VonClausen

Man skola icket skriva i deprimerande tillstånd, men jag är i ärlighetens namn less. Självklart finns säkert ett par miljoner av er där ute som har det så otroligt mycket värre, så vad har jag med mina fina familjeförhållanden, en nästan fungerande ekonomi och kärlek i mitt liv att klaga över? Jo det ska ni nu få höra, sjukdom, feber, äckliga brusvärktabletter, nätter på toan, ett lågt matintag (i mina ögon mätt), hyperaktiva ben, och ovisshet. Som ni kan förstå blir morgondagens löparevenemang inställt, det talade termometern klart och tydligt om för mig, och trilla inte av stolen nu gott folk, faktiskt kände jag på mig det redan innan jag körde in det kalla verktyget i käften.

Man bör ju inte visa upp sina dåliga sidor och svagheter kom jag plötsligt på, strunta i texten ovan och gå och gör något kul och uppiggande istället, för här har ni inte mycket att hämta.

Det är med rädsla i rösten jag hör mig själv säga onsdag. Tiden går ju alldeles förskräckligt fort när man har skoj, och en halv vecka av min lediga tid är redan till ända. Inte på något sätt är tiden bortslösad, jag har träffat diverse vänner från nu, förr, när och fjärran. Och så klart är jag minutiöst uppdaterad inom Paradise hotel, och jag skäms inte ens att säga det. Eller jo lite, men om jag låtsas att jag är stolt över det är det ingen som kan genomskåda min stencoola fasad!

Eftermiddagen bjöd på besök från en långväga vän, och självklart drar jag på mig förklädet och visar mina kökskonster. Alla som känner mig, hört talas om mig, eller kanske bara behöver se en skymt av mig på stan vet att de så kallade ”kökskonsterna” är mycket begränsade. Men någon form av föda, med ett tillräckligt näringsinnehåll för att överleva blev slutligen resultatet av mitt hårda arbete framför de varma spisarna.

Utan strukturerade listor lever jag så vidare mitt lediga liv. Vi hörs förmodligen i framtiden, och förmodligen är denna framtid redan imorgon. Sov gott!

Jag blev plötsligt så blyg att jag måste gömma mig bakom min väldoftande blomma. Eller så är jag bara så förskräckligt ful att man av försiktighetsåtgärder måste dölja stora delar av min skepnad. Lite som stackarn Quasimodo uppe i sitt klocktorn.

Jag har precis investerat mina pengar väl, absolut mörker är det enda rätta för en god natts sömn, hej och välkommen mörkläggningsgardiner. Det är ju något alldeles koko med var del av jorden då årstiderna bjuder på antingen totalt mörker dygnet om, eller så vice versa. Men detta med väder och vind är redan väl avhandlat var gång pinsam tystnad uppstår, så denna fråga har ni nog alla utrett på detaljnivå med någon halvbekant på bussen och kräver ingen vidare plats för funderingar på detta forum.

Nu ska jag och vän rulla in i de djupaste skogspartierna av Boden för att besöka vän med bebis i mage. Detta medför att jag inte finner tid att fördjupa mig i utlovat politiskt inlägg där jag skulle starta en välformulerad debatt. Trist, jag som hade läst på så väl… NOT.

Jag kan härmed titulera mig distriktsmästare 10000 meter bana. Det var dock med ben utan tryck och totalt utan vetskapen vad en spurt kan vara. Med min sjukdomshistoria i bakgrunden och två antibiotikakurer som ger magen en dålig reaktion passerar jag med godkänt. Jag hatar tider, men eftersom jag skriver i även ert intresse, mitt herrskap, blottar jag min själ och skriver ut den skamliga tiden mellan start och målgång, 39.50, inget att stoltsera med i min bok. Från att för ett par dagar sedan flåsat som en dräktig ko i sommarhettan efter två trappor upp till lägenheten går ändock förbättringen i rätt riktning. Baske mig!

Planen är nu att inte ila framåt, med måttliga träningsmängder till veckan mjukstartar jag för att återgå till toppen.

Det här vart ju ett ytterst träningsinriktat inlägg, jag kan kompensera det hela genom att tala politik till morgondagen. Bör väl dock läsa på en dagstidning eller två till dess då jag är pinsamt oinsatt i mitt rikes spörsmål.

