Stilla ro och frid.
Här sitter jag och har ätit så mycket Marabou Mjölkchoklad att den ljuva smaken som sakta smälter ner i gommen plötsligt övergick till något kladdigt och sötsliskigt. Det var kvällens sensmoral; du skola icke överkonsumera.
Det dryga dygnet har passerat sedan jag åter steg in i mitt hem med ett ringande ljud i öronen och en längtan efter stilla ro och frid. Det krävs styrka, mod och intelligens för att lyckas bemästra tre småkusiners starka viljor. Att tillägga att de trots allt är världssötast är bara överflödigt i sin självklarhet.
Orden om vardagen i övrigt är så få och banala att jag ofta finner mig själv vila över tangenterna med ett nollställt ansiktsuttryck. Intressanta vinklingar uteblir sålänge jag väljer att hålla mig till sanningen. Tro inte att dessa meningar om banalitet skulle likställas med en håglöshet inför livet, jag och Sheldon Cooper är säkerligen inte ensamma om att finna frid i ordnade mönster.
Det har friskt diskuterat i hushållet huruvida det är ställt med denna bild. Är det en fridsam vind som spelar i mitt hår eller är det i själva verket resultatet av alltför många tovor som fått kalufsen att stå rakt ut?
