Vill man så kan man det sa de i alla fall när man var ung, så idag tror jag jag kan va lugn
Jag känner ibland att jag vill utföra mer än där egentligen går att göra, kanske är jag en sådan där självuppoffrare som väljer att dö för mänskligheten (Batman, Jesus med flera). Kanske är jag det, mest troligt inte, det jag nu syftade till var av långt mycket simplare grad en att dö någon sorts martyrdöd. Det är inga breaking news jag nu kommer att informera eder om, man det är ju så att sommaren, som bekant, spenderats med en härlig sjukdomscocktail, där körtelfeber legat som grundingrediens. Dessa krämpor jag dragits med har resulterat i svaga kyckligben som nu är återsatta i arbete. Viljan är en av huvudfiguranterna i träningen för tillfället, och jag ska lugna alla nej-sägare med att jag visst får träna, och att jag gör det relativt lugnt. Det jag i öppningsstycket inledde med var detta med att jag vill mer än jag kan. I min hjärna river jag av ett sjuhelsikes löppass med lätta ben likt en Kenyan formtoppad inför OS, dock säger mina ben i sinom tid nej och nejtack. Som plåster på mina stora blödande sår kan jag lugna mig med att det sakta men säkert går framåt, jag önskar bara skicka en förfrågan till er på bestämmandeposterna om en minskad trötthet och en ökad benmuskulatur, tack på förhand!
/Elisabet Clausén, Kungsgatan 25, Luleå
Jag fick nästan kalla fötter då jag utlämnat min bostadsadress, men ni som är av ondo har har illviljan med er under armen har inget här att hämta, och kommer för den delen inte in i min boning. Har ni hört talas om portkod suckers!?