Se hur jag skuttar och hoppar, flyger och flaxar! Jag sitter vid mitt köksbord och försöker visualisera inför vad som komma skall, men jag är i verklighetens namn rädd. 25 varv, runt, runt, runt ska det gå, från start till mål, tiotusen meter. Efter en tid av sjukdom har jag utvecklat trötta kycklingben, långt borta från någon som skulle kunna kallas toppform. Eller form överhuvudtaget alls faktiskt. Jag är ärligt rädd, jag vill inte ens säga för vad i tron om att det uttalade ordet skulle kunna bli någon sorts sanning. Tron på den egna förmågan do not exist. Krypande spädbarn skulle kunna ta sig an uppgiften i ett snabbare tempo än vad jag kan hända mäktar med.

Det är som ni hör, inte utan tvivel jag kommer krypa till kojs inatt i väntan på morgondagens batalj. Jag har kommit en bit längre än tron på att jag vid vart lopp skall dö, men en ordentlig törn i självförtroendet, och ett djupdyk i statistikträsket  kan mycket väl vara morgondagens melodi.

//Olyckans egenuppfostrade enögda korp

Idag är mina ögon extra gloiga. De liksom fastnar på första bästa tänkbara föremål. Orsak till detta? Jo, igår var det fest. Pridefestival, lördag och en riktig sommarkväll, självklart skall detta firas. För övriga Luleås befolkning ja, jag i mitt nyfunna friskhetstillstånd kände ej för att åkalla huvudvärk och illamående med andra konstgjorda medel.

Åter till min trötthet, som sagt var det fest, och vi har kommit fram till att jag personligen inte deltog, så hur kan detta tillstånd då komma sig? Jag säger bara grannar. Med tunna väggar, en bra bas, hög volym och mycket skratt kände jag stundvis att jag ofrivilligt, i bara nattsärken, var mitt i händelsernas centrum. Och nu pratar vi den värsta festen en ofrivillig granne kan råka ut för, efterfest.

En lapp i trappuppgången kan vara på sin plats:

Kära granne! Du verkade ju ha superskoj igår, många snygga brudar? Jag har lite klagomål angående musikvalet, jag bifogar en playlist så ska nästa lördagskväll bli till din, liksom min belåtenhet. Jag har förresten införskaffat en slägga, den krossar din bas i ett litet nafs, vid misstycke krossar jag först din näsa. Hårda ord måhända, och visst önskar jag var och en lite skoj emellanåt, men detta skoj bör ske under tystare former. Här ger jag dig en liten lista på roliga saker man kan göra under största möjliga tyyyyystnad :

-Vattna blommorna och vänta på att de ska växa

-Ge var gäst en utlånings ipod med låten The party´s in my head av September

-Se antikrundan och somna

-Se över din ekonomi, gästerna kan sortera gamla räkningar i en välordnad pärm

-Baka en kaka och ät. Obs! Vispandet och ”mmmm vad gott”, sker med små bokstäver

Aschberg kanske behöver komma in och medla lite i denna svåra tvist

Jag börjar åter sjunga på den rätta melodin, äta-sova-träna. Förvisso fortfarande helt ur form, ett litet svagt motlut får mig att flämta likt en kedjerökande, mullig, trebarnsmorsa. Kan hända spädde jag på sanningen där en gnutta, men en god historia berättas helst med en lagom dos överdrift.

Yiiihaaa! Gjorde precis en superhög karatespark, sträckte ljumsken och ny jeansen sprack, men jag är så gla´ ända. För mina ben är träningsmöra, jag har ett stycke goa´ vänner, en Erik, grillmiddag, min kokosnöt-familj, blommor som lever fast jag inte vattnat dem på en månad, en fin sommarblus, ledighet, vatten i kranen och en någorlunda frisk kropp.

Vi höjer upp lill-tummen för de ni!

