Plus, minus, noll.
Med avtagande temperaturer som varslar om höstens ankomst sitter jag i en oergonomisk ställning tillbakalutad i soffan samtidigt som mitt sinne frenetiskt pendlar mellan hopp och förtvivlan. Men samtidigt, vad vore min själ utan ett visst mått missmod? Jag tror att man ska ha något grubblande i blicken och djupt sjunkna ögonbryn för att skapa en illusion av intellekt omkring sig och sin person. Dock kanske jag inte framstår som så skarpsynt med attribut som glo-ögon, krulligt hår och skuttig gångstil. I vad grundar sig då denna pendlande sinnesstämning? Förvisso skulle väl vadän för alldaglig händelse få mina veka nerver att brista, och det kanske fallet också är. Saken är gällande mina matematikstudier. Det är en glädje bortom alla rimliga gränser var gång jag med framgång löser ett problem, men till saken bör nämnas att det är av sällan skådat slag som faktiskt framgångsfaktorn står mig bi. Mest river och sliter jag mitt hår. Familj, nära, kära, alla har jag engagerat dem med mina ständiga frågor rörande addition, subtraktion och alla de räknesätt som där övrigt är onämnda.
Må vara, Idol ska inom kort engagera och distrahera mig.
Bättre var de tider då man semestrade...
