En baby på vift
Eftersom jag har mycket lite att delge er efter att denna sköna dag börjar gå mot sitt slut, låter jag en syster i skaran visa upp ett av sina bättre skriva verk här. För att ni inte ska tro att min syster är utvecklingsstörd eller lider av någon smärre form av förståndshandikapp bör jag tillägga att berättelsen skrevs i en ålder omkring sju år.
Alla sjuåringar besitter dessvärre inte lika stora intellektuella förmågor som jag själv gjorde i samma årgång, så vissa grammatiska fel kan förekomma i texten, men jag ville återge den i dess originalform för största möjliga nöjsamma behållning!
En baby på vift
Det var en gång en liten by. Som låg utanför Boden. I den byn bodde det inte så många. Dom hadde små söta hus med halmtak. Men det var en som bestämde i byn som hette Anders. By borna var som slavar till Anders. Men varje år så slängte Anders ut nån från byn. Det här året hade han tängt slänga ut en liten baby. Om man strävade imod vart det döds straff. Den lilla Babysen hade en storebror han ville inte att dom skulle slänga ut sin lilla syster. Så han gick till Anders och sa du får inte slänga ut min lilla sysster då sa Anders då spelar vi om det den som vinner får välja. Också spelade dom. Anders vann så han slängde ut henne. Han slängde henne till Boden. Men pojken packade och for till Boden han letade i flera veckor men han hittade hon inte. Då såg en gubbe att han letade efter något. Då frågade han varför. Då sa pojken jag letar efter en baby. Då sa gubben jag såg en baby som glev på ett tåg som åkte till Göteborg då tog pojken nästa tåg som gick till Gödeborg. När babyn hade klivigt av så började hon krypa mot en kosk för hon var hungrig ingen såg babyn som tog en dajm. Senare när pojken hade klivigt av så började han gå mot samma kåsk som babyn hade gott mot. Han var också hungrig så han köpte sig en dajm.
Slut!
