PROTEIN for life!
Skämmig bild, är typ sjuuuukt svullen men men, nya tag imorgon. #abs#girlswithmuscles#icaniwill#diet
Är så sjuuuuukt gott med prottepulver, har redan druckit fem drinkar idag, *musklerna sväller*.
Tog en suuuuperhärlig morgoncardio på fem timmar innan jobbet, skönt att stiga upp 03.00! Nu ska biccarna få jobba, och förresten, jag har införskaffat tre nya par tights från Betterbodies i grälla färger (kommer förmodligen framhäva mina peccar sjuuuukt mycket).
51 kilo kvar till målvikten nu, BOOM! #fitgirl/fitman,ihonestlycantseenodifference
Nu är det vår, tra la la la!
Vissa av er har följt mig och mina förehavanden under en längre period här på bloggen, och ni ska nu få se ett mönster målas upp. Varje vår orsakar jag vid sporadiska tillfällen ångest och klagolåt inför er. Det är ju nämligen nu löpartävlingarna börjar. Mycket riktig så även denna dag.
Jag kan inte de rätta fysiologiska benämningarna för vad det är för virrvarr som orsakas inom mig, men någon form av nervositet/stress/ångest/längtan/ovilja får mitt hjärta att slå lite snabbare och hårdare.
Ett gemensamt drag för alla löpare som närmar sig startlinjen är att försöka förminska sig själv och sin förmåga; ”ja, vi får väl se hur det här går då, jag har ju inte alls kunnat ligga på en vanlig träningsnivå, min fot/höft/knä/pannlob (eller vad tusan det än må vara) har krånglat”. Löparen bredvid beklagar och drar sedan sin egen skadehistoria. Startskottet går och de båda sätter iväg i flygande fart. Märkligt, jag som alldeles nyss trodde foten hans var bruten, knät ur led, axeln överansträngd, totalt nedträning och en synnedsättande gråstarr skulle ha minsta lilla påverkan på insatsen i alla fall.
Eftersom jag inte är det minsta bättre än någon annan löpare vill jag också förbehålla mig rätten och utfärda en varning för totalt misslyckande. Med fler dagar sjuk än frisk det senaste året och ett krånglande knä kan det ju inte gå annat än käpprätt åt skogen. Ja ni hur ju själva hur vi håller på, detta löparsläkte…
