VonClausen

Boden är en stad. Jag vill inte slänga mig med *adjektiv som ”vacker”, ”spännande”, ”livfull” i samma mening som Boden, de har liksom ingen sammankoppling. Boden gör sig dock bäst ur ett gympahallsperspektiv, och efter helgen kan jag titulera mig som EFIT-instruktör. För den oinsatte är det ett försvenska crossfit koncept.

Därav är helgens tema blod, svett och tårar. Dock har kroppsvätskorna blod och tårar så långt uteblivit. För er nysvenskar är detta bara ett uttryck man slänger sig med i tid och otid, med syfte att beskriva att man, exempelvis som i mitt fall, tränat riktigt hårt.

Eftersom Luleås skrala uteliv allt som oftast föser in en i Allstars mörka hålor har man ju gått och blivit mingelmästarn´. Med hjälp av denna egenskap har jag under dagens gång knutit nya kontakter.

Efter solsken kommer regn och efter träning kommer vila. Då jag inte har något annat val än att ägna mig åt denna stillasittande aktivitet passar det ju bra att jag sitter långt borta från stadens händelser med ett stycke BB-avsnitt som under veckans gång försummats.

*Insåg plötsligt att ordklassernas innebörd helt gått ur mitt minne, inte orkar jag google skiten heller. Hoppas att jag inte ser alltför korkad ut då jag klassar vacker, spännande, livfull till adjektivens samling. Skulle jag se korkad ut vill ta tillbaka lite av nederlaget genom att påpeka att jag då och då läser tunga ryska klassiska verk.

Jag med vän konstaterade att ja, vi är ganska unga och dumma. Just av den orsaken är nu en USA resa bokad. Om lite drygt en vecka sitter jag på ett plan på väg till möjligheternas land. Kanske finner vi lycka och rikedom, kanske har vi bara ett par magiska veckor och kommer hem med en betydligt tunnare plånbok. Vilket som svävar jag på små endorfinfyllda moln.

Hyperglädje!

Jag sitter och dödar tid förbehållslöst. Helt hänsynslöst sitter jag och lyssnar på hjärndöd musik, läser puckons bloggar och anser att Gudarna vid tidernas begynnelse snålade lite på vissa personers intelligens. Inte Japanerna dock, de är ju riktiga jäklar på det där med nyskapande och teknik.

Kanske är man lite hemmablind men själv anser jag mig besitta en skarpsinnighet utöver det vanliga. Ibland tar jag på mig rollen som allvetande och snor ihop lögner så fantastiska om historiska händelser och geografiska resmål att min syster nästintill tappar hakan. Dock råkade jag vid något tillfälle snärja in mig så totalt i mina lögner att mina tillkortakommanden inom geografin lyste igenom (kan hända att jag förde en utläggning om Stilla Oceanen), och idag riktas skarp kritik var gång jag gör ett utlåtande om romarriket eller Guatemalas rika djurliv.

Jag har på eget bevåg inhandlat ett tortyr redskap till hemmet. Tick tack tick tack… Denna klocka kommer tillslut få mitt sinne att slå alldeles slint. Alla små aggressioner jag i åratal burit på kommer brisera i en enorm explosion av okontrollerbar vrede. Jag kan precis se framför mig hur jag stampar med foten jättehårt i marken och ropar, strax över mitt normala tonläge, MEN LÄGG UTAV! Men alla vet ju att denna vredesyttring kommer vara totalt ofruktbar då en klocka har svårt att förstå ens de allra värsta formerna utskällningar. Våld är dock en lösning på problemet. Då klockor, som nämnt, står emot all världens verbala psykningar kan en ynka knuff i marken få dem att förevigt tystna.

Ni förstår att det inte fanns alltför många intresseområden i dagens agenda då jag ägnade mitt väggur ett inlägg. Jag vill dock visa på min förmåga att skriva om absolut ingenting.

Nu vart det skojig så skojigt här! Spontanitet är ju mitt andra namn (hmmm), och plötsligt har man gått och planlagt USA turen alltbra tidigare än ursprungsidén.