En afton i goda vänners sällskap är i ankomst, detta med sommar och ledighet bör ju firas på allra bästa sätt. Vi kör mitt sätt, skratt, skoj och sömn (inte i en alltför sen timma). Detta med sjukdom verkar ju nämnas i vart och ett av mina inlägg så jag funderar på att fortsätta på inslagen väg, men först slog mig tanken, vad söker jag få ut då jag ständigt uppdaterar om mitt eländiga tillstånd? För ett ska ni känna er säkra på, i min virriga lillhjärna pågår en ständig aktivitet, planering och där finns ingenting som görs utan en orsak. Låt mig svara på min egenställda fråga, förmodligen söker jag medlidande och empati. Fanny, det innebär INTE att man skrattar åt den nödställda, en känga till dig!

Näää, jag vet att ditt hånskratt är av äkta kärlek, vi kastar kängan på nån fuling istället.

Åter till sjukdomen, i ett alldeles nyligen skrivet inlägg hyllade jag moderniteten och dagens samhälle. Jag var så nöjd och gla´ att där finns välutvecklade mediciner att tillgå. I detta sammanhang, mediciner, bör man aldrig och inte, ge Elisabet Clausén en bipacksedel med biverkningar som kan uppkomma. Paniken som uppstår i en hypokondrikers hjärna då risken för otaliga tillstånd kan finnas är total och förvirrande.   

Hejhallå dagboken! Idag är det sommar, sol och ytterligare sjukdomstecken. Den första bjudande kan få överta min kropp för ett mycket lågt anbud. STAY POSITIV. Och vet ni vad, i dagens välutvecklade samhälle finns fina medicinkurer att erbjuda så jag misströstar inte, dessutom ska jag snart, mycket snart intaga kolasås med lite glass.

Elisabet Clausén har idag, den 14 juni 2012 gjort sina första officiella träningspass sedan evigheters evighet. Flåset OK, Benmuskulaturen inte lika OK. Nu vill jag bara belysa att jag i stycket ovan nämnde ytterligare sjukdomstecken, men dessa utsätter inte kroppen för livsfara i samband med träning (vill sända ut ett lugnande ord till min kära Morfar). Jag tror faktiskt jag är på vad mot evigheten och vidare, tack och ajöss, hoppa till sjöss! (Jag ursäktar meningslöst, dålig rim.)

Om ett strax ska jag hoppskutta iväg till arbetet. Som den pengagalning jag är känns det bra. Tänk allt roligt man kan göra med ett par extra guldpengar på kontot, till exempel:  spara inför en krissituation, köpa ett svenskodlat salladshuvud, betala den höjda hyran, testa alla Icas tuggummiautomater, kasta pengar i en lyckodamm och önska sig någe bra, resa till pite tur och retur, handla alla reavaror på Rusta mm osv…

Ni klipska småkottar kunde säkert analysera min text, och se att mitt spenderande satsas på lågbudget alternativ. Men lika gla´ för de e ja, och med lite sommar, sol och värme kommer denna hett eftertraktade årstid  bli alldeles fantastisk även utan spenderarbyxorna på.

Första dan på jobbet, japp japp! Min trötthet är inte verklighetsbaserad, jag känner inte igen mig själv. Jag och gamlingarnas gungstol spenderade några fina minuter tillsammans så fort tillfälle bjöds. Jag vill inte få en negativ ton på det hela då mitt schema är så luftigt och fint, precis som jag önskat.

Över till nästa punkt – min mor. I min sjukdomsfrånvaro måste en ställföreträdare kliva in, och vem gör inte det bättre än denna kvinna som gav mig mina springsnabbtsomvindengener?  En tredjeplats tog den senige gamla fyrbarnsmorsan och fick känna på pallplatsen. Jag är mäkta stolt över min mors insatser, men gav ni henne ändå inte lite för mycket luft under vingarna då ni omnämnde henne som ”ung och lovande” kära reportrar?

Vädrets makter rår ingen på, är det bestämt att det ska regna var eviga dag så är det bara att rätta sig efter detta beslut. Ett mycket korkat beslut förvisso.

Penicillinet har börjat verka i min kropp och med detta tillfrisknande återvände matlusten. Det vattnas just nu i min mun bara vid tanken på en välsmörad knäckemacka. På tal om det är ju choklad väldigt gott. Och pannkaka… (Paus gjordes för en runda i skafferiet).

