Ischockey - man chockar folk på is.
Hur skall man till er trögtänkta kunna återge en sådan upplevelsefylld dag? Denna solskensfyllda morgon visslade vi fram längs vägen för att som mor, dotter och materialare ta oss an den såkallade Ersnästerrängen. Och jag har nog aldrig upplevt sådan terräng för. Det var sumpmarker, berg, smala hala spångar, mossar, sten, kvistar och stubb. Efter en meriterad idrottskvinna klev jag, som simpel tvåa, över mållinjen, det sista bergets stigning fällde mig. Den som sörjer något sådant kan kalla sig tönt, jag är förvisso en tönt, men glädjen i mina ögon kunde strax återses med en burgare i hand, och vetskapen om en bjudhockeymatch av min uppoffrande Erik.
Väl i Coop Arena krävdes en omplacering och förändring av vyn, och hockeyn sågs sedan med stor behållning och entusiasm. Eller vår entusiasm skulle annars kunna kallas relativt låg, vi är inte de i arenan som i vrede/glädje skriker rakt ut, klappar våra ömma händer och mässar vår kärlek till laget tills våra röster spricker om man säger som så.
Ibland kan man känna sig en aning bortkommen i ishallen, och varför klacken vrålar rakt ut förblir en gåta. Så mina gelikar, ta nu en lektion tillsammans med Peter vid rinkside.