Det känns ovärt att pallra sig iväg till skolan imorgon, helst skulle jag bara skaffa mig Big brothers livesändning och varva det med träning, vila, mat. Hörde jag någon kalla denna idealvärld för livet som elitidrottare?

Kring det runda bordet satt jag med vänner ute i Bodens mörka skogar och filosoferade med våra skarpa hjärnor på topp. Vi kom fram till 3 viktiga saker

- det är kallt om fötterna när dörren är öppen

-tända ljus är däremot varma

-det är inte helt lätt att lägga klinkers

Eller det sista kom vi inte alls fram till, det var bara något jag precis antog.

Jag har sovit mig till framgång och succé. I alla fall till en piggare och gladare Betta.

Var dag har sin gång och idag ska jag nog ut och gå runt sjön är tanken. Andra saker jag har på gång är en gigantisk tvätthög som luktar sursocka. Det går ju rakt inte!

Jag har under ett helt dygn lämnat er, mina anhängare ensamma och förvirrade. Jag kan se framför mig hur ni likt vilsna små kycklingar yr omkring helt utan mål och mening. Jag är inte stolt över min frånvaro, men kan ni inte glädjas över att jag nu valt att återkomma, tyder inte det ändå på ett mått av trogenhet och kärlek? Trogenhet och kärlek sätter jag egentligen helst inte i sammanhang med människor. Trogenhet och kärlek är snarare något en hund känner till sin matte/husse, med köttbullar i välfyllda lager.

Hoppas min pessimism och mörka inställning smittar av sig på ert tidigare soskensljusasöndagsmorgonhumör. Skulle vara fantastiskt roligt att se alla dystergökar med nedfallna huvuden söka efter bara en liten gnutta hopp och lycka. Allt detta skapat av min hand i önskan att se världen påverkas åt just den riktning jag önskar MOHAHHAMOAHAHA

/Mitt diaboliska jag

Tiden får utvisa om min vilda fantasi och stora förmåga att ordbajsa kan rädda mitt skinn. Jag har skrivit en tenta på lite vaga kunskaper så att säga.

Nu väntar en kväll med ett antal skojsigheter. Startat upp dagen med mat och träning, det är ju lite vardagskul. Nu väntar ett mycket efterlängtat biobesök, och precis då jag kommer hem, öppnar min dörr och sparkar av mig skorna så väller folkmassan in. Mina venner och jag ska fira att vi lever. Eller sådana livsnjutare kanske vi inte är, vi ska i alla fall fira att tentan är gjord, ta farväl av Bella och bara gå omkring och känna ett allmänt glädjerus. Det är i alla fall planen. Det finns alltid en risk att man stöter på komplikationer längs vägen som grusar vara positiva förväntningar!

Jag tvivlar på att jag att jag alltid är vid fullt medvetande. För att exemplifiera mitt påstående så har jag inte ens en aning om år, datum, tidpunkt då jag flyttade in i nuvarande lägenhet, tillika min första förstahandslägenhet? Ett datum värt att minnas tycker vissa. Vad hände midsommar? Ingen aning. Vänner, bekanta, ni som lever livet i ett vaket tillstånd, jag kallar på er hjälp!

Tentaångesten utmynnade plötsligt i en livskris. Men för att skydda mig själv tar jag inte upp det resonemanget här utan fortsätter låta tankarna om ett miserabelt och misslyckat liv löpa fritt där jag endast kan höra dem själv, i lillhjärnan min. Någon hjälpsam själ kanske tolkar alla mina negativa ord som ett rop på hjälp, istället för vad det verkligen är, ironi och skämt. Kan se mig själv tvångsintagen på psyket.

Trots allt är jag väl medveten om att ett misslyckande imorgon, noll nio noll noll, rimligtvis kan vara ett faktum. Jag har gjort allt jag kan för att skydda mig själv från att deppa ihop om så skulle vara fallet. Det bästa sättet att slippa tolka detta förmodade misslyckande som ett faktiskt nederlag är att inte plugga. Tänk att plugga skiten ur sig och sen misslyckas, hur deppad skulle man inte bli då liksom? Det finns dock en liten tvist i det hela som kan göra att allt kan slå slint utan att jag fått en verklig chans. Jag kan glömma min penna.