Imorgon är början på mitt sommarjobb, jag ska ha i åtanke att livet går ut på att dra in pengar på kontot, så kanske jag kan förlika mig med tanken på hur denna sommar kommer att spenderas.  Detta ska inte bli ett nytt ämne att whina över.

Samma tjej, samma pose. Ha det gott gott folk. <3 WeBcAm FooRevEr<3<3

Det utlovade friluftslivet har levts. Startade upp morgonen med introt till hajk, åt en god frukost för att sedan ta mig an naturens krafter. På en spegelblank sjö såg jag molnen avteckna sig på ytan där jag forsade fram. Då fötterna åter sattes på fast mark serverades ett dukat bord med en Lasagneplåt redo att intagas.  Innan maten hunnit kallna på sin väg nedför strupen gav jag och syster oss upp i berget för att skutta omkring, titta på utsikten och kasta älgbajs på varann. Precis så gemytligt som det låter. Ännu ett färdiglagat mål mat kommer serveras innan jag åter beger mig till staden. *LeR Av LycKa*

Har jag för glad och glättig ton nu? Kan jag finna något mellanrum, säkert sticker min plötsliga glädje någon i ögonen. Ska försöka hitta en medioker tongång utan alltför höga eller låga känsloyttringar eftersom jag i alla lägen eftersträvar att vara omtyckt av var och en av jordens befolkning.

Se vilken harmonisk man

Nä men hallihallå! Nu har min ilska pyrt klart, jag känner mig piggare än någonsin (nåja), skatteåterbäringen är ett faktum och omtentan passerades med godkänt. Ceeeeelebrate good times, come on!

Jag har vid min promenadordination hunnit med att tänka. Det kan vara bra som omväxling, och imorgon planerar jag att leva friluftsliv i byn där allting startade, kanske klättra på ett berg eller paddla i en kajak.

Prövotiden startar nu. Inget kunde göra mig mer lycklig (nåja) än att penicillinkuren verkar bita på mina ondskefulla baciller, men att nu ett par dagar behöva vila i ett feberfritt tillstånd kommer krävas sin beslutsamhet. Tjurskallen skulle ju för en gångs skull kunna plockas fram till ett användbart område.

Finns en paus knapp till hjärnaktiviteten? Det blir ju kaoz in da houze när jag väl startat upp hjärnmaskineriet, mina tankebanor verkar vara oändliga. Till exempel funderar jag lite över det här med hundars intelligens. Per aka Pelle verkar ju inte vara mycket klyftigare än en välrostad macka med marmelad på. Men det där var ju förvisso svårklassat som en fundering, mer ett påstående om svenskafröken varit in och rättat.

Jag försöker för mitt liv pressa fram en lilltår, men eftersom jag är *Made Of Stone* går det inte. JAG VILL TRÄNA.  Det gör fysiskt ont i kroppen för mig att sitta här och känna musklerna skrumpna ihop likt ett torkat äpple.  Skrumpnar torkade äpplen? Bör kolla upp bakomliggande fakta nästa gång jag ska svänga mig med målande liknelser.

Varför sitter jag ens här och beklagar mig ännu en gång? Jag tror helt enkelt att jag, och alla bloggare med mig, är lite obsessed with themselves. Jag bara MÅSTE få ut mina tankar och värderingar till världen, så läs läs läs…

Skulle meteorologerna nu kunna plocka fram lite solsken på väderkartar så skulle jag i eländets tider ändå känna mig lite smånöjd med tillvaron.

Nu är det dags att sopa undan självömkan och plocka fram positivismen. Okej att mina muskler kommer att förtvina, mitt hår kommer slitas i desperation och jag kommer få svåra skavsår på rumpan av all viloaktivitet, men fokus i mina tankebanor ligger från och med nu inte där. Läkaren hade koll på mig och kunde säkert utläsa skräcken i mina ögon när talet om långvarig VILA kom upp. Jag är nu ordinerad en tiodagars penicillinkur, promenader och flugvikter på gymmet. Vad jag egentligen ådragit mig är ännu lite oklart, time will tell… Eftersom jag precis bytt inställning ska jag inte måla fan på väggen, och som genom en vision se hela sommarsäsongen spolieras. Att de få lediga sommardagarna dessutom spenderas med feber och sjukdom är inte heller något som grämer mig det minsta, nej då, inte från och med nu. Nä för ja är så gla´! Tänk bara på allt roligt jag kan göra: sova länge om mornarna (tycker jag förvisso inte om), bli en mästare i köket (har dock dålig aptit), se allmänbildande tv program (just det, min tv fungerar ju inte), sortera min, från ungdomen, sparade frimärkssamling (helt enkelt waste of time).

