Isbanan
Söndag, tid för rekreation och eftertanke. Vad passar då bättre än att ta med sig Erik på en gemytlig tur på isen.
Isen, - ni vet den där platsen alla pratar om i Luleå stad. Otaliga är de bilder av människohorder på våra sociala medier som vill visa upp sin motionsrunda så fort en dag möts av minsta tillstymmelse till värme eller blida. Att gå längs isvägen har blivit till religion i vår stad. Och jag måste erkänna det, jag är en av er. Att låta vinden rufsa om mitt hår och solen färga min por-fyllda hy får mig att tro att jag stannat till på väckelsemöte. Halleljuja, sol och frid i sinne!
Jag tror ordet ”gemytlig” nämndes inledningsvis. Synonymt till detta skulle kunna vara trevlig, vilket man snabbt associerat till behaglig, angenäm, mysig, sällskaplig och så vidare i all oändlighet av glädjetillbud.
Att gå en promenad med Erik denna milda söndagseftermiddag var allt annat än trevligt, gemytligt, mysigt och så vidare i all oändlighet. Jag önskade att isen skulle brista under mina fötter, så svår var klagolåten jag fick lyssna till; Det är kallt, det är grått, mina ögon smärtar mig, oh vad jag fryser om öronen, kan man inte vända här? usch vilken ful liten hund, kan man inte köpa varmkorv någonstans? varför bor vi i denna landsände? Visst håller du med mig?
Det tål att nämnas att medhållet han önskade var mycket vagt.
Tur är att nya tider är här - nu är det min tur att klaga. Från köket (där någon enligt utsago skulle studera till ett juridikseminarium) hörs för tillfället rätt tondöva skrålanden till den musik han lyssnar på i sina hörlurar. Jag tror mig veta att musiken är reagge-versionen av den gamla Sweet-låten Pappa Joe. Ni kan ju bara föreställa er det missljud mina öron får utstå...
Jag tycker det är viktigt att ni får er en liten dos av mig. Se till att ta vara på den gåvan.