Jag överväger att fly från verkligheten (tentan) genom att se ikapp alla missade BB avsnitt. Känns värt.

Jag har en svag karaktär, i alla år har jag gått och väntat på att bli äldre och förhoppningsvis mogna i mitt tankesätt. Jag vill inte arbeta, det finns inte en enda liten ynka dröm jag går och bär på. Jag är ändå snart 22 år fyllda, jag tror dessvärre det inte blir mycket bättre än så här. Eller värre.

Jo fast värre blir det ju, huden skrynklar ihop sig, håret tappar sin glans och ett par läsglasögon måste införskaffas.

Det är mycket som ska avhandlas om man inte satt sig ned och haft ett ordentligt samtal på sisådär ett och ett halvt år. Skippar småsnacket om senaste vårmodet och Luleå hockeys framgångar/motgångar. Mina gymnasiepolare och jag lunchdejtade och svåra skrattattacker framkallades, jag fick faktiskt ont i magen.

Hälsostatus på bättringsvägen. Det feberlika tillståndet har övergått till en slemmig massa som tagit plats i min näsa. Det innebär längre ingen direkt livsfara att träna, vilket gör att jag omedelbums skuttat iväg på diverse pass.

Jag har hört tvivel både från det ena och det andra hållet angående om mitt kära husdjur verkligen existerar eller ej. Dessa tvivel kan komma av att jag inte alltid nödvändigtvis håller mig till den exakta sanningen här på min blogg, så detta husdjursinköp skulle mycket väl kunna vara fabricerat för att väcka anstöt hos känsliga vänner.

Jag+orm+mitt kök=sanning.

Jag inget annat val än att sätta världens roligaste serie (flight of the conchords) på paus, och ägna mig åt viktigheter (tentaplugg).

Ibland är mänskligheten så otroligt intelligent och skarpsinnig, bland annat kom ju någon liten nisse med en smula högre IG än genomsnittet på något så fantastiskt som en telefon i mobilt tillstånd (även kallad mobiltelefon). Ibland blir jag däremot rädd för vår otroliga dumhet. Ta mig själv som exempel; efter en natt i sjukdomstillstånd anser jag mig vara i form för ett litet träningspass. Det var jag inte kan tilläggas. Jag återgår så till soffläge och inväntar bättre tider.

Om jag så skulle få en total blackout på fredag då tentan går av stapeln, kommer i alla fall ett ständigt upprepat uttryck finns kvar till förfogande. VARENDA kapitel inleds med texten att den entreprenöriella processen/omvärlden/branschen/kreativiteten är dynamisk, komplex och i ständig förändring. Verkar vara mycket, mycket viktigt att ta med i beaktande.

Intressant att jag briefar er på senaste nytt från min fängslande läsning, men jag förstår att ni ändå inte har mycket annat att göra än att hålla er uppdaterade om mitt fantastiska liv på detaljnivå.

Idag kräver jag mycket värme och kärlek då jag gått och dragit på mig en ondskefull bacill. Men vem kan framföra klagomål en dag som denna då solen har lyst opp med hela sin prakt och glans!

Jag filosoferar vidare över min framtid, och tankarna går på rundgång. Vart är jag, vad gör jag, varför och vem är jag egentligen om dryga två månader då skolan nått sitt slut? Det är med skräckblandad förtjusning jag önskar mig in i framtiden.

Om drömmarna skulle råda kan följande scenario vara möjligt:

Elisabet Clausén, halvtidsanställd ………………… (vilket yrke som helst kan här passa in, har även påstått att jag skulle kunna äta bajs, bara min anställning är på halvtid) tränar hårt inför kommande SM, där hon har stora möjligheter att plocka en medalj. Med sina stora biceps och väldefinierade åttapack ikläder hon sin roll som framtidslöfte inom idrottens värld väl. Sponsorer börjar göra sig hörda, och hon kan snart se en ekonomisk vinning i sin hårda träning. För övrigt har hon också köpt en bil. Den är supersnygg och supersnabb och har extrasupersäkra bilbälten, vilket medför att hennes ständiga dödsångest bakom ratten minskar drastiskt.