Även om jag låtsades utstråla glädje behöver man ju inte vara ett snille för att egentligen tyda vad jag hade att förmedla. Men vet ni vad, jag har faktiskt ett par nära och kära jag kan spendera denna tiden på bästa sätt med. Mer synd än så är det inte om mig och mitt ego.

Långt bak i datorarkivet kunde jag gräva fram denna vinstbringande novell, skriven av den store författaren von Clausen.   


Det var en gång en mycket liten pojke med mycket stora skor. Den lille pojken tyckte om att kalla sig för Joffe, fast hans riktiga namn var Lars. Lars Göran Andersson. Han tyckte att hans föräldrar varit så bedrövligt fantasilösa så han fick ta saken i egna händer. En dag efter lekis var slut namngav han sig helt sonika, i eget samtycke, till Joffe.

Joffe och  Tarzan, vilket team! Tarzan var full av vadd och brukade hänga på Joffes arm, nu mina vänner vill jag att ni noga lägger betoningen på brukade.

Joffe skulle fylla sex år, och ända sedan den dagen Lars Göran Andersson tagit sitt första andetag hade Tarzan med de lurviga rosa öronen varit med som vän och trotjänare. Joffe kände en tår trilla ner för sin kind. Han slickade upp tåren med tungan, det smakade lite salt. Joffes första tår, någonsin. Han hade inte ens börjat gråta den gången de stora barnen sparkat en boll i hans huvud, så att en stor bula växt fram. Blå och lila hade den blivit, och lite grön efter någon dag. Joffe höll nästan på att glömma Tarzan någon sekund medan han gick där och tänkte på sin blå, lila, gröna bula. På lekis skulle de en gång måla regnbågen. Joffe hade målat sin bula, den var ju färggrann den med.

Joffe sparkade i gruset, han kände ilskan komma tillbaka. Vem han behövde nu var Ragnar.

Ragnar - alla barns skräck. Ragnar som dagligen kom ut från Bolaget med en ny kasse, skramlande av sprit och ölburkar. Ragnar som brukade kasta småsten efter barnen. Aldrig hade Joffe kunnat tänka sig att han skulle behöva Ragnar till sin hjälp. Men Ragnar hade ett fint gevär, det visste Joffe med säkerhet.

Så där gick Joffe med lite småmynt i fickan och sparkade emellanåt lite ilsket i gruset. Men nog skulle han hämnas. Tarzan, Joffes alldeles egna lilla rosa tyg elefant, med vadd i. Ännu en tår trillade nerför hans kind. Två stycken, och han som aldrig tidigare gråtit.

Men Ragnar skulle hjälpa honom att hämnas.

Alla problem hade kommit för tre dagar sedan. En onsdag var det, en gråmulen onsdag. Joffe kunde nästan känna i luften då han vaknade att något hemskt skulle hända, och mycket riktigt. Hans mamma verkade så glad och hemlighetsfull, hon som alltid brukade vara stressad, grinig och med en cigg i hand stå under fläkten och lugna sina spända nerver vid den här tidpunkten. Hon hade också sagt att han skulle få en stor överraskning när han kom hem från lekis. Joffe hade genast blivit skeptisk, överraskningar skydde han som pesten, och att hitta en gemensam glädjande länk med sin mor var för honom totalt främmande. Detta bådade inte gott, inte alls.

