That don´t kill me can only make me stronger
Ibland sker saker i våra liv som får oss att omvärdera saker och ting. Vi ser livet ur ett nytt perspektiv, och känner empati och kärlek med vår omgivning på ett sätt vi tidigare inte gjort. Svåra händelser kan utveckla våra goda sidor som människa. Precis en sådan händelse var jag med om tidigare i veckan.
Jag och min yngre syster hade både kommit hem från skolan, och bänkat oss framför tv:n med en utsökt middag att sätta tänderna i. Onsdagen till ära stod ugnsbakad lax, en god sallad och slutligen huvudrätten; kokt potatis på menyn! Tv:n stod på, men fångade inte mitt intresse, jag njöt av middagen. När endast den kokta potatisen kvarstod, lutade jag mig en kort sekund tillbaka i soffan och knäppte upp jeansen för att verkligen få plats med maximalt antal potatisar. Jag tog en första tugga, men hajjade till. Potatiskännare som jag själv utnämner mig till att vara, kände att allt inte stod riktigt rätt till. Trots detta, och utan den vanliga njutningen av potatisens mjöliga konsistens, satte jag glupskt i mig resten av portionen. Strax därpå låg jag och min syster, illamående och utslagna i varsin soffände.
Potatisen har svikit mig, jag kan inte längre känna ett hundra procentigt förtroende för min knöliga vän. Vid nästa middags session kommer jag med granskande blick, smak och lukt fastställa att det inte är en giftklump, redo att förgöra mig och min familj, som jag snart ska sätta tänderna i. Du och jag potatisen, kommer ha en lång period av tvivel och tvekan, innan vi kan återuppbygga våra starka band vi tidigare känt för varandra.