Onsdagen den 15/6 går Elisabet, helt spontant, till Pressbyrån och köper en trisslott. Hon inkasserar högsta vinst, blir ekonomiskt oberoende och säger med omedelbar verkan upp sin anställning som halvtidsanställd…………………….(vilket yrke som helst, till och med handduksvikare kan hon ha utstått med en glädje bara en halvtidsarbetare kan känna).

De svala sommarkvällarna klär hon upp sig i sina fantastiska kreationer, umgås med sina vänner, har en svalkande dricka i hand, utbrister i glada skratt och vid hennes sida hänger en snygg sommarflirt.

En dag nås Elisabet och hela svenska folket av en fantastisk upptäckt från de framstående forskarna. Till Östersjöns vatten har en varm ström dragit in, vilket medför en mycket mild vinter. Ingen snö alls utlovas fram till den 20:onde december.

Elisabet blir så otroligt glad av forskarnas fantastiska upptäckt och firar detta genom att köpa en jättegullig liten apa. Just det, en pool och en delfin också.

Har dagen till ära mottagit priset årets junior från Norrbottens Friidrottsförbund, och även Arne Carlssons stipendie. Med en liten bekräftelse för mina ansträngningar och en peng i plånkan kändes stegen en aning lättare på veckans sista träningspass. Jag vet att jag har en fantastiskt lång väg till toppen men jag är där jag är, och kommer dit jag kommer.

Visst verkar jag klok och eftertänksam. Ni vet att jag är ingetdera, istället skulle jag kunna beskriva min personlighet som hispig, nervig och excentrisk. Jag vet att ni älskar mig ändå. Eller, det vette tusan om ni verkligen gör?! (Detta var ett skämt, jag fiskar INTE efter bekräftande kommentarer, så skippa den skiten.)

På tal om skit så tror jag eftermiddagen blir just det. För det första åt jag abnorma mängder falafel igår, så viss tid har ägnats åt den aktiviteten. Sedan har visst en vän flugit sin kos och efterlämnat mig lite ensammare (ta inte åt er kvarvarande vänner, vi tycker fortfarande om varandra), det känns... SKIT.

I 20 långa år har jag levt med fel identitet. Efter att under senaste sommaren experimenterat mig fram visst jag att valet egentligen var självklart och enkelt. Det jag är född till att vara måste även människorna i min närhet acceptera. Den första jag berättade det för var min syster, jag vet inte om hon faktiskt trodde mina ord, men godtog ändå fakta.

Kanske vart mina föräldrar en smula besvikna, men idag ställer de upp för mig till hundra procent, precis som de alltid gjort. Självklart visste jag att min familj skulle älska mig lika mycket vem jag än är, men det var nästa steg som var svårare. Hur säger man det här liksom? Jag tog mod till mig, slog numret och kom så äntligen ut ur garderoben, ” jag lägger ner basketkarriären, det är löpare jag är och alltid varit, tack och hej för mig”

Med ärliga intentioner att plugga tog jag skolbok och ipod med mig och satte mig tillrätta i solskenet. Märkte dock snabbt att solen lyser alldeles för starkt i ögonen för att någon sorts möjlighet till studerande skall kunna utföras. Så vart det med den saken.

Är där inte en tillstymmelse till halsont jag känner upplever? Förmodligen falskt alarm, men en ask Esbiritox bör hur som helst raskt inhandlas. Naturläkemedelsbranschen skrattar nog gott åt sådana som mig som lägger dyra pengar på deras bullshit. Seriöst, hur stor chans är det att lite torkade halmstrån förhindrar en ilsken bacill?