Med förväntningar så låga ett en present i form av en tändsticksask fylld med harlortar skulle vara glädjande besked öppnade han ytterdörren. En unken, främmande lukt slog honom rakt i ansiktet och han möttes snart av en bjäfsig, lurvig, stinkande, ful, liten hund. En sån med långa lurviga öron och alldeles för korta ben. Det här var värre än vad Joffe någonsin kunnat vänta sig. Han hade snabbt sparkat av sina stora gummistövlar, och flytt upp på sitt rum med Tarzan på armen. Tur att han hade Tarzan i alla fall, Tarzan hade alltid funnits där för honom. Joffe tyckte det såg ut som att Tarzan började bli lite sömnig, det var nog bäst att Tarzan skulle få sig en liten tupplur. Joffe bäddade ömt ner honom i sängen, och kunde höra sin mamma ropa på honom från köket. Han suckade djupt, kastade en sista värmande blick mot Tarzan och gick ner för trappan med tunga steg. Han skulle säkert tvingas klappa den lilla lurviga, skabbiga hunden på huvudet. Och självklart stod Joffes mamma med hunden i famnen och sken som en sol.

–        Kom och klappa henne.

Joffe blev nästan lite äcklad av hur kärvänligt hans mamma stod där och gosade med den lilla hunden.

–        Du kan få ge henne ett namn om du vill.

–        Jag tror de är lugnt. Men jag skulle gärna vilja ha lite mat.

Joffe ville bara bort från hunden, så långt bort det bara gick.

Hans mamma släppte ner hunden på golvet och följde med Joffe in i köket för att hjälpa honom ta ner O´boy paketet från den översta hyllan. Det var då det måste ha hänt. Det hemska. Det som inte fick hända.

Joffe hade i all hast druckit upp sitt O´boy glas för att se om Tarzan hunnit vakna ännu. Han hade även sparat limpkanterna till honom, och hade de nerstoppade i byxfickan.

Utanför hans sovrumsdörr stod den lilla hundvalpen och viftade glatt på svansen. Joffe  schasade iväg henne, inte ont anades, och gick in i sitt rum med brödbitarna i högsta hugg, Tarzan måste ju vara utsvulten vid det här laget.

När Joffe kom in i sitt rum fick han sitt livs chock. Tarzan var styckad. Han låg i små bitar utspridd på golvet. Hans mjuka vadd, de ludna rosa öron, hans bruna plastögon, inget var i ett och samma stycke.

Joffe hade inte behövt tänka många sekunder, han visste precis vad som behövde göras. Han tömde sin spargris, och sprang ut, och bort. Bort mot Ragnar. Och  här var han nu, stod på Ragnars trapp, omkring honom låg tomma ölburkar.

Han visste att det inte skulle bli några problem att övertala Ragnar, inte så länge han fick betalt.

Nog var Joffe lite nervös ändå, för Ragnar tyckte inte om barn, det var ett som var säker.

Joffe samlade lite mod, och knackade så hårt han kunde på den skeva dörren. Han kunde höra någon hasa omkring därinne.

 Så öppnades dörren plötsligt, Joffe fick snabbt backa undan för att inte få dörren rakt i huvudet, och mycket riktigt var det en luggsliten Ragnar som vinglade till på dörrposten framför honom.

Han höll någon slags flaska i handen, Joffe kunde inte veta vad det var för något. Han bokstaverade tyst för sig själv V-O-D-K-A.

Han skulle fråga Ann-Britt på lekis vad det var för något på måndag. Men det var att annat problem. Nu hade han ”operation övertala Ragnar” framför sig.

Joffe grävde i fickan och höll fram alla sina små mynt samtidigt som han försökte få fram sitt ärende.

Ragnar verkade förstått budskapet, roffade åt sig småmynten och stapplade tillbaks in i huset.

Joffe sken till. Hans plan skulle lyckas, och hämnden var inom räckhåll.

Joffe vände på klacken och satte av hemåt igen, vinkade glatt åt den surmulna suputen med ett ”strax tillbaka”!

Vägen hem gick snabbt, och när han kom innanför dörren såg han sin mamma sitta i köket och gulla med valpen.

–        Mamma, får jag gå en liten promenad med valpen? Joffe bad så snällt han någonsin kunnat.

Hans mor sken upp, fimpade sin cigg och räckte över byrackan.

För en sekund eller två stannade Joffe upp och tittade på henne, ful som stryk var hon i alla fall.

