VonClausen

Med mina superkrafter drar jag ut i världen, och likt en maskin kan ingen stoppa mig!

Så var det ju inte. Jag känner mig inte så kaxig för tillfället faktiskt. Min ”skyll dig själv” feber håller mig kuvad i ett hjärngrepp, och tar till fulknep för att röra om i min hjärna. ”Är jag frisk? Är jag sjuk? Hur hanterar man stillhet? VEM ÄR JAG?!”

Jag har egentligen alla svaren på dessa frågeställningar, det gäller bara att de omsätts i praktiken. Ja, jag är sjuk, mitt namn är Elisabet och jag bör VILA.

När man vilar får man ont i rumpan och myror i benen. Fast nu tar jag mig an uppgiften med fel sinnesstämning, gör om gör rätt!

Superroliga saker man kan göra i stillhet:

-Titta ut genom fönstret och räkna kottarna på marken.

-Forska om ett djur, exempelvis Myrslok

(Myrsloken äter myror. Och termiter och dom har långa klor och dom har en superlång tunga osv)

-Förbanna omvärlden

-Agera dörrvakt och släpp endast in dem med legitimation och lackskor i trapphuset

-Se en dokumentär och lär dig nåt!

Jag är nu lite ur fas, tid och rum någon? Det sägs vara onsdag, och imorgon är sista officiella skoldagen (finns dock risk för efterkommande kompletteringar och annat smått och gott).

Bekymmersfri är känslan, och jag är ännu i extas sedan gårdagen. Mäktigt, storslaget, fantastiskt, imponerande, överväldigande, så sammanfattar jag en magisk afton i Globen. Ett par timmar i drömlandet, om än ett svettigt och törstigt drömland. Det var värt vartenda öre (och mer därtill, men det ska man ju inte yppa offentligt så ticnethajjarna ytterligare höjer biljettpriserna).

Om jag hade haft en mobil som kunde ta bilder hade jag gjort det, men sådana extravaganser tillhör inte luren min.

Nu är det dock dags att plåstra om skavsåren på fötterna, dricka abnorma mängder vatten för att återställa balansen, och ta igen försummat skolarbete.

Lillasystern sitter vid datorn min och tumblar runt då hon plötsligt i vrede utbrister ”men du kan va en disable function!”  Dagens ungdom, jag säger då bara det…

Handväskan är fylld till bredden med viktiga saker att ha på färden, ett stockholmsdygn ska avverkas. Om jag skulle ha oturen att förolyckas på färden, kanske kastar en arg kråka en superhård stenbumling i min hjärnhinneinflammerade skallbas, och jag faller stendöd till marken. På tal om hjärnhinneinflammation har jag i mitt hypokondriska sinne dragit på mig den ena åkomman värre än den andra efter helgens feberfyllda lopp.

Nu ska jag inte låte er uppta min dyrbara tid längre så tjingpling på er då! Jag ska inte önska er en dötrist dag bara för att jag har superskoj. Den där karman ska man passa sig för att leka med.

Sitter på min kökspall i ofrivillig träningsvila. Skyller fortfarande endast mig själv. I min vånda har jag dock något alldeles storslaget att se fram emot, kanhända har jag nämnt det förr. Imorgon tar flyget mig och syster till huvudstaden för en konsert, *exciteeeed*!!!

Mitt huvud skriker efter sömn, på agendan finns icket rum för detta tidsslöseri, men jag skyller på mitt inte helt kuranta tillstånd och drar (återigen) täcke över huvudet.

Jag kan nu se ljuset i tunneln, snart är så två års studier till ända, kanhända fortsätter dock min tid i skolsalarna till hösten. Men är just du, min gode herre, en tjock pamp på chefsposition som vill anställa en supersmart, tankspridd, ostresstålig, gla´ liten flicka för en hög timlön på deltidstjänst står jag till förfogande.

