VonClausen

Det finns en mamma, pappa och barn. Pappa gillar att gå på tjurjakt klockan tre på natten. Mamma gillar allt och har dålig filmsmak. Den första systern gillar att tjata på småsaker och snella hestar. Hon ser aldrig på tv säger hon. Den andra systern, d v s bettan (pettsson, rumpnisse, shakira, kalla henne vad ni vill) gillar att springa och sova tidigt på kvällen och äta naturgodis och sin fina hårgrej (typ en metallsnodd) och att nypa sina småkusiner i rumpan. Den tredje systern ser alltid på tv säger jag. Hon gillar blont hår och långa ögonfransar och vara framför kameran. Den fjärde systern är förlovad med herman vin hüpschick, har adopterat ett barn som har ett turbulent förflutet och fyllde 14 i julas.

Sen finns det djur. Den första tjuren är en tjur, precis som alla andra 210231030 tjurar (döda och levande). den sista katten har ingen nos. han pryder största delen av bettans instagram (kolla upp, han är ful). Han heter hubbe bajsfjärt men det kallar ingen annan honom. (förlåt kattens förra ägare). Den andra katten är tjock och efterbliven. Den tredje katten är super-awesome och heter Alphonso le undervattenskatt för han är en undervattenskatt och kan förvandla sig till en trollkarl i klänning. Om man vill kan man shippa alfons å den efterblivna katten. De gillar att kramas. Hunden har täta ögon och dreglar en massa. Han gillar ben och att äta ben tills han får diarré. Ödlan lever vidare fast det vill ingen egentligen. Skatorna på gården är svartvita och låter mycket. De har fina, runda magar. Skatorna på gården gillar vi.

Det finns inga bättre tillfällen att låta orden flöda än vid starka känslostormar. Jag har nu, under ett få antal timmar, upplevt blossande ilska och den ljuva lättnaden. Sent igår kväll (allt är relativt) plingade det till i mobilen, ett mail var inkommet. Texten fick mig att se rött, jag hade fått i uppgift att komplettera, i mina ögon onödiga och orättvisa stycken till en av de tretusen rapporterna jag vid det här laget har skrivit. Det var inte bara detta med onödan och orelevansen som fick mig att ilskna till, likaså det mycket korta tidsperspektivet att slutföra uppgiften. Jag hytte med näven och förbannade dem som ingår i det yrket jag ämnar söka mig till – lärare, vem har inte upplevt deras märkliga tilltag? Nåja, trots mina svaga sovnerver som vid minsta anhopning av problem vanligtvis väljer att hålla mig vaken somnade jag, arg som ett bi. Erik småskrattade lite åt den mycket lilla flickan med de mycket stora känslorna.

Tidigt var tiden jag sedan vaknade, knäckte till alla stela leder och tog mig an vad jag ansåg vara, den övermäktiga uppgiften. Vips, och simsalabim, tjugo minuter senare var jag klar (därav lättnadskänslan). Någon dag i livet ska jag lära mig ett par viktiga saker i livet, 1) sluta tvivla på min förmåga, 2) inte måla han med horn och treudd på väggen, 3) lyssna på Erik när han säger något klokt eller relevant, 4) minska förstorade känslor, 5) dra mig till minnes att allt kommer att gå bra 6) hantera rabattväxter, såsom pelargoner, pioner och perenner (kan vara lika relevant för ett kommande vuxenliv såsom tilltro till sin förmåga och en lugn själ).     

Det är finalförluster, grus i skorna, smärtande träningsvärk i bakdelen, fjunigt hår, odiskad disk och ett påminnande gnag efter den där mumsiga chokladbiten i skafferiet, men vem är jag att klaga? För hockey bryr jag mig inte om, I´m too hard to feel pain, äger en anti-friss hårprodukt, skaffat en pojkvän med diskmaskin och sötsuget har jag redan stillat (chokladen är inom kort ett minne blott). Ser ni, jag, aka oraklet råder bot på vadän där finns att råda bot på.

Tiden fraktas framåt och jag vivlar som ett viljelöst löv i vinden virvlar jag med den (poetiskt och vemodigt, är det inte så säg?). Att tiden går visar dock på två saker; 1) jag blir allt visare, 2) sommaren är i antåg. 

På tal om tidens gång har jag en syster som är mig kär. (Ja, och så var det väl två systrar till också). Denna syster har ett dilemma som enligt naturens lag inom kort sammanfaller med den femte maj – 18 års dagen. I mina öron låter det tjo och tjim och oh vad det ska firas och bakas och öppnas presenter. Dock har denna syster nått en högre punkt av mognad där man med kraft försöker undanbedja överflödiga gåvor och pompa och ståt. Men inte lyssnar den lilla grisen på det örat (Grisen- Jag).

Efter ett visst mått av tvång lyckades vi klämma ur stackaren en önskelista, njut av ett litet axplock;

-en burkcola

-överraskningar

-födelsedagskort

-en kråka

-tomten

-mumsmums

suddgummin

-en käpp

Ni kan kalla mig det vandrande sjukdomstillståndet, och jag är här för att avlägga rapport. Sedan sist har jag blivit Ica Kvantum medarbetare, höjt mitt kolesterolvärde vid påskmiddagarna, dyrkat solen, tagit mig ut i Luleås nattliv och fått användning för mina kunskaper inhämtade ur Barnens Bibel. Och så var det den där sjukdomen då, det är ett illavarslande halsont med tillhörande bieffekter som nu pockar på min uppmärksamhet. Som tips kan jag genom empiriska studier säga er att man blir lite bubblig i magen av att äta för mycket Vicks Blue halstabletter. Det spritter i löparbenen och jag är i psyket slagen, jag ser hur ännu en sommarsäsong spolieras av frånvarande kvalitetsträning.

Under påskhelgens ledighet fröjdades sinnet, godiset flödade och släktingarna strömmade in. Dock är verkligheten åter kommen, bara de allra äckligaste godisarna ligger kvar i skålen, halva släkten är nedsmittad av en ilsken bacill och man är belägrad av ett rådande svårmod. Det är något visst med ledighet, vemodet över att allt det goda är till ända överskuggar alla tänkbara fördelar.