Från stad till land.
Jag är hårt åtgången efter detta hektiska dygn. Full fart framåt, men med största nöje och glädje. Det krävs dock att en episod från dagen gör sig till känna, och varför inte fortsätta på inslagen väg, Erik ska återigen fram i rampljuset. Han kan till synes verka ganska beläst och smart, och låt så vara, men med en hacka i hand i ett blött potatisland är han plötsligt inte så väl bevandrad.
Låt oss ta det från början. Det var en gång en måndag, just denna måndag för att vara precis, och en supersöt liten kusin med familj var på besök och skulle firas. För att firas krävs god mat, såsom potatis. Och för att få potatis krävs att någon gör grovarbetet, och detta ansvar tog således jag och Erik på oss. Med stövlar upp till knäleden, lite för dyra märkesjeans och ett uppklätt stycke övertill satte alltså jakten på jordens guld igång. Tyvärr hade denna stadspojke smärre bristande färdigheter. Då jag såg honom dra upp ett litet stycke ogräs i tron att detta var potatisens blast skrattade jag så smått till, och snabbt gjorde han ett nytt försök. Problemet var bara att det nya försöket råkade bli än mer pinsamt, då han med hull och hår stadigt ryckte upp ett simpelt vanligt maskrosblad och se hans förvåning då där inte fanns någon potatis att finna vid rotens fäste. Arma man vad du har att lära, jag ska visa dig harv och grep, och min far ska ta dig med på ett stycke vedklyvning och skogssådd så ska det nog bli karl av dig med.
På senare tid ser jag hur Erik nästintill tagit över handlingarna i denna blogg och bör därför poängtera att mitt fantastiska liv också bör premieras och lyftas upp i ljuset. En annan dag.
