

Jag vaknade, sedan gick allt åt skogen. I stor brådska hade jag i någon fiffig gömma lagt bilnycklarna, denna förvaringsplats for ut ur mitt minne i morgonstressen, och där stod jag, efter att febrilt kastat möbler omkring mig i min jakt på, förseningens brant. Då cykeln var parkerade på annan adress sprang jag precis så snabb mina ben bär, för att sedan ta mig vidare på en rekordsnabb cykelfärd. Med andan i halsen och svett som rann anlände jag till arbetet med förseningens skam som tyngde mina sköra axlar. Väl där lyckades jag med den ena klantigheten efter den andra. Det förspilldes tvättlappar och vispades grädde uppåt kökets hela väggar, för att sedan anlända hemåt med en p-bot att inkassera. Jag var som ni hör i mitt esse.

 

Det är nu hög tid att för mig powernapa mig till framgång. Jag hoppas och tror att framtiden står mig bi.     

Varenda bloggare av rang har ju så vitt och brett fläkt ut sitt liv, att det vissa dagar inte finns något att skriva om som inte redan är avhandlat minst så där ett dussin gånger två. Då tar de till denna simpla skrivform, en lista över ditten och datten, tänk er en sådan där kompisbok man hade och lät sina tjejpolers skriva i någonstans i lågstadieålder. Simpelt var ordet. Trots mina nedvärderande adjektiv av denna skrivform tar jag den själv i anspråk, det gäller ju att följa gruppen likt maneternas viljelösa flytande i strömma vatten, jag rättar mig i leden för bloggarnas varande och slänger således upp ett absolut meningslöst, trist men kanske lite fantastiskt inlägg, allt i eder ära!

 

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?

”Jag fick kontrollen över mitt matmissbruk, jag slutade knarka och återfick lusten att skapa konst”.

Nu känner jag mig utelämnad och påkommen, detta är alltså inte ett tungläst ryskt verk, utan en lättläst biografi över Carolina Gynnings leverne. 

 

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?

Jag är kort, mina armar är således korta och närmsta ting är långt borta. Med denna enkla matematiska formel är det alltså simpel luft mellan mina fingrar.

3. Vad var det senaste du såg på TV?

Med smått bristande intresse såg jag brottsstycken av de Olympiska spelens påkostade invigning. Nog tjoa de och dansa, och gjorde allt i sin makt för att få mig att inte trycka Off på fjärrkontrollen, men inget kan hindra ett trött jag.

 

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:

Jag kunde inte hålla mitt nyfikna öga från datorns nedre hörn, med ganska stor säkerhet gissar jag därför på 15.28.

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?

Mitt tuggummismaskande överröstar alla övriga ljud som  där kan finnas.

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?

Med hög armpendling korsade jag Luleås gator för att nå en Optiker, de rackarna hade valt att stänga butiken, och en missnöjd kund (jag) gick hem, förvisso med lika många mynt i börschen och samma höga armpendling, men utan en check och bock på min to-do-list.

7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?

Project Runway, på paus i detta nu mitt i en gastkramande Runwayshow.

8. Vad har du på dig?

Oanständig fråga, svaret blir pinsamt om jag råkat vara spritt språngande naken. Det är jag inte, men jag känner att svaret är så totalt ointressant och meningslöst att jag helt enkelt går vidare till gå.

 

9. Drömde du något i natt? I så fall - vad?

Frågan är inte om jag drömde, frågan som råder är istället ”KOMMER DU IHÅG vad du drömde inatt”? För att göra en lång historia kort så tilltalade bensinlukten mig som liten, och man kunde allt som oftast finna mig sniffande över fyrhjulingens tanklock. Med detta vill jag säga att mitt minne måhända kanske tagit en smula skada, och nattens dröm är sedan länge gömd och glömd djupt inne i hjärnans djungel.

10. När skrattade du senast?

Jag har blivit påkommen med att i stort sett allting jag säger avslutas med ett litet hehehöhö. Så nu, nyss, hela tiden.

 

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?

Tavlor tagna ur en tidsålder långt sedan passerat, och en i och de äldre pensionärernas och mitt tycke, vacker blomsterkonst.

 

12. Har du sett något konstigt på sistone?

Du kan va konstig.

