Snook
Här sitter jag tillbakalutad och väntar in min moders flit vid spisen. Kanske bör jag ge henne en hjälpande hand tänker du småsinte bloggläsare. Inte ens en minut av ro och frid unnar du mig utan förebråelser. Ta du ditt illvilliga sinnelag och släng dig långt åt skogen. Jag vet att min hulda moder unnar mig en god stund av stilla ro och frid. Speciellt med tanke på mitt tillstånd.
Mitt i ansiktet har vi skapats med en utskjutande kroppsdel, andning och lukt sker därigenom. Med ett visst mått självömkan drar jag mig inte för att förtälja er min historia och låta eder behjärtansvärda själ sända mig en tanke av tröst. Snoken min är nämligen knäckt mitt itu, men återreparerad av den gode doktorn. Så låt mig nu vila utan vidare förebråelser. Jag har tagit självömket så till den milda grad att det första jag avsagt mig är allt vad gäller skolarbete, ofta får attacker av plötslig trötthet och bara måste vila och bli uppassad, googlar möjliga biföljder som kan komma av en näsfraktur och skapar en intensiv hypokondri, eller bara måste få berätta för alla som vill höra om de vätskor som ständigt rinner ur min näsa.
Ni förstår att jag inte har det lätt. Ni förstår att de i min närhet inte har det lätt.
