Krig.
I hemmet har en maktkamp startat. De mysiga fredagsmiddagarna värdesätts ej mer, det ända allt från och med nu handlar om är en kamp om vem som är bäst. Det var ett dumt drag av Erik att utmana mig, med sitt innehållslösa dravel har han skapat en blogg ovärd sitt namn.
Kommer han här och försöker hävda sig med sitt politiska trams ska han få smaka på politik, det finns nog nämligen ingen som är så bra på så mycket som jag. Oh, vad jag besitter ståndpunkter och engagemang, otaliga är de dagar jag efter Storgatan skanderat mina ställningstaganden. Dessutom ska ni veta att jag nyligen blivit utvald av kvinnorådet att handhava vetorätt i alla viktiga EU frågor, och om torsdagskvällarna händer det att jag arbetar med mina nytänkande idéer kring vårt styre; jag ser ingen annan utväg än att tillsätta en hård auktoritär regim som legitimt vidtar extraordinära åtgärder för att trygga en maximal tillväxt av den statsbärande svenska befolkningen.
Och tro inte, mr ”Politologen” att jag inte har ett par heta potatisar att kasta in i glöden angående USA:s styre. Maktdelningsprincipen slutar aldrig väcka mina känslor. Hur de tre vitala institutionerna, - presidenten, kongressen och Högsta domstolens beskär varandras befogenheter sätter mina nerver på spel och ger en tvist i min vardag. Adrenalinet pumpar på när jag ser presidenten med makt tveklöst styra inom kongressen, och under februari månad gör jag knappt annat än uppdaterar mig inom det senaste partimötets utspel och primärvalens utfall. Ni känner igen en eldsjäl när ni ser den.