 

13. Vad tycker du om den här utmaningen?

Simpel, töntig, tidsödande.

14. Vilken var den senaste film du såg?

B.b.b.b.. Batman!

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?

Denna utopi kommer aldrig att ske, men med den hypotetiska tanken skulle jag svara allt av det mesta och det bästa.

 

16. Tycker du om att dansa?

Jo men visst! Med ett glatt gäng vänner på ett pruttluktande dansgolv.

 

 

Jag fick inte utlopp för min skriv-iver, och låter snabbt ett nytt visdomsord göra sig hört från min skarpa hjärna med mina flinka fingrar som redskap. Stäng av eventuell television, sänk spotify och stoppa en socka i käften på den skrikande babyn , för nu åker vi!  

 

Gener går inte att styra över, och jag verkar ha blivit tillsatt en skarp envishet och  ”allt-eller-inget” mentaliteten. Dessa två attribut brukar mänskligheten tillskriva sig med ett försök till en negativ klang i rösten då de i själva verket ler sitt allra bredaste skrytarleende inombords, då de ser sig som viljestarka kämpar.  En dos envetenhet och tjurskallehornen utfällda vid de rätta tillfällena kan nog göra gott, att styra envisheten till specifika tillfällen verkar däremot gå emot regelementet. Dock är det där med ”allt-eller-inget” mentaliteten rent ut sagt förkastligt i alla lägen jag i egen hög person verkställt detta karakteristiska drag. Den här alldeles utomordentliga medelvägen jag hört talas om låter som skön sång i mina öron, och lite lagom skulle jag med nöje införa i min alldeles personliga samling ord jag staplar på hög.

 

En psykolog skulle säkert säga att jag redan gjort halva jobbet, jag sitter ju här med insikten och ventilerar mina tillkortakommanden. Jag bör dock höja ett varningens finger herr högt utbildade psykolog. Insikten står mig långt uppe i halsen i fler fall än detta, men det ska du överbetalda, glasögonprydda mmm-sägare i din halvmysiga fåtölj veta, att denna förståelse för mina beteenden inte tagit mig så mycket som tre centimeter framåt i den rätta riktningen, trots att jag gått med vetskapen i åratal.  Må din lön sänkas och din näsa flagna din överpålästa hjärnknypplare, hos mig hjälper inte ett enda stycke du läst på i din alldels för dyra och svårlästa litteratur!

 

Vart allt detta hat mot psykologer kom ifrån har jag inte en aning om, och det var heller inte ens meningen att deras existens överhuvudtaget skulle nämnas sett till ursprungsplanen. Så ni får ursäkta min överdrivna vrede, jag står inte för ett ord jag sagt om det någon molnig dag skulle ligga mig till last.  

Jag känner ibland att jag vill utföra mer än där egentligen går att göra, kanske är jag en sådan där självuppoffrare som väljer att dö för mänskligheten (Batman, Jesus med flera). Kanske är jag det, mest troligt inte, det jag nu syftade till var av långt mycket simplare grad en att dö någon sorts martyrdöd. Det är inga breaking news jag nu kommer att informera eder om, man det är ju så att sommaren, som bekant, spenderats med en härlig sjukdomscocktail, där körtelfeber legat som grundingrediens. Dessa krämpor jag dragits med har resulterat i svaga kyckligben som nu är återsatta i arbete. Viljan är en av huvudfiguranterna i träningen för tillfället, och jag ska lugna alla nej-sägare med att jag visst får träna, och att jag gör det relativt lugnt. Det jag i öppningsstycket inledde med var detta med att jag vill mer än jag kan. I min hjärna river jag av ett sjuhelsikes löppass med lätta ben likt en Kenyan formtoppad inför OS, dock säger mina ben i sinom tid nej och nejtack. Som plåster på mina stora blödande sår kan jag lugna mig med att det sakta men säkert går framåt, jag önskar bara skicka en förfrågan till er på bestämmandeposterna om en minskad trötthet och en ökad benmuskulatur, tack på förhand!

 

 /Elisabet Clausén, Kungsgatan 25, Luleå 

 

Jag fick nästan kalla fötter då jag utlämnat min bostadsadress, men ni som är av ondo har har illviljan med er under armen har inget här att hämta, och kommer för den delen inte in i min boning. Har ni hört talas om portkod suckers!? 