Joffe lockade med sig den lilla fula valpen ut, och småjoggade sedan tillbaka mot Ragnar.

När han närmade sig kunde han se Ragnar på avstånd. Och visst. Han hade sitt gevär redo. Bra.

Ragnar såg totalt oberörd ut, med geväret i ena handen och en V-O-D-K-A flaska i den andra pekade han mot ett träd och bad Joffe knyta byrackan vid det.

Joffe gick bort mot trädet, en björk var det. Det kunde Joffe allt se. Han kunde fler trädsorter än så, det hade Ann-Britt lärt honom på lekis. Både asp, gran och tall kunde han minsann komma ihåg. Och rönn förstås.

Då han, på fingrarana räknat ända upp till fyra trädsorter knöt han med en ordentlig knop fast jycken vid den taniga björken.

Sedan gick allt så snabbt. Han hörde en hög smäll till vänster om sig, innan allt åter igen blev tyst och stilla. Han tittade bort mot trädet och log sedan för sig själv. Han vände om igen och började gå hem. Han hade fått sin hämnd, men han skulle aldrig glömma bort Tarzan. Aldrig.

...NOT!

Där jag drar fram med mina febersvettningar finns en risk att hemmet blir fuktskadat, och likt en KOL-sjuks flämtande kämpar jag med svaga kycklingben uppför trapporna. I vilan som kommer av detta tillstånd bör jag i tristessen förkovra mig inom väl vald specialitet, kanske kommer jag ut på andra sidan som en riktigt klok och allmänbildad människa. Eller så fortsätter jag helt enkelt att stirra in i någon vägg.

Det är nu, sent omsider, dags att låta farbror doktorn göra en undersökning av mitt dåliga allmäntillstånd. Då testerna är tagna styr jag kosan norröver, hem till mor, far och syster för en lantlig rekreation. Vad jag har hört sägas finns det inget som friskar upp så som doften av hö och kobajs. (Det där var dock bara ren och skär lögn från min sida. Aldrig har jag hört talas om att bajspartiklar ska ha helande krafter, jag är bara så otroligt fäst vid kiss- och bajshumor att jag tar till alla lägen jag får att skriva BAJS).

Det här var varken det första, och förmodligen heller ej det sista, beklagande inlägget.

Jag blir i det närmaste cococrazy. Den svåra träningsabstinensen måste få mättas, men det är något skumt med lillkroppen min, kan vi bara samarbeta för guds skull?!!! Dessutom verkar omvärlden anse mig rabiessmittad, då jag i mitt svåra uttråkningstillstånd försöker få kontakt med i stort sett hela kontaktlistan i min Xperia är gensvaret mycket dåligt. Detta kan ha två förklaringar: 1) Jag är omåttligt opopulär 2) Folk har roligare saker för sig.

Om ni nu läser ett stycke mellan raderna kan ni skönja en ton av självömkan. Den som säger ett till ”skyll dig själv” kastar jag den tyngsta stenbumlingen jag kan hitta i hövvet på.

Det enda ljuset på det mörka himlavalvet är kvällens Bigbrother final. Jag som i morse klev upp med förhoppningen om att mötas av en fantastisk dag, jag måste varit ond i mitt förra liv.

En blick fylld av självömkan.

Mänskligheten och mörker kan göra mig rädd. Man bör passa sig för bådadera. Nu finns fritt utrymme för misstolkning, jag är i botten ingen eremit som självmant förpassar mig till en liten hydda i ett ensligt skogsparti, det är bara vissa människor i mänskligheten som får mig att misströsta inför vår framtid. Alla som har lust att ta åt er gör det, övrigt folk med hög självkänsla kan gå fri från min vrede.

Sjukdomskapitlet utökas och gör mig alldeles koko. Blir förmodligen inlagd på dårhuset med tvångströja om inte denna onda bacill inom en mycket snar framtid fördrivs ur min kropp!

Elisabet Ledsen har nu fått ventilera sig, ska så vidare ut i världen med en lättare huvudvärk och nylackerade naglar. Allt gott!

Mörker, mänskligheten och så kom jag på ännu en skrämmande sak - Hertig Torulf och hans Grymlingar