VonClausen

Man är ledig och glad och vaknar 06.15 för att hinna bocka av så många saker som möjligt innan lunchtid passerat, bara för att vara en av de där hårt arbetande kvinnorna i statistiken med något ständigt stressat i blicken, tappat närminne och en annalkande umattningssyndrom. Imorgon är det officiellt den sista arbetsdagen för sommaren på kaninmatsavdelningen, och nog har man rensat blomkål så att vänsteraxeln värker, staplat så förbaskat fina paprika-rader och lyft meloner så att biccarna sväller.

Efter morgondagen börjar den intensiva ledigheten, jag ska sitta och mmmmmm:a och hummmmm:a tillbakalutad och förnöjd, återfinna livskraft och söka svaret på meningen med livet. På tal om meningen med livet så ska jag berätta en sak om mannen jag bor samman med. Ni vet han med de där ögonen som ser ledsna ut fast han ler, ett begynnande håravfall och en militärisk perfektionism. Jo, precis så, på tal om mannen jag bor samman med och den militäriska perfektionismen har jag nu något att delge er. Vi var precis på väg att lämna hemmet för något ärende jag sedan länge förträngt då Erik tar med mig in på toaletten för att visa mig något som verkar vara mycket brådskande. Till att börja med upplyser han lite milt om att man bör tänka på det sedvanliga, intensiva skrubbandet av handfatet, visst visst, jag nickar och hoppas att vi fort kan gå vidare. Och sedan kommer hjärtefrågan, och detta måste vara något som länge legat och grott utan att ventileras; det visar sig vara det där med handtaget till vattenkranen. DET MÅSTE STÅ I EN EXAKT PARALLELL RIKTNING LÄNGSMED VATTENKRANEN. Ett hejdlöst fnitter bryter ut ur mig, det kommer så spontant, jag kan inte hindra mig själv. Dock vet jag innerst inne att man inte bör förminska dessa frågor för husfridens skull, och mycket riktigt ”Ja, ja ska handtaget ändå stå snett kan man ju lika gärna skita i allt!”

Zooma lite på den här bilden så får ni en ögonblicksbild av mina lätt utåtroterande fötter. Jag brås trots allt på min far.