 

Den senaste tidens sömnbrist, och bieffekter av körtelfeber resulterade i gårkväll med en svår trötthet och ett mindre svårmod. Nattens fasor kommer krypande, och tanken på att den grymma klockan ringer om tre timmar för uppstigning resulterade i total tvärvägran, varför sova när man kan ängslas? Då dagen åter gryr, och arbetsdagen genomlidits med tunga ögonlock och trötta ben, är plötsligt vemodet ett minne blott. Må du nattetida tungsinthet dra dig djupt ned i avgrunden där du hör hemma, för jag har inget hos dig att hämta!

 

Nu känner jag för en total uppryckning, jag vill klä mig i de allra förträffligaste sommarkläder i kulörer som går åt det pastellfärgade hållet, omlackera mina klor och spärra upp ögongloberna och le mitt allra genuinaste leende. Jag känner ånger över svårmodet, för jag är i det allra längsta från nedstämdhet man kan komma.  

Sitter här och tänker lite på livet, döden och eventuell evighet. För att min mycket intellektuella hjärna ska få ett avbrott från alla djupa spörsmål och funderingar den ständigt bearbetar sätter jag den på paus genom att se lite Paradise hotel. Det är således av den anledningen, och inget annat, jag väljer att lägga min tid på att se de sexuellt frustrerade, lättklädda ungdomarna festa, såra, älska och hata varandra. Ett avbräck från all rysk litteratur och schackspelandet till klassisk musik kan ibland göra gott.

 

Ni vet ju att jag drar er vid näsan. Förvisso kan jag grotta ned mig i något verk av Dostojevskij, och visst innehar jag en silvermedalj från mellanstadiets shackturnering, men tituleringen Mycket Intellektuell, det skulle ju vara ren lögn att tillskriva mig det attributet.

 

Mina spretiga texter vittnar om hur min nu väl avhandlade hjärna fungerar. Det går lite hit och dit, glömde varför eller varför inte, hur, när, vem, vad? Kommer in på något spår, tappar tråden och hittar snart på något nytt skoj. Detta nya skoj jag nu kom att tänka på var att jag i mitt zombieliknande tillstånd snart har avklarat min korta tid på arbetet. Förvisso tar man de där gamlingarna djupt in i hjärtat, var dag är som en komedi med alla deras förvirrade påhitt. Jag ser dock fram emot att spendera ett par lediga dagar i ett tillstånd som inte kräver höga doser febernedsättande och i övrigt en vek och vacklande hälsa innan jag, med pennan i högsta hugg, sitter och gnuggar mina geniknölar i en sal full av halvmotiverade studenter som med skräck i ögonen ser studielånet växa på både längd, bredd och höjd.

 

Jag är en människotyp som vill bli omtyckt och älskad av alla, till och med de allra fulaste och mest småsinta, jag är en sån som gasar på lite extra i trafiken bara för att bakomvarande trafikanter inte ska bli irriterande på en luskörare. Av den anledningen kan jag nu känna lite ånger. Här har jag med nonsens och intetsägande babbelimang förbrukat alltför mycket av mitt goda herrskaps tid, stäng nu ned sidan och gå och gör något vettigt av resterande dag så är mitt samvete snart lättat.    

 

   

Vissa saker här i livet bör man bli besparad, och man kan ifrågasätta deras existentiella nytta. Nu drar era småhjärnor säkert snabbt kopplingen att jag här kommer skriva MYGG, ditt och allas irritationsmoment, men icket. Varenda liten barnunge vet ju att hela ekosystemet skulle krackelera om vi började plocka bort, oss icke önskvärda arter hit och dit.

 

Vi gör enklast möjliga avhandling av detta, en lista över irritationsmoment som förtjänar ett hårt och svårt öde:

 

- Djur med päls som får mina klädesplagg att anta en lurvig skepnad.

 

- Barn som vid buss/flyg/tågfärder skriker i ett öra nära mig.

 

- Grannar. Bara i största allmänhet sådär (Matilda, räkna dig inte till en av dem jag önskar ett hårt, svårt öde).

 

- Butiksbiträden som bara ska hålla på och le ”hjälpa till” och kika in i på din halvnakna kropp omklädningshytten.

