VonClausen

Det är lördagkväll, klockan börjar ticka strax över tio och jag har intagit ett orubbligt soffläge. Detta skulle kunna skyllas på min svaga status, men i ärlighetens namn är detta totala avslappnande eftertraktat frisk, såsom sjuk.

 

En dag har ju trots allt avverkats innan detta orubbliga soffläge intogs. Då min sjukdomsperiod har haft en besk liten bismak i form av ett mycket litet socialt nätverk var återföreningen med M. Lifbom och Bella runt det trygga köksbordet en värmande pust i det, i och för sig, redan mycket kvava vädret. Likt ett litet barn som för första gången ser världen, fick jag smaka av den allra underbaraste chokladen mina smaklökar någonsin vidrört. Det där med "barn och "världen" lade jag bara till med för att stärka mitt argument, det lät nästan lite väl poetiskt och töntigt så här i efterhand.