Nu kan ni få ringa arga samtal och säga att jag är koko. Med svår feberfrossa stupade jag efter mållinjen, jag lever dock. Med sämsta miltiden evvah knep jag en förstaplats, jag är inte vidare stolt.

Med en trippel treodos har jag nu sminkat till ögonfransarna och ska fira mama, kombinerad födelsdag/mamas day.

Eventuellt har jag efter dagen gjort mig en lärdom, jag har trots allt inte dödslängtan. Idrott+sjukdom=no no.

En liten show med kryddflickorna i tidig ålder.

Verkligheten börjar hinna upp mig. Skolan är så snart till ända, och efter viss teknisk problematik, som krävde expertis på området basal datakunskap, är nu examensarbete inskickat och jag gör mig redo att sågas vid fotknölarna.

En vecka präglat av förkylning, halsont och en huvudvärk som kräver sina alvedon är det imorgon dags att springa ett litet lopp längs Luleås gator. Ni behöver nu inte ringa upprörda samtal och säga att jag är en kokosnöt som springer på dessa premisser, jag vet att idrott och sjukdom inte är förenligt, men halsontet är borta och det enda jag egentligen utsätter mig för är risken för ett dåligt lopp.

Vi ska dock inte gå händelserna i förväg, idag är det ännu bara fredag och jag ska lugna lillhjärtat i byn med mammas lasagne och kobajspartiklar som letar sig in under huden.

Jag önskar eder allt gott!

Blomsterlinnet är på och jag ska nu slösa dagens värme inne i skolans fängelsehålor. Jag vet att inställningen är allt, självinsikten säger mig att jag skapar min egen skoltrötthet.

''

Kanhända har ni sett mig i liknande fotopose vid tidigare tillfälle.

För att ge er småfolk en energiboost inför en tradig dag bju´ jag på mina allra bästa tips på skojiga aktiviteter:

Hur man har skoj enligt en Betta:

-Slå volter

-Kasta kottar på de fulaste kråkorna

-Plocka upp den fulaste kråkan som fått en lättare hjärnskakning och dressera den till ett cirkusdjur

-Res till Dubai för pengar du vunnit på triss

-Slå något valfritt världsrekord

-Titta på skojiga kattklipp på Youtube

-Sjung en smörig Enrique Iglesias låt med mycket vibrator och kärlek

-Dansa diskodans med epileptic light

Varningens finger höjs för att klagolåt kan komma att förekomma i nedanstående text.

JAG HAR BLIVIT HALSOND.

Ni känner mig förmodligen vid det här laget, men med tanke på att en ny liten läsare kanske tittat in utan att göra den obligatoriska researchen i arkivet tar jag det en gång till; Jag är en sjukdomshatare av stora mått. Jag blir lite småond på omvärlden faktiskt, vem är den rackare som försett mig med denna bacill? Jag rekommenderar dig som känner sig skyldig att inte kliva fram, kan hända tar jag till kraftiga åtgärder för att eliminera din fula nuna från min åsyn, se detta som ett hot.

Mycket mer att säga om den här kackabajsdagen har jag faktiskt inte att säga. Jo just det ja, examensrapporten är ett omskrivningsobjekt med vissa missförstånd i upplägget från mig, studiekamrat med flera. Jag har mitt att göra, tack och god natt!

Siktet inställt på söndag, då jag bryskt upplystes om att jag gått och blivit dagvill drog jag en lättnandets suck. Ännu behöver måndag och vardagens plågor icket dra skuggor över mitt sinne. Denna psykiska bonusdag gjorde mig så lättad att jag går en utveckling i mig själv, inga listor ska idag följas och bockas av, fri som en fågel!

