Spartacus
Har varit i diskussion angående relationer till serier kontar filmer. Vi kom gemensamt fram till att den långa gemenskap man skapar till en serie och dess karaktärer är så mycket känslomässigt starkare än till en film. I en serie nöter, blöter och stöter du varje individs utveckling/problem/kärlek/olycka vecka efter vecka, år efter år. En film varar som absoluta max tre timmar, sedan var det kalaset slut. Du fick säkert inte ens se huvudpersonen gå på toa en enda gång, och hur verklighets troget är det liksom?
But all good things come to an end. Och när en serie du älskat innerligt och djupt, så definitivt är slut fylls ditt hjärta av ett tomrum, ungefär som när du sex år gammal såg Gammel Nalle ligga sönderbiten. Ett verk av hundens käftar.
Sitter för tillfället klistrad framför Spartacus (självklart har jag försäkrat mig om utgången av serien*), alldeles i startgroparna, men kommer säkerligen snart ha byggt upp en relation till de hårt hunsade Gladiatorerna.
*Läs tidigare inlägg Med lugn i själ och hjärta.