Förr i tiden var fredagen en dag då jag var totalt däckad och gråtfärdig efter en lång, hemsk veckas slit. Plötsligt är nu fredagen, precis som det ska vara, den dag jag älskar och kan se en fantastisk helg framför mig. FREDAGSMYYYYS (No hate M & L, but haters gonna hate, så jag gissar att min provokation kommer resultera i hårda ord).

Dagen har endast bestått av de grundläggande behoven som mat och solvärme, man blir ju som man umgås...

Imorgon lämnar hon oss kvar ensamma och förvirrade. Tre långa månader ska hon lämna oss kvar i kaoset, endast gudarna själva kan nu rädda oss.

Ensamheten kommer bli påtaglig efter att hon boardat flyget, runt mitt bord kommer jag sitta och det enda jag hör är klockans tickande. Vem ska nu säga till mig att skärpa mitt beteende, föda mig med näringsriktig kost och slaviskt följa intrigerna i Big brother huset med? Det är för väl att jag har ett stycke vänner kvar i staden att hitta på äventyr med…

”Ska vi gå hem till dig, eller heem till mig eller var och en heeem till sitt!”

(Internskämt på högsta nivå, only for you M. Lifbom)

Vilken liten göllunge man ska gå och vara besläktad med

Om ändå sommarvärmen vore här, då skulle jag förmodligen bada mina småtår i en ljummen insjö. Eller jag skulle väl förmodligen ligga och svettas i hettan, och förbanna solen som envist lyser då du bör sova.

Sommarn är fantastisk att drömma om och längta efter, men den har sina avigsidor.

Myggen sticker dig, du måste jobba, flugorna bajsar i smörpaketet, solen är varm, du jobbar på en snygg solbränna men råkar vara av skandinavisk härkomst vilket resulterar i en röd hudton, du trillar ur hängmattan och får ont i högerarmen (eller vänsterarmen, beroende på hur fallet artar sig), bönderna kör kobajs på landet, alla vill grilla maten hela tiden fast du egentligen bara vill äta makaroner och Mamma Scans köttbullar, du sätter dig på ett ilsket bi, hunden dör av överhettning i bilen, fransmännen dör av överhettning i hemmet, du får skavsår mellan tårna av flipflopsen, på stranden sparkar någon sand i ditt ansikte du blir super-pissed och nitar skitungen som råkar ha en pappa i något tufft motorcykelgäng som i sin tur nitar dig

Självklart finns ytterligare en uppsjö av risker och tråkigheter som kan inträffa de tre korta sommarmånaderna vårt klimat bjuder på, men ingen i dagens samhälle har väl tid att läsa en text längre än detta.

Du vet att det är dags att boka tvättid när de håliga trosorna med fiskmotiv från mellanstadietiden åker på. Helt otroligt att de faktiskt finns kvar i garderoben vid närmare eftertanke.

Det här med vänner är ju ett svårt kapitel. De tenderar att då och då lämna staden för sökandet av lycka och rikedom annorstädes. Detta tomrum som då kan uppstå måste självklart fyllas. Imorgon ska jag för eder presentera min köpta vän, förevigt att stanna i mitt sällskap. Förevigt kändes plötsligt som ett väldigt laddat, jobbigt ord...

Finns det något som rör människosläktet ända in i hjärteroten såsom idrott? Nej, förmodligen inte. Eventuellt kan den emotionella verksamheten skjuta i liknande höjder då vi ser små, fluffiga djur bli orättvist behandlade, men i övrigt, nej.

Slog jag inte nytt PB? Kanske så illa att jag missade min planerade måltid med tre sekunder? Vill minnas att grannen har hagelgeväret liggande i garaget…

Förlorar Luleå Hockey andra kvarten kan man med all säkerhet läsa stadsinvånarnas oändliga statusuppdateringar av hat gentemot målvakt och domarstaben. Plötsligt betyder de försenade räkningarna och din moders krämpor ingenting.

Idrotten, så totalt verklighetsbefriande och förlösande.

