Jag är ett geni. Jag borde föreläsa i ämnet genialitet. Folk avgudar min briljas.
Jag skäms, men ända kan jag inte låta bli att erkänna. På repeat sitter jag och rådiggar en liten flickfavorits sköna stämma. Nej, det är inte Justin Bieber, den här gången har jag sjunkit lägre än så – det handlar om melodifestivalen.
”You´ve got me begging, begging, got me begging for more”
Ibland sätter man guldkant på vardagen. Jag har helt enkelt valt bort plugget för en dag, och plötsligt klarnade skyn och mitt sinne lättade.
Ut i skidbacken tampades Brink med norrmännen, och i kungen Vasas och skidtokarnas ära startade denna morgon, om än på annan ort och utan valla, ett lopp av samma dignitet. Fyra timmars ”Vasalopps Indoor Walking” mellan fyra trånga väggar med ett drygt trettiotal andra lika vettlösa människor kämpade vi oss fram utan mening eller mål. Det är just i sådana situationer jag mår som bäst, och jag är helt övertygade om att man måste sakna någon sort vett och verklighetsuppfattning för att verkligen hänge sig åt träning.
