Where do bad folks go when they die?
Två nätter av överdriven sömnkonsumtion fick mig att darra lite på min självkänsla, jag, den obotlige morgonmänniskan. Då jag denna morgon återigen vaknade 05.30 var ordningen återställd och mitt sinne i frid.
Till allas och eder ära skulle jag här vilja utbringa en skål. Glasen ska klirra för de dagar som gått, och de som ännu inte kommit. Ber om ursäkt för mina högtravande uttryck så här tidigt en torsdags förmiddag. Det är bara min lilla dödsångest som talar. Tänk att krypa ned i kistan utan eftertanke och glädje över livet? Ovärt. Tankarna om livet och döden ger sig alltid till känna då jag har lite för mycket tid att tänka, eller då jag via bil, buss, flyg och övriga instabila färdmedel susar framåt mot oändligheten och vidare.
Kommentarer
Trackback