 

- Alla reklamskapare som stör en lugn stund framför tv:n med sina välbetalda jinglar och lockbeten.

 

Listan skulle kunna göras så oändligt lång, men det skulle i sin tur kunna medföra att jag efter cirka fem skrivna sidor innefattat i stort sett hela mänskligheten och skulle få allas hat riktat mot mig. I min feghet väljer jag således att gå på barn, djur och små samhällsgrupper.

 

Med nylackerade naglar i skimrande pastelltoner sitter jag vid mitt köksbord och känner lättnandets suck dras djupt ned i mina lungor. En lång arbetshelg är till ända. I ärlighetens namn är jag utan intressanta åsikter, vinklingar och tankar. Jag lämnar er således endast med vetskapen om att jag är levande. Må ni alla gå i frid. Eller får man säga så där fast man inte har något prästliknande ämbete?

Jag har länge suktat efter denna tingest, och har i dagarna blivit delägare på lån till en gammal, genuin skrivmaskin med det obligatoriska plingljudet. Denna maskin får min författarådra att darra, och viljan att skriva en roman i ett ödsligt hus på landet blossar upp. Jag känner dock att nämnd roman, skriven i egen hög person, skulle kunna bli mycket intetsägande och handlingsfattig. Då jag av egen erfarenhet skyr den nervkittlande spänningen, som i regel avhandlas just i slutet av ett verk, skulle min bok i prologen förvissa alla läsare om vem som kommer dö, vilka som blir kära och huvudpersonens slutgiltiga öde.  Sedan skulle alla läsare kunna ta sig an min torftiga bästsäljare i lugn, frid och fröjd.

 

Vidare skulle det ibland kunna hända att hela kapitel endast avhandlades för att beskriva naturskön miljö, och fina herrskaps boning och klädsel. Kanske höjer jag mitt ego genom att inspireras av mig själv som huvudperson och höjer mina förmågor och mitt jag till skyarna.

 

Vid närmare eftertanke kommer nog denna bok ha ett mycket litet läsarevärde. 

En festmåltid på överkokt pasta och microvärmd falafel har fått möta sitt öde. Jag önskar mig nu en god stunds sömn så ska jag sedan fånga dagen.

 

 

Jag har genom detta forum fått förmånen att vinkla mitt liv för att framstå i allra bästa dager då det är jag själv som författar mina livsöden. Jag skulle kunna photoshopa mina bilder, skriva glada texter om hur jag levde lycklig i alla mina dagar och låtsas att jag var ett superintellektuellt geni. Okej lite småintellektuell kan jag ju vara inom vissa specifika ämnen, ett lyckligt liv skulle jag drista mig till att säga att jag har, men färdigheter kring sådant där man kallar data besitter jag inte i den ringaste mån. Vad kommer jag då till för slutsats i detta, jo, att framställa mig själv i bättre dager är ej av nöd då jag råkar vara så där otroligt ganska bra. Kalla mig fullkomlig. Ursäkta det där sista, ibland får den maktgalna översittaren i mig lite luft.

Vi har endast blivit tilldelade ett enda jordeliv, så länge du inte lever enligt hinduismens tro, och detta bör du ta med i planeringen då du vandrar omkring full av liv. Varför då inte göra det bästa av den tid du är given? Nu låter jag nästan lite religiös och låtsasinsiktsfull.

 

 Denna dag skall jag i alla fall ta tillvara på bästa sätt, det ska firas både lite här och lite där. Som om det inte vore nog med detta har jag tagit ett aktivt val att luta mig tillbaka och strunta i det groteska diskberget som samlat sig likt en myllrande armé Orcher på min diskbänk. Andra saker som får mig att må riktigt gott kan ni här få ta del av i en kortare punktform:

 

-God mat (Lasagne)

-Ett dramatiskt avsnitt Paradise hotel

-Fina transparenta blusar som hänger i min garderob

-Allt som är gratis

-En lagom solig dag

-Väl utförda idrottsprestationer jag kan stoltsera med

-En bra bok i en snurrfåtölj med en mjuk, lite varm Mars redo att äta (detta var en nostalgisk tripp till yngre år)

 

Tänk att leva som en fin dam under 1700-talet, med en späd och finlemmad kropp och eleganta gester skulle jag anses vara en belevad och påläst dam, med de rätta sakerna att säga, lärt under hård ettikettskolning sedan unga år. Med en hårt snörd korsett och vadd upptill bröstpartiet skulle jag glida fram med elegans och ståtlig hållning i min storslagna dräkt. Då och då kanske jag fick en liten svimningsattack, och var nödgad att få hjälp till mitt rum av en ståtlig herre. När jag sedan vaknat upp till medvetande pudrade jag min redan bleka hy, stramade åt min praktfulla frisyr, och satte mig i salongen för att brodera tillsammans med min mor och systrar.

