Skräckens sal
I mina tidigare inlägg har man kunnat känna av en viss skämtsam ton, men nu är det slut med det. Ni kommer nu få läsa om rädsla, ren och skär skräck är vad detta handlar om!
Jag är inte speciellt rädd för mörker, inte smart nog att känna skräck inför höga höjder. Spindlar tycker jag är söta, och i små utrymmen känner jag mig som hemma. Men jag är inte född utan känslan för rädsla. Det finns en plats som skrämmer mig mer än alla andra små orosmoment sammantaget. Den platsen heter ARLANDA. Den långa väntans sal. De gråa väggarna, de bistra vakterna, de apatiska blickarna och Ramlösa för tretti spänn! Det är sann skräck mina vänner! När du klivit innanför Arlandas portar, skickat iväg ditt bagage med förhoppning att du och din väska ska få mötas igen på andra sidan, börjar det... Du har nu tre timmar till boarding, och med en snabb överslagsräkning vet du att efter du luktat på din favorit parfym, stått i pressbyråns kö och suttit kortast möjliga tid på en bajsluktande toalett återstår nu 2 timmar, 55 minuter och 30 sekunder av den evighetslång väntan.
Ni som känner mig, eller följt min blogg på väg mot nya höjder, vet att jag vill ta vara på tiden och nyttja den på effektivast möjliga sätt. Perfekt tänker ni då, 2 timmar, 55 minuter och 30 sekunder ostörd pluggtid! Men! Ja, här finns ett men (följt av utropstecken). Det finns något som cirkulerar i Arlandas luft som på något sätt förslöar dina hjärnceller. På sin höjd, om du koncentrerar all skärpa du kan uppbringa, kan det hända att du klarar av att ta in viss fakta från Hänt Bild om Angelina Jolie och Brad Pitts knakande förhållande.
Så kom inte till mig och klaga om din klaustrofobi eller klaga över spöken som hemsöker dig, jag kommer ändå inte känna ett uns av medlidande.
