skämmes!
Skam är bara en känsla. Ett exempel taget ur mitt eget liv var då jag blott fem år gammal liksom skulle krypa igenom ryggstödet på stolen och fastnade halvvägs. Det slutade med att dagisfröken hämtade sågen för att befria mig. Gav definitivt svåra men för livet.
Ett lite nyare exempel var då jag på gymnasiet fått förmånen att göra ett prov i förväg eftersom jag skulle ut och resa i landet. Självklart är man ju den hjälpsamme samariten och rabblade upp frågor och svar för mina kära klasskamrater. Hade dock inte tagit i beräkning att lärare med sina kumpaner skulle höra mitt lilla utlägg. Att bli utskälld utan rim och reson i korridoren tog i lillhjärtat må jag säga. Var inte så jättesugen att hukande krypandes komma tillbak till skolan nästa dag.
Men här står jag likväl idag, skammen har jag skakat av mig och är sedan länge blott ett otäckt minne.
Kan dock konstatera att färska skamkänslor är svåra att leva med. Börjar fila på en affärsidé där jag ska skapa en resort i något varmt land, långt borta från civilisationen, där terapiformen går ut på att få höra andra personers, långt mycket värre och skämmiga upplevelser som ett plåster på såren.
Något särskilt du vill berätta..? ;)