 

Jag känner att jag har denna fina dam i blodet, och med näsan i vädret och ett krav om att bli behandlad så som en fin dam bör kan jag leva ut denna dröm i nutid. Förvisso har vissa attribut jag gått och lagt mig till med svårt att passa in i rollen som adlig. En fin dam skulle varken rapa, skratta högt och illa, eller vid vissa tillfällen nedlåta sig att gå klädd i bekväma plagg.

 

Vid närmare eftertanke kanske jag inte har önskan att svårt deformera min kropp på grund av den ständigt hårda korsettsnörningen, eller krävas kunna spela ett invecklat stycke klassisk musik vid pianot i tid och otid. Jag trivs nog bäst i den tidsepok jag är född att leva med microvågsugnar, uppladdningsbara batterier och torktumlare.  

Det är någon sorts regn utanför mitt fönster. Jag tror bestämt det kallas spöregn. Samtidigt sitter jag här och försöker behålla min kalla fasad trots att de emotionella känslorna rusar i mig. Den ledsna lilla clownen Mondo har gått och vunnit Project Runway, och kanske kan vinsten ge honom betalt för alla terapitimmar den känslosamma konstnärssjälen verkar behöva.  Det är ju bara töntigt att vilja gråta till Project Runway så jag håller mig, dessa tårar kan istället sparas till det verkliga livet.

 

 

Snart går startskottet för att återgå till vardagen efter en tids sjukdom, på måndag är det dags att ta sig till arbetet. Det känns, hör och häpna och trilla av stolen gott folk, bra. Och för de av er som undrar har jag förresten tackat JA till höstens lärarutbildning. Jag ser framför mig hur jag sätter upp håret i en hästsvans, bär en blommig långkjol, ler ett milt leende och med glasögonen halvvägs ned på näsan i ett knäpptyst klassrum där barnen räcker upp handen innan de talar, och lämnar ett grönt, syrligt äpple på katedern min bara för att de älskar mig så otroligt mycket. Kanske är det detta som kallas utopi. 

Inom något strax avgörs mitt öde, min framtid, ska jag få utföra mitt kall i livet? Jag är nu inne i the climax, sett ur dramaturgins strukturella uppbyggnad. Idag är dagen då beskedet trillar in i min inbox, skall jag till hösten ägna mig åt ytterligare studier, och få sålla mig i ledet för pedagogisk verksamhet. Jag tar det kort och koncist utan vidare omskrivningar, har mina slöa år som gymnasiestudent gett mig tillräckligt höga poäng för att kvalificera mig in på lärarutbildningen? Den som lever får se, och med det i baktanke kommer jag dagen till ära bära all skyddsutrustning jag kan finna för att undvika onödiga olycksrisker. I ärlighetens namn skulle det vara lite snopet att gå hädan innan jag fått ett jakande besked. Kanske skulle denna död jag fruktar lämna efter sig min själ som likt en osalig ande, med rasslande kedjor och djupa avgrundsvrål, söker en mänsklig hand som kan logga in på antagningen.se för att finna beskedet och få frid att stilla mig i min grav.    

 

 

Att bejaka sömnlösheten, det är vad jag nattetid sysselsätter mig med. Jag vill inte i onödan dra hit blickarna från diverse psykologer, jag vill dock bara poängtera att det inte är frivillig uppesittarkväll jag ägnar mig åt. Livet har jag sedan länge reflekterat klart över, väggarna/tak är färdigstuderade och ögonen kräver sina mjukörande droppar för att kunna öppna sig i syfte att läsa i timslånga sessioner. 

