Sjukan
Vad an gårdagens frånvaro? Jo lite sisåhär går historien; Jag anländer än en gång till vårdcentralen för att se över min långvariga, höga feber. Trodde jag ja. Istället möts jag av en mycket engagerad läkare, eld och lågor över vad han upptäckt, eller snarare INTE upptäckt. "Provsvaren visar inte att du har körtelfeber, det här är mycket konstigt, vi måste se allt från nya infallsvinklar". Jag kände att jag precis stött på Dr. House, och jag var fallet att lösa. Efter nya små blodstick här och vart, lite väntan och allmänbildning framför SVT bad han mig fara fortast möjligt till Sunderbyn, med ett litet hot om eventuell inläggning, för att gå till botten med detta.
Jag och farbror Mattias satte oss i nybilen, med diverse högteknologisk utrustning kan tyckas för den ovane, för att spendera många långa timmar för att undersöka min mystiska kropp. Jag tömdes på blod, genomgick hjärtkontroller grundligt och väl, det klämdes, kändes, ställdes frågor, för att så slutligen komma fram till... ingenting. Det verkar efter alla dessa om och men vara denna körtelfeber som spökar i mig.
När dessa många, långa timmar så var till ända väntade nästa uppgift jag var satt till världen att göra. Ta hand om pappas tjurar då han för tillfället behagar semestra tillsammans med mor på Sveriges vägar. Med min lilla sjukdom i baktanke ska jag i ärlighetens namn inte ta åt mig äran för detta svettiga arbete, det fick stackarn Erik stå för. Att beskriva lukten därinne för er är en omöjlighet, det måste upplevas, vid något tillfället blev det nog till och med lite mycket för den hårt slitande Erik som ställde upp dörren, "jag ska bara vädra lite". Att jag inte dog där och då av gapskratt är bara en slump. Att vädra ut detta med en liten vindpust från yttre världen ÄR en omöjlighet.
Kommentarer
Trackback
