Det var en gång...
Jag har länge suktat efter denna tingest, och har i dagarna blivit delägare på lån till en gammal, genuin skrivmaskin med det obligatoriska plingljudet. Denna maskin får min författarådra att darra, och viljan att skriva en roman i ett ödsligt hus på landet blossar upp. Jag känner dock att nämnd roman, skriven i egen hög person, skulle kunna bli mycket intetsägande och handlingsfattig. Då jag av egen erfarenhet skyr den nervkittlande spänningen, som i regel avhandlas just i slutet av ett verk, skulle min bok i prologen förvissa alla läsare om vem som kommer dö, vilka som blir kära och huvudpersonens slutgiltiga öde. Sedan skulle alla läsare kunna ta sig an min torftiga bästsäljare i lugn, frid och fröjd.
Vidare skulle det ibland kunna hända att hela kapitel endast avhandlades för att beskriva naturskön miljö, och fina herrskaps boning och klädsel. Kanske höjer jag mitt ego genom att inspireras av mig själv som huvudperson och höjer mina förmågor och mitt jag till skyarna.
Vid närmare eftertanke kommer nog denna bok ha ett mycket litet läsarevärde.
