Jag pluggar, alltså finns jag.
Nu är läget så att om sex dagar och tolv timmar har jag en stor och livsavgörande tenta. Då borde man ju ta sig i kragen kan tyckas. Men likväl kommer jag på etthundrafemtioåtta saker att göra istället för att öppna skolböckerna. Det kallas disciplin på hög nivå. Kan inte förstå mig på min egen hjärna, varför är den inte konstant och varaktigt engagerad och hängiven i alla mina göranden. Träning till exempel, där viker jag inte en tum från den upplagde planeringen, medan skolan, som kan leda till en trygg och ekonomisk säker framtid, är så långt nere på prioriteringslistan att jag hellre städar toaletten.
En lång harang av klagolåt på min egen förmåga till disciplinerat arbete har just tagit form. Måste genast utjämna det hela genom att berätta att jag idag faktiskt kravlade mig fram, med mina sargade ben och sönderfrätta ögon, till skolan i arla morgon för tentaplugg. Okej alla pliktetiker, ljuga är ej acceptabelt. Egentligen gick det till på så vis att jag helt enkelt inte läst mina mail, och därför missat att lektionen var framflyttad två timmar.
Fan Bettan du är så sjukt bra på att skriva=)
tack :)