Ta bara ett konstlat och stelt möte två individer emellan. I dessa tider av slutspelsfeber kommer aldrig den ack så pinsamma tystnaden uppstå. Hur kommer det egentligen gå för coach Barton och hans långbenta gäng? Kommer säsongen sluta i ett tidigt fiasko? Är Mbemba frälsaren som återkommit i sista timmen?

Tyckarna och känslorna är många, och av snacket att döma finns ingen med sådan expertis och kunnande som en fet kontorsgubbe.

Det tar sig sa mordbrännaren, mitt hem åsyftat. Jag har adderat ytterligare antikviteter till mitt bohag. Armatur, elektronik och tyger för en ynka penning.

Med stor risk för återupprepning skulle jag idag pluggat, men den tanken kommer ej att verkställas vad efter dagen lider.

Men cirka tre tappade hjärnceller och tröttmössan långt nerdragen över öronen går orden till er, mitt herrskap, trögt att formulera. Jag ska därför lämna blogg och medföljande läsare med stor besvikelse och nyfiket intresse vad som egentligen försiggår i mitt liv. Ni får inget mer veta, och kanhända finns där inget mer att veta.

Jag har ingått ett vad, på liv och död. Min kära införskaffade trampcykel står på spel, och det finns inget i världen som gör att jag kommer förlora detta. På tal om förlora så är det vad jag inte ägnat mig åt denna eftermiddag. Jag har nämligen vunnit, ära, berömmelse och en liten guldpeng.

Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta ikväll. Grannen jag har ska dra söderut, och hon ska nu avtackas med en liten hejdåhadetbraochkomförgudsskulltillbakafest!

Nä men, va är det för en liten smilfink som sitter runt sitt blominspirerade köksbord? Tror ni känner igen den här bedårande fejjan utan närmare presentation. Ville bara säga att jag ska på After work så slipper ni undra vart ja håller hus egentligen.

Eller egentligen tror jag inte alls ni undrar vart ja håller hus. Ville bara säga att jag ska på After work, tycker det låter så vuxet och viktigt. Så där som man är, snart 22 år gammal och allt.

Utövar konsten att ta le okonstlat på bild. Eller?

87,5% av allt jag företar mig görs av egoistiskt syfte. Att offra sig för sina medmänniskor och spilla tid på något jag själv inte har någon vinning av anser jag olönsamt.

Frågan jag då ställer mig, och er; ligger detta i människans natur, eller är jag helt enkelt en egocentrisk skitstövel?

Ni behöver inte svara via kommentarsfältet om ni anser mig vara en skitstövel, blir så tråkig stämning då.

Självdisciplinen jag har är antingen mycket hög, eller mycket mycket låg, detta i relation till vilken handling avsedd att utföra. Läsa till kommande tenta bör ju ha en hög prioritering i min agenda, men…

Var vänlig stör ej! Idag ska jag hålla mig från facebook och liknande tidsödande distraktioner. Det är plugg på högsta nivå som gäller! Vi ses på andra sidan…

Extreme home makeover, ungkarlslya möter mormor. Aldrig trodde jag det skulle ske, men jag har gått och blivit inredningsintresserad. I mitt hem stoltserar nu möblemang i diverse kulörer en och annan antikvitet och andra fynd. Jag är inte anklagad för att stylingen är hämtat från det senaste modet så att säga. Dock är jag ännu bara i inledningsfasen av min plötsliga hysteri.

Min far sponsrade mina infall, men då jag prompt skulle släpa hem en antik motionscykel vart det tvärstopp. Jag fick själv släpa åbäket, om så skulle vara. Och så skulle självklart vara!

Nu kommer jag ej mer nyttja gymmets spinningpass, då jag gått och blivit med ett så utomordentligt motionsredskap parkerat framför tv:n.

Det finns endast ett sätt att få sin moders eftertraktade bekräftelse och omsorg. Genom ära och berömmelse. Därför ska jag nu dra ut i strid och slåss för mitt rike, och hedra mina fäders namn. Farväl o så sköna säng, du kommer vara saknad.

Skoja bara, min mamma påstår sig faktisk älska mig till och med när jag är ful, slö, snål och grinig. De ni!