Om jag hämtar spaden som står lutad mot ladugårdsväggen och gräver ned en bit i hjärnbarken vill jag dra mig till minnes att det snart är dags för KANYE WEST! (och jay-z). Man blir ju nästan så upphetsad så man välter ut hela yoghurt+müsli skålen i knät. Och det gjorde jag. Det fick mig att tänka på att det är tråkigt att städa, det första jag ska göra när förmögenheten är inkasserad är att investera i hushållsnäratjänster. Eller allra först ska jag skicka iväg en fet klädbeställning, sen de hushållsnäratjänsterna. Ibland när jag yttrar min livsåskådning får jag kastat i ansiktet att jag är en liten snorunge då jag inte har som högst mål i livet att skaffa heltidsarbete och skrubba mitt hem skinande blankt. Jag anser dock att jag förvisso, i vissa hänseenden, kan tyckas vara en omogen snart tjugotvååring, men jag har också kvalitéer som kvalar in på vuxenskalan med stormsteg. Här ska ni få höra!

Elisabets vuxenpoäng:

Summa

0 poäng

Det var en tråkig statistik att skåda, dock tar jag mig fram i livet utan hushållspapper i köket, ett stilrent hem och noga planerad veckostädning.

Nu tar vi staden till byn och spelar spel så det står härliga till!

Ett dokument lyser mot mig i hån med sitt ljusa sken. Tomt och intetsägande. En B-uppsats skall skrivas, och det är inte utan självtvivel och destruktiva tankar jag sitter och blickar hålögt mot skärmen.

Seee djuuupt in i mina ögon. Känn hur du blir tröttare, och trööööttare…..

När jag knäpper med fingrarna vaknar du upp, och kommer likt en spökskrivare göra ditt yttersta för att skapa ett mästerverk i Elisabets namn.

Nähä, tack för ingenting då! Jag återgår väl till veckans missade Bigbrother avsnitt för att samla kraft och inspiration. Ett flickebarn borde väl få roa sig om fredagskvällarna kan man tycka, så det ska jag göra och därmed basta!

Det gäller att ständigt hålla sig à jour, och konkurrera med motståndarna på marknaden. Isabella Löwengrip, mer känd som Blondinbella i bloggvärlden, verkar ju ha fått dille på att hjälpa unga kvinnor. Tydligen tycker de små emo-barnen att de har fötts med alldeles för mycket hull på magen för att kunna bada om somrarna, och detta ska den blonda entreprenören med en högre årsinkomst än de flesta heltidsarbetande männen i vårt rike sätta stopp för. Klart alla små knubbiga tonårsflickor ska få göra bomben från bryggan utan att bli slagna med järnrör.

Blondinbellas försök att minska de deprimerade tonåringars kroppskomplex.

Vi vill ju hålla Sveriges befolkningsstatistik uppe, och med alla labila, självmordsbenägna tonåringar av det kvinnliga könet krävs en självhjälpsboost. Jag ska nu skapa lite konkurrens på marknaden, Blondinbella må värna om er fjortisar, men jag tror dessvärre inte hon tar det den rätta vägen. Välkommen till min skola - den hårda skolan.

Att få dig att känna din snyggast på stan fast du egentligen är en klar medelmåtta.

Utseende är allt, med detta i din favör kan du ta dig precis hur långt du vill. Jag förespråkar därför att du och dina tjejvänner snabbt spolar ned ”det är insidan som räknas snacket”. Med en kostsam makeover kan du med professionell hjälp komma en bra bit på vägen. Skulle du dessvärre fötts både fattig och ful kan du fortsätta att med inställsamma lögner starta var morgon framför spegeln med mantrat ”jag duger som jag är, jag duger som jag är, jag…”.  Duger är för övrigt en benämning på något man lite motvilligt accepterar.

Åter till syftet - att bli snygg mot alla odds. Som nämnt är den enklaste och bästa lösningen på problemet pengar, är det skralt i kassan finns vissa nödlösningar:

-Distrahera omvärlden från dina skavanker genom att låtsas att du är jätterolig.

-Kasta dig plötsligt ut på gatan framför en bil, inkassera försäkringspengar och operera väl valda objekt.

