VonClausen

Efter att bevittnat en fis-incident på stadens gym höll en kär vän till mig, på att skratta sig alldeles fördärvad. Eftersom jag fått hotbilder uppmålade för mig om jag skulle drista mig till något som att nämna hennes namn ger vi henne hädanefter ett alias: Ms. Super unidentified Martijna Rejnholm.

Ms. Super unidentified Martijna Rejnholm har en välutvecklad gåva inom Fnissets Högljudda Kvantmikanik. All cred till henne för det, men jag kan för mitt inre måla upp vissa scenarion som skulle kunna vara problematiska för individer med glädjeyttringar som tar en lite högre, och längre ton än den genomsnittsliga individens. Självklart bjuder jag på ett exempel:

Tänk dig att din överdrivet anständiga brorsdotter, som uppfostrats till total pryd- och sedesamhet ska visa upp sina talanger inom fiolspelets konst. Du har tillsammans med en större mängd mer kultiverade personer intagit lilla salen i Kulturens Hus för att ta del av den klassiska musikens avslappnande verkan. Men det verkar som att du ej är den enda i sällskapet som kan klassas som en smula mindre bildad och allvarsam, för plötsligt uppstår en kraftig busvissling, precis när din brorsdotter, med näsan i vädret, är på väg att inta scenen. Det visar sig att en av a-lagarna börjat få en kraftig träsmak av ständigt parkbänks läge, och kände för en stunds avkoppling på ett sittunderlag av skönare dignitet. Din brorsdotter har aldrig tidigare i sitt liv blivit utsatt för en busvissling, och vet inte vad det är som möjligtvis ska hända. Kunde det vara brandlarmet som gick måntro? I panikens hetta snubblar hon över scenkanten, och stukar sitt allra bästa fiolfinger.

Om du skulle råka bevittna denna dråpliga scen ur Ms. Super unidentified Martijna Rejnholms synvinkel, skulle kroppen reagera med ett mycket opassande gapflabb.

Din bror som precis skådat sin kära Gullegummselisumsa skada sitt dyrbara fiolfinger, och dessutom gjort sig till allmänt åtlöje, kan inte se ett uns av humor i situationen och säger på stört upp släktskapet er emellan. Han passar även på att hälsa att du ej längre har en stående inbjudan var söndagseftermiddag, för den rituella steken med klyftpotatis.

Det där med släktskapet var inte ett alltför stort nederlag, men att gå miste om en härlig söndagsstek var en värre konsekvens av ditt rungande skratts stora kraft och påverkan.