En godnattsaga
Långt bak i datorarkivet kunde jag gräva fram denna vinstbringande novell, skriven av den store författaren von Clausen.
Det var en gång en mycket liten pojke med mycket stora skor. Den lille pojken tyckte om att kalla sig för Joffe, fast hans riktiga namn var Lars. Lars Göran Andersson. Han tyckte att hans föräldrar varit så bedrövligt fantasilösa så han fick ta saken i egna händer. En dag efter lekis var slut namngav han sig helt sonika, i eget samtycke, till Joffe.
Joffe och Tarzan, vilket team! Tarzan var full av vadd och brukade hänga på Joffes arm, nu mina vänner vill jag att ni noga lägger betoningen på brukade.
Joffe skulle fylla sex år, och ända sedan den dagen Lars Göran Andersson tagit sitt första andetag hade Tarzan med de lurviga rosa öronen varit med som vän och trotjänare. Joffe kände en tår trilla ner för sin kind. Han slickade upp tåren med tungan, det smakade lite salt. Joffes första tår, någonsin. Han hade inte ens börjat gråta den gången de stora barnen sparkat en boll i hans huvud, så att en stor bula växt fram. Blå och lila hade den blivit, och lite grön efter någon dag. Joffe höll nästan på att glömma Tarzan någon sekund medan han gick där och tänkte på sin blå, lila, gröna bula. På lekis skulle de en gång måla regnbågen. Joffe hade målat sin bula, den var ju färggrann den med.
Joffe sparkade i gruset, han kände ilskan komma tillbaka. Vem han behövde nu var Ragnar.
Ragnar - alla barns skräck. Ragnar som dagligen kom ut från Bolaget med en ny kasse, skramlande av sprit och ölburkar. Ragnar som brukade kasta småsten efter barnen. Aldrig hade Joffe kunnat tänka sig att han skulle behöva Ragnar till sin hjälp. Men Ragnar hade ett fint gevär, det visste Joffe med säkerhet.
Så där gick Joffe med lite småmynt i fickan och sparkade emellanåt lite ilsket i gruset. Men nog skulle han hämnas. Tarzan, Joffes alldeles egna lilla rosa tyg elefant, med vadd i. Ännu en tår trillade nerför hans kind. Två stycken, och han som aldrig tidigare gråtit.
Men Ragnar skulle hjälpa honom att hämnas.
Alla problem hade kommit för tre dagar sedan. En onsdag var det, en gråmulen onsdag. Joffe kunde nästan känna i luften då han vaknade att något hemskt skulle hända, och mycket riktigt. Hans mamma verkade så glad och hemlighetsfull, hon som alltid brukade vara stressad, grinig och med en cigg i hand stå under fläkten och lugna sina spända nerver vid den här tidpunkten. Hon hade också sagt att han skulle få en stor överraskning när han kom hem från lekis. Joffe hade genast blivit skeptisk, överraskningar skydde han som pesten, och att hitta en gemensam glädjande länk med sin mor var för honom totalt främmande. Detta bådade inte gott, inte alls.
Med förväntningar så låga ett en present i form av en tändsticksask fylld med harlortar skulle vara glädjande besked öppnade han ytterdörren. En unken, främmande lukt slog honom rakt i ansiktet och han möttes snart av en bjäfsig, lurvig, stinkande, ful, liten hund. En sån med långa lurviga öron och alldeles för korta ben. Det här var värre än vad Joffe någonsin kunnat vänta sig. Han hade snabbt sparkat av sina stora gummistövlar, och flytt upp på sitt rum med Tarzan på armen. Tur att han hade Tarzan i alla fall, Tarzan hade alltid funnits där för honom. Joffe tyckte det såg ut som att Tarzan började bli lite sömnig, det var nog bäst att Tarzan skulle få sig en liten tupplur. Joffe bäddade ömt ner honom i sängen, och kunde höra sin mamma ropa på honom från köket. Han suckade djupt, kastade en sista värmande blick mot Tarzan och gick ner för trappan med tunga steg. Han skulle säkert tvingas klappa den lilla lurviga, skabbiga hunden på huvudet. Och självklart stod Joffes mamma med hunden i famnen och sken som en sol.
– Kom och klappa henne.
Joffe blev nästan lite äcklad av hur kärvänligt hans mamma stod där och gosade med den lilla hunden.
– Du kan få ge henne ett namn om du vill.
– Jag tror de är lugnt. Men jag skulle gärna vilja ha lite mat.
Joffe ville bara bort från hunden, så långt bort det bara gick.
Hans mamma släppte ner hunden på golvet och följde med Joffe in i köket för att hjälpa honom ta ner O´boy paketet från den översta hyllan. Det var då det måste ha hänt. Det hemska. Det som inte fick hända.
Joffe hade i all hast druckit upp sitt O´boy glas för att se om Tarzan hunnit vakna ännu. Han hade även sparat limpkanterna till honom, och hade de nerstoppade i byxfickan.
Utanför hans sovrumsdörr stod den lilla hundvalpen och viftade glatt på svansen. Joffe schasade iväg henne, inte ont anades, och gick in i sitt rum med brödbitarna i högsta hugg, Tarzan måste ju vara utsvulten vid det här laget.
När Joffe kom in i sitt rum fick han sitt livs chock. Tarzan var styckad. Han låg i små bitar utspridd på golvet. Hans mjuka vadd, de ludna rosa öron, hans bruna plastögon, inget var i ett och samma stycke.
Joffe hade inte behövt tänka många sekunder, han visste precis vad som behövde göras. Han tömde sin spargris, och sprang ut, och bort. Bort mot Ragnar. Och här var han nu, stod på Ragnars trapp, omkring honom låg tomma ölburkar.
Han visste att det inte skulle bli några problem att övertala Ragnar, inte så länge han fick betalt.
Nog var Joffe lite nervös ändå, för Ragnar tyckte inte om barn, det var ett som var säker.
Joffe samlade lite mod, och knackade så hårt han kunde på den skeva dörren. Han kunde höra någon hasa omkring därinne.
Så öppnades dörren plötsligt, Joffe fick snabbt backa undan för att inte få dörren rakt i huvudet, och mycket riktigt var det en luggsliten Ragnar som vinglade till på dörrposten framför honom.
Han höll någon slags flaska i handen, Joffe kunde inte veta vad det var för något. Han bokstaverade tyst för sig själv V-O-D-K-A.
Han skulle fråga Ann-Britt på lekis vad det var för något på måndag. Men det var att annat problem. Nu hade han ”operation övertala Ragnar” framför sig.
Joffe grävde i fickan och höll fram alla sina små mynt samtidigt som han försökte få fram sitt ärende.
Ragnar verkade förstått budskapet, roffade åt sig småmynten och stapplade tillbaks in i huset.
Joffe sken till. Hans plan skulle lyckas, och hämnden var inom räckhåll.
Joffe vände på klacken och satte av hemåt igen, vinkade glatt åt den surmulna suputen med ett ”strax tillbaka”!
Vägen hem gick snabbt, och när han kom innanför dörren såg han sin mamma sitta i köket och gulla med valpen.
– Mamma, får jag gå en liten promenad med valpen? Joffe bad så snällt han någonsin kunnat.
Hans mor sken upp, fimpade sin cigg och räckte över byrackan.
För en sekund eller två stannade Joffe upp och tittade på henne