-Bli bäst i världen på något, plötsligt har äran och berömmelsen förblindat folk. Ditt stripiga hår och dåliga hy är plötsligt eftersträvansvärt.

-Umgås endast med dem som är fulare än dig själv och köp en pälsjacka, snart har du i ditt psyke inbillat dig att du är top noch.

-Fråga din mamma, ”ser jag göllig ut i min basker på sne och blommiga långkjol”. Mammor svarar i alla väder ”jaaaa min dotter, du är den gulligaste som finns”.

Med en mage i uppror sitter jag nu i avslappnat läge. Det här med att ta sig an springtävlingar är nästan en lika dålig idé som att äta spansk fisk och räkor om du skulle ta ett snack med magen min. Hur som haver, jag tog mig i ett blåsigt Luleå i mål. Segrarinnan slog mig på spurten, men det är ett mycket framstående namn vi här har att göra med, och att jag i dryga åtta kilometer sprang vid hennes sida får mig nästan att känna mig nöjd. Jag visste dock att hennes spurt är av mördande kaliber och kunde inte annat än att sistbiten pressa benen efter min egen kapacitet. En bra genomkörare som ger mersmak.

Av ljudet att döma har ett barnkalas tagit plats i huset. Jag ska inget mer säga om saken så har jag inget sagt, dock blev den välbehövliga powernapen inställd om vi säger som så. Jag blickar dock framåt, och väntar med glädje på lördagkväll. Tim Burton och Johnny Depp har än en gång slagit sina kloka huvuden ihop och detta ska självklart avnjutas i biosalongen.

Ni sitter väl som på nålar och gnager av nagelkanterna era i väntan på resultat. Efter det noggrant upplagda intelligenstestet kom jag till insikt. Min djupa begåvning är en aning nischad, matematik i snabb huvudräkning och minnets förmåga att i långa rader memorera siffror har lite kvar att hämta. I övrigt är det en högintelligent tjej nu råkat stöta på.

Det är fredag, vilket alla ni som inte ligger och pillar navelludd, väntar på att socialbidraget och tittar på Hem till gården redan hade stenkoll på. Denna fredag ska firas med en färd i norröver, hem till byn. Pre-tävlingsångesten (imorgon står jag återigen i startfållan) har ännu inte gripit tag i mig, kanske har mina utanpånerver så sakteliga börjat krypa tillbaks var de hör hemma. Eller så är detta bara en kortvarig illusion av lugn och harmoni, snart sitter jag mycket riktigt och nervöskissar för femte gången på en kvart.

Stressen och jag vandrar sida vid sida. Det ska tränas, det ska duschas, hudkrämer ska smörjas och… Ja, vissa studier inkluderat i denna stress, då jag inom en mycket kort tidsperiod ska ha avklarat Tenta, Projektredovisning och Examensarbete. Men jag är så glad i hågen, jajamen!

Glädjeämnen att ta upp för att undvika framstå som en deppig emo-tönt i fjortonårsåldern kan exempelvis vara att jag har en middag redo och klar i kylen utan krav på någon som helst tillagning, mina sockar har en vilsam kulör för ögat att titta på, och jag ska i November flyga och fara till Turkiet. Jag tror väl att jag i stort sett fått med allt i stycket där.

Dessa två minuter jag nu spenderat på er är mycket mer än vad ni förmodligen förtjänat, dags att återgå till mitt!

Idag har jag mött min överman.  Då du försöker ta dig från Råneå till Luleå längsmed E4:an, med resultat att du plötsligt befinner dig i Kalix är det illa.

”Du vet att du är stammis när du går omkring och visslar i gymmet”. Till mitt försvar har jag att säga att jag visslade på en låt som inte innehöll alltför höga toner, och därmed undslapp medgymnaster obehagliga oljud.

Här bockas aktiviteter, som bör göras en tisdag i Elisabet Clauséns liv, av i rasande tempo. Näst på tur har jag och den omedgörliga entreprenörsboken bokat dejt. Vår romans kommer dock dö ut snabbt.

