VonClausen

Jag minns i min ungdom då jag hade långt, blont lockigt hår. Stora vackra kattögon. Ben jämförbara med den snabbaste av antiloper. Ett intellekt så skarpt att staten subventionerad driften av den. Sociala tallanger som skulle få Lasse Berghagen knäsvag. Tur hade jag också. I överflöd. 

 

Det var under dom stilla helgkvällarna i Smedsbyn som jag tog min korgboll under armen och spatserade ner till den kommunala idrottsplatsen. Stämningen. Dunkarna. Applåderna. Ensamheten. Jag minns det så väl. Jag kunde ibland skjuta bollar värda 5 poäng per träff. 

 

När övriga delar av den skattskrivna pöbeln drog ut med spritflaskor i högsta hugg, jagade av länsman, var jag ett riktigt a-barn som skulle ha fått högsta betyg i ordning och uppförande varhelst jag valde att upprätthålla mig. Dock oftast i ensamheten på mitt flickrum. 

 

Faktum är att jag under stora delar av min uppväxt ansågs så fulländad att självaste NASA hade mig under uppsikt. Jaha, tänker ni, det är till och börja med en amerikansk myndighet, som för det andra sysslar med rymden. Låt oss bara konstatera att så oerhört fulländad var jag. 

 

Är man mantalsskriven i utkanten av arbetarkommunen så kan man iaktta och förundras över den stora massans förehavanden. Att göra en simpel resa in till stadens centrum var att anse mer som en studieresa än underhållning när jag var tonåring. Stadsborna, detta dekadenta folk som lufsade längs gatorna, utan hyfs och stil. Äcklad, ty jag överdriver inte detta, var jag av själva tanken på medmänniskor från tätorten. 

 

På min fjortonde födelsedag gav statsministern mig en bok signerad med texten 'Du vördnadsvärde medborgare, låt oss frälsas av din uppenbarelse, och låt oss frälsa din framtid. I kraft av mitt ämbete, du förstklassige individ, låt mig giva dig frihet utöver det lagförda, och lycka i oändlighet'. 

 

Men, nu sitter jag här, med tunnelseende - på båda ögonen. Mitt frissiga hår har gulnat. Skummögd. Låghalt. Så korkad att klockorna stannar. Ensam som en eremit. Förföljd av olycka. 

 

Som tur är har jag humorn i behåll - och skrattar bäst som skrattar sist. Vilket jag även gör - så oerhört korkad som jag numera är. 

 

/ Alina Elisabet Clauséns spöskrivare, frälsare, vicevärd & snöskulptör.