Tid till eftertanke
Som trogna basketanhängare vet ni ju att jag och mina lagkamrater har studsat boll på utländskt territorium denna helg. Eftersom jag vet att ni flitigt har uppdaterat er om matchernas resultat ska jag inte ödsla er dyrbara tid och orda mer om detta. Dessutom myntatde jag, cirka tio år gamma,l mitt egna livsmotto ”tempo i vardan´ ”, och bör även av detta skäl undvika utsvävningar i texten.
Som följd av denna resa blev det ett par nätter att spendera på hotellet, och då jag föddes med förbannelsen ”morgonpigghet” resulterar det allt som oftast i ett par långa ensamma timmar i mörkret innan övriga lagmedlemmar behagar vakna ur sin djupa sömn. Men inget ont som inte har något gott med sig. Dessa timmar kan användas på de mest tidseffektiva sätten. Som exempelvis tid för eftertanke och stund för grubblerier av den djupare sorten. Men tankar nattetid har ett sätt att tendera att liksom snurra ihop sig i ett hiskeligt tempo och anta oanade proportioner. När sedan ljuset strålar in från det lilla hotellfönstret med utsikt över parkeringen, och din lagkamrat som efter tre tryck på snoozknappen nu masat sig upp har den där kluriga frågan från mörkrets timmar snabbt flygit sin kos. Men jag valde att behålla en i minnet och dela med mig av ett morgontidigt dilemma som kan snurra runt i min välutvecklade hjärna.
Du ser ett litet fräknigt barn med röda stövlar en bit framför dig på gatan som plötsligt kommer på idén att med kraft hoppa i en stor vattenpöl, med resultat att din nya kappa från mellandagsrean blöts ner. Självklart är din första reaktion att klappa till det ouppfostrade barnet, men du sansar dig snabbt. Det är ju ändå ett väldigt gulligt litet barn med glugg i främre tandraden som står framför dig. Men än en gång sker en plötslig händelse. Barnet stoppar fingret i näsan, gräver runt ordentligt och äter sedan med en ljudlig njutning upp guldkornet från näsborren. Din ilska blossar då på nytt upp, barnet byter snabbt skepnad från ”ett gulligt barn” till ett ”mycket äckligt litet barn”. Du ställs nu inför ett etiskt dilemma. Har du nu rätt att från tidigare vatten insident ge barnet en ordentlig hurvel, eftersom du ej längre anser barnet som gulligt, vilket efter händelsen var ditt argument för att inte ge ungen en smäll på käften?