Jag märker hur jag på sista tiden dragits ner i bloggträsket allt djupare. Genom hela min kortvariga karriär som författare till detta mästerverk har jag i största möjliga mån undvikit att i noggrann form berätta om min dag. Här lämnas hellre rum för filosofiska tankar och onödigt babbel. Små meningslösa ”nu går jag på toa, nu äter jag en supergod sandwich, jag på busstationen (medföljande bild)”  är en förbannelse kastad av Kissie/Kenza/Blondinbella och co, redo att förgöra oss alla med uttråkningsdöden. Jag ber om ursäkt, från botten av mitt hjärta, om jag en dag låter er ta del av mina göranden och små inflikade bilder på ett leende jag med nyshoppade leggings.

D-vitamin är nyttigt, och solen lyser, bra kombo. Förutsatt att man inte skulle tvingas in i de mörka skolsalarna. Lyckligtvis är det inte ett måste att vistas i solen, alla våra behov kan lösas på burk these days. Känner du dig trött, en början till förkylning, nedstämd, hyperpigg, astmatiker, ständig hunger – på allt detta finns piller framställda på kemisk väg, redo att lösa just dina problem. Jag har många pluspoäng på apotekskortet om vi säger som så…

Jag ska nu dra på små sockarna och kila vidare på Luleås luftförorenade gator. Under tiden kan ni ju ta vara på er, och undvik för Guds skull fula gubbar med skåpbil som vill bjuda på godis!

Mycket att stå i, mycket att stå i. Naglar ska omlackeras, dukar ska läggas till rätta, microvågsugnen ska skjutas till sin ordinarie plats, kakburken ska sorteras i färgordning, vädret ska förbannas och kuddarna ska fluffas. Det är söndag, och man bör denna dag låta kroppen slås till ro. Lite små saker ska åtgärdas annars ska jag väl bara fokusera på att hinna andas mellan varven.

När jag var liten tyckte jag det var superskoj att snurra runt i min gungstol, läsa gamla klassiska verk och äta Mars. Idag ska jag jobba på att återfinna denna livskvalité.

Vilken dag, denna dag! Snö och elände. Tidig lördagmorgon styrdes kosan mot min hemmaarena – Älvsbyn. En stafett skulle avverkas,  och vid det här laget är jag, omvärld och tränare väl införstådda med mina groteskt stora svårigheter att orientera mig. För att undvika onödig bedrövelse tog vi innan startskottet en sightseen banan runt. Allt gott så länge. Dock krävs ett visst mått uppvärmning innan kropp och knopp ska ge sig ut i terrängen. Jag var nummer tre i startfältet och tänkte således hålla kroppen igång till dess att min tur stod på tur. Ni vet alla vart det här kommer sluta, det är väl bara att jag utan vidare omskrivelser säger det rakt ut. Jag sprang vilse på uppvärmningen, lyckades i högsta fart och pulsen nära max ta mig till start/målgång i samma sekund som min växlare klev över linjen. Med oknytta skor, uppvärmningsbyxorna på, en torr käft, opinkad och en hög halt adrenalin satte jag så av i högsta hast. En dålig start kan tyckas, men kan det stoppa Älvsbyns urinvånare (?) från framgång och succé. Nåja, teamet gjorde i alla fall ett bra jobb, och som numero två stod vi vid målgång.

Slutet gott, allting gott. Mat är också gott.

Jag och några små TAIFare. Som vanligt har bild och text lite att göra i relation till varandra då mina två fotokamrater inte deltog i dagens lopp. Men goa å glaa´är vi allihopa.