 

Har vi inte vidrört dessa jag-kan-inte-sova marker förr så säg? Jo förvisso, men denna underliga reaktion hos en kropp som skriker efter sömn, men likaså väljer att stimulera alla vakenhormoner en kropp kan producera är så fascinerande (irriterande), att jag inte kan lägga ämnet åt sidan. Eller så är det väl snarare så att en liten minuts tidsåtgång för skrivande, innan den efterlängtade dagen gryr, går åt vid mitt eviga ältande.

 

För den mycket väl påläste ska det finnas en lista för aktiviteter vid sömnlösa nätter tdidigare skriven av mig på detta forum, denna har dock fallit i min egen glömska, och arkivletande nedvärderar jag mig icke att ägna mig åt, denna syssla är endast till för den outbildade arbetarklassen av allra lägsta slag. Vi gör således en uppdatering.

 

Ytterligare aktiviterter för långa, vakna nätter:

 

-Om du dagtid har en iriiterande, tjatig granne, stör denne på bästa, valfria sätt (banka i väggen/skruva i betong/spela Lordis vinnarlåt med mycket bas på repeat/dammsug anslutande vägg).

-Skriv en provocerande text om feministernas ickevara, var stolt och posta den där alla kan se ditt nobla verk.

-Tillaga en rätt du inte trodde dig själv hava handlag att skapa.

-Färdigställ allt du mäste göra kommande dag, vänta in kommande dag och njut av vad den sömnlösa nattens frenetiska handlande nu giver dig i form av total sysslolöshet.

-Se en serie. Exempelvis Greys Anatomy, eventuellt tillräckligt repetetiv och uttråkande för att uppnå sömn.

-Ät något flottigt och kaloririkt, invänta fetman.

 

 

 

 

Jag har en gnagande känsla av irritation inom mig. Detta kan växa till något groteskt, så jag försöker via handling i fallet hålla den stången. Man kan också ta sig an detta fall av försök till känslodistraktion genom att göra något i motsatt riktning. Därav fokuserar jag på att ha skoj. Det låter ganska klokt och hälsosamt i mina egna öron faktiskt, fast i ärlighetens namn har jag mest diskat, promenerat, och slutit ögonen för en sekund eller två, kanske inte aktiviteter klassificerad som superskoj nu när man väl får tänka till och yttra det i text.  

 

Kvällen är dock ung, och än finns chans till en massa heltokiga saker man kan göra som att… ta hand om gård full med djur, just ja, det var det jag var ämnad att göra. Men IMORGON finns nytt hopp om att hitta vägen till kul.

 

Det är dags att återta min pose framför WebCaM efter en tids sjukfrånvaro.

 

Det är lördagkväll, klockan börjar ticka strax över tio och jag har intagit ett orubbligt soffläge. Detta skulle kunna skyllas på min svaga status, men i ärlighetens namn är detta totala avslappnande eftertraktat frisk, såsom sjuk.

 

En dag har ju trots allt avverkats innan detta orubbliga soffläge intogs. Då min sjukdomsperiod har haft en besk liten bismak i form av ett mycket litet socialt nätverk var återföreningen med M. Lifbom och Bella runt det trygga köksbordet en värmande pust i det, i och för sig, redan mycket kvava vädret. Likt ett litet barn som för första gången ser världen, fick jag smaka av den allra underbaraste chokladen mina smaklökar någonsin vidrört. Det där med "barn och "världen" lade jag bara till med för att stärka mitt argument, det lät nästan lite väl poetiskt och töntigt så här i efterhand.

 

 

 

Vad an gårdagens frånvaro? Jo lite sisåhär går historien; Jag anländer än en gång till vårdcentralen för att se över min långvariga, höga feber. Trodde jag ja. Istället möts jag av en mycket engagerad läkare, eld och lågor över vad han upptäckt, eller snarare INTE upptäckt. "Provsvaren visar inte att du har körtelfeber, det här är mycket konstigt, vi måste se allt från nya infallsvinklar". Jag kände att jag precis stött på Dr. House, och jag var fallet att lösa. Efter nya små blodstick här och vart, lite väntan och allmänbildning framför SVT bad han mig fara fortast möjligt till Sunderbyn, med ett litet hot om eventuell inläggning, för att gå till botten med detta.

