Vardag
Det är någon sorts regn utanför mitt fönster. Jag tror bestämt det kallas spöregn. Samtidigt sitter jag här och försöker behålla min kalla fasad trots att de emotionella känslorna rusar i mig. Den ledsna lilla clownen Mondo har gått och vunnit Project Runway, och kanske kan vinsten ge honom betalt för alla terapitimmar den känslosamma konstnärssjälen verkar behöva. Det är ju bara töntigt att vilja gråta till Project Runway så jag håller mig, dessa tårar kan istället sparas till det verkliga livet.
Snart går startskottet för att återgå till vardagen efter en tids sjukdom, på måndag är det dags att ta sig till arbetet. Det känns, hör och häpna och trilla av stolen gott folk, bra. Och för de av er som undrar har jag förresten tackat JA till höstens lärarutbildning. Jag ser framför mig hur jag sätter upp håret i en hästsvans, bär en blommig långkjol, ler ett milt leende och med glasögonen halvvägs ned på näsan i ett knäpptyst klassrum där barnen räcker upp handen innan de talar, och lämnar ett grönt, syrligt äpple på katedern min bara för att de älskar mig så otroligt mycket. Kanske är det detta som kallas utopi.