Min syster, den barmhärtige samariten, går och blir sig till åren i dagarna och det ska självklart firas med tårta och ståhej. Kanske tar mina stämband till och med ton en dag som denna. Återkoppling till början, vad an den fina benämningen barmhärtige samarit? Jo, syster säger sig redan ha allt hon önskar i ägo, detta vet jag med säkerhet är total lögn och osanning, men jag låter henne leva vidare i den villfarelsen. I sina yngre ungdomsdagar var denna syster totalt omedgörlig för alla och envar utom, tadaaaa, MIG. Jag spexade till det, lärde henne allt jag kunde (mycket av det jag påstod mig kunna var ren bluff och båg) och uppfostrade lillstackarn. Med tanke på att jag tar åt mig äran för hennes fostran kan jag inte se vart denna materiella nonchalans kommer ifrån, då det personligen inte finns mycket som får mig att tända till så som en handfull kassar efter en lyckad shoppingrunda.

Hon önskar således att slantarna jag önskat lägga på ett paket innehållandes en god doftande bodylotion, skimrande armband, pastellfärgade blusar eller varför inte en supersöt scarf istället oavkortat går till de afrikanska biafranbarnens svåra situation. Således har jag nu investerat i ett myggnät eller två, och kanske även en vattendunk till de törstande stackarna. Jag känner mig av personliga skäl lite besviken, lågan som tänds i mina ögon när ett nytt klädesplagg hängs upp på sin nyfunna plats i garderoben kommer att vid systerns presentöppning utebli. Hoppas myggnäten är till belåtenhet och håller tätt!

Se med vilken ospelad coolhet och nonchalans syster min diggar musik på denna bild, förvisso tagen i en mycket osmickrande vinkel.

Jag kan se mig själv i en science fiction film med två parallella universum där jag njuter av det absurda i situationen. Tänk att kunna äta både jordgubbsglass SAMTIDIGT som jag avnjuter en mjukglass med chokladtopping, fast i två olika verkligheter. Fint upplägg, men jag ska omedelbart sluta upp med detta filosoferande dravel, i ärlighetens namn vet jag inte vart jag får det ifrån då jag i vardagen inte tänker mycket längre än att jag ska försöka hitta två likadana sockar på morgonen.

Om jag inom det närmsta lyfter mina vältränade skinkor från köksstolen ska jag med all hast ta mig an disken. Det bör göras, det bör även studeras. Jag tror banne mig jag ska slå ett slag för mänskligheten och ta mig an dessa motiga sysslor!

Vaknade upp och kände mig så där löjligt glad av ingenting, åt ingenting. Ni vet sådär så man går och visslar ett litet stycke, falskt och jävligt låter det man rör det dig i ryggen? Nej.

Skolarbete bör prioriteras, och jag har även avsatt tid för detta mellan 13.15-14.00. Den uppmärksamme läsaren kan nu se att detta inte helt planenligt efterlevs. Men misströstar jag, nej inte då en dag som denna då någon skulle kunna köra över min fot på övergångsstället och min enda reaktion skulle varar lycka över att förmodligen få ut en liten slant på försäkringen.

Ni vet den supertuffa bruden som endast gråter av lök och skrattar faran rätt i ansiktet kanske trots allt bara är en liten mjukis.

Jag bör nu låta ögonen mina vilsamt slutas, och låta hjärnan finna rekreation då den lutas mot huvudkudden min. En liten powernap är alltså på ingång.

På tal om mat, eller mat har väl inte alls varit på tal, men jag gör ett låtsasförsök att finna en rödtråd i texten, så dinerade jag och ett litet sällskap en mycket delikat middag Valborgsmässoafton till ära. Självklart sjöng vi också för full hals ”Vintern rasat ut bland våra fjällar…” och kastade smällare vid brasan. Nä nu vart det lite tossigt, det där var ju Elisabet 10 år som drog sig till minnes hur Valborgsmässoafton brukade högtidliggöras. Maten var det enda av sanning i sammanhanget. Mat är för övrigt bra. Och gott. Om det inte är äckligt förstås, och då är det helt plötsligt inte bra heller. Se vilken kretsloppscirkel jag funnit.