 

Jag och farbror Mattias satte oss i nybilen, med diverse högteknologisk utrustning kan tyckas för den ovane, för att spendera många långa timmar för att undersöka min mystiska kropp. Jag tömdes på blod, genomgick hjärtkontroller grundligt och väl, det klämdes, kändes, ställdes frågor, för att så slutligen komma fram till... ingenting. Det verkar efter alla dessa om och men vara denna körtelfeber som spökar i mig. 

 

När dessa många, långa timmar så var till ända väntade nästa uppgift jag var satt till världen att göra. Ta hand om pappas tjurar då han för tillfället behagar semestra tillsammans med mor på Sveriges vägar. Med min lilla sjukdom i baktanke ska jag i ärlighetens namn inte ta åt mig äran för detta svettiga arbete, det fick stackarn Erik stå för. Att beskriva lukten därinne för er är en omöjlighet, det måste upplevas, vid något tillfället blev det nog till och med lite mycket för den hårt slitande Erik som ställde upp dörren, "jag ska bara vädra lite". Att jag inte dog där och då av gapskratt är bara en slump. Att vädra ut detta med en liten vindpust från yttre världen ÄR en omöjlighet.

 

Det är soligt och mitt skinn har fått vara med om denna förträffliga upplevelse. Som om livsnjutarn inte fått nog av detta har jag dagen till ära så äääntligen börjat uppskatta smaker, till skillnad från att äcklas vid blotta tanken på ens det allra mest läskande man kan tänka sig i min värld (läs: naturgodis/lasagne/glass med kolasås…). Om denna dag nu bara är en språngbräda för allt gott som skall komma lovar jag att känna lycka in i själ, ben och märg. Annars kan man ju välja och vraka ur mina standardsysslor jag ägnat mig åt veckan som gått:

 

-Frys så tänderna skakar och benen klapprar.

-Svettas så alla i din närhet flyr.

-Stirra in i en vägg tills dina febertrötta ögon inte klarar trycket mer, då stänger du dem.

-Duscha. Typ hela tiden, eller i alla fall så fort du orkar kliva upp.

-Kliv för guds skull inte upp innan 15.00!

-Ät. Fast helst inte.

-Be en snäll själ i din närhet om ett glas vatten, och piller.

 

Visst andades jag igår en strimma hopp? Efter natten som skulle att komma fick jag mig så jag teg,    ”de sjunkande febergraderna” var inte mer än en ett litet spratt sänt för att förgöra mitt psyke genom att känna en tro, ett hopp om snart. Snart kanske jag är frisk.

 

Jag ska nu underhålla febern väl, och noga mata detta monster med sina olika tablettformade preparat för att på så sätt hålla den på en överkomlig nivå. Denna demoniska överkraft som får mig att darra av köld, svettas av olidlig hetta, som förser mig med en huvudvärk nära att spräng min skallbas, gör mina ben svaga och vingliga, min aptit och smak för det goda har denna best tagit i sitt våld och en aldrig sinande törst. Jag ska kämpa väl i denna strid, tro inget annat, jag är en tapper krigare med smak för att vinna.   

 

Som sagt, smak för att vinna, skåda detta schackspel mina vänner. Med stil och elegans, fyra utslagna pjäser och ett kort framskridet spel utropade jag, så högt huvudvärken bara tillåter, SCHACKMATT din lilla illaluktande skogsråtta, MOhahHAH!

Man skulle kunna säga att jag idag, med sjunkande febergrader, återuppstått från de döda. Men det kanske är lite väl magstarkt, att skämta om döden kan klinga fel i vissa öron. Jag har däremot aldrig någonsin upplevt denna form av sjukdom, och jag lovsjunger den dagen jag är frisk. Jag lovar, jag ska banne mig rota fram en gammal psalmbok, med hög och ljudlig stämma ska jag sedan brista ut i en sång kommen rakt ur hjärtat. Problemet är bara att alla psalmer tenderar att röra sig i sådana höga tongångar att mina halvfalska stämband inte mäktar med ett.

 

Det är ett problem att formulera en text på mina premisser, sömn varvat med vila som aktivitet, och en havererad hjärnfunktion. Att skriva om vad jag de senaste dagarna sysselsatt mig med är således uteslutet, att delge er mina eminenta tankegångar är likaså en omöjlighet. Jag nöjer mig så med detta, och önskar er en mycket bättre fortsättning än vad jag förmodligen kommer ha.