Nu ska jag dra ut på strövartåg, jag ska lurpassa på gamlingar och sno deras antika möbler för att hotta upp mitt lilla rövarnäste.

Gick nyss en sväng på stan, inne på Ica Nära såg jag en lapp som fångade mitt intresse; ”Saknad Betta, vart är du? Din blogg är ju inte uppdaterad på evigheternas evighet!”

Eller så var det bara min andra lilla röst där inne i hövvet som kallade på min uppmärksamhet.

Innan denna dag grydde gav jag mig ett oåterkalleligt löfte; Imorgon ska du plugga slöfis! Klockan är nu en dryg kvart passerad tre, och ännu har jag inte så mycket som bemödat minsta lilla hjärncell där uppe i knoppen. Jag vet att tiden är på min sida då det finns mycket kvar av detta dygn att hämta, men det som oroar mig är min mycket dalande ambition att ta mig an uppgiften. Kanske äter jag istället ett stycke lasagne och rastar benen längs landsvägarna. Vad vet man egentligen om framtiden? Finns jag ens? Om man ser allting i ett större perspektiv anser jag mig nödgad att finna svar på dessa frågor innan jag gör någon som helst ansträngning att studera. Skulle det falla sig så att mina filosofiska slutsatser resulterade i min icke existens är tenta plugg det sista jag har att oroas över…

En liten pöss på er!

Om sjutton sekunder och åtta hundradelar skulle jag vilja gå och sova, men så kan man ju inte göra (notera tiden för publicerat inlägg). Om man lika så ska tvingas vara vaken kan man ju passa på att ta vara på tiden. Det görs bäst genom att äta något mumsigt och umgås med syster. Resterande systrar har nog kastat stickigkoftorna och myser på en kvällspromenad en la Strada de Barcelona (risk för hittepå spanska).

Lördagskvällen dansades det runt med goa vänner och chockrosa, lysande byxor. Det var enligt mitt tycke och smak kul.

Min vän har idag tagit flyget och korsat Atlanten för att söka lycka och rikedom i möjligheternas land, USA. Jag önskar dig en trevlig vistelse och ställer ett ultimatum, DET ÄR BARA ATT PALLRA SIG HEM NÄR TIDEN ÄR LIDEN. Hoppas att jag med versalernas verkan övertygat dig om att det är det enda rätta.

Var gång någon dristar sig att säga att de tycker jag ser dryg ut blir jag chockerad. Jag är inte dryg.

Förmodligen finns det en förklaring till min arroganta, nonchalanta uppsyn..

- Jag lyssnar på superhög musik i min lilla ipod, och hör dig av förklariga skäl inte.

-Jag försöker kompensera min ringa längd genom att sätta upp näsan i vädret.

-Jag har råkat måla ögonbrynen lite för hårt.

-Jag tycker att jag är cool.

Om ingen av nämnda alternativ passar in kanske det helt enkelt är så illa att jag faktiskt inte tycker om dig.

So I flip that middle finger and the index finger follow

Eftersom jag lider av mindre klassens (?) träningsberoende finns alltid skräcken för sjukdomar och skador. Tydligen är jag och mina vader inte helt överens gällande veckans träning. De verkar vilja ta en liten vilopaus utan min tillåtelse, inte OK.

Längtar till helgens färgsprakande show, det är färgglatt som gäller för att tillåtas passera mina portar. Helsvart klädsel är big no no, och jag kan lova att den personen som strider mot klädkoden kommer sitta utelåst på min ”balkong” kvällen lång. Ni är nu varnade.

Vad vill ni nu veta om mitt liv? Kanske att jag åt gröt till frukost, sprungit runt runt i Arcushallen och precis petat ut lite öronvax med tops? Vem kom på blogg konceptet? Det är ju helt ärligt sinnessjukt?!  Vem #%`¤ bryr sig om hur jag spenderade min förmiddag?! Och vem #!%¤ skriver frivilligt en öppen dagbok tillåten för allmän beskådan?!

Svar på fråga 1: NI. Svar på fråga 2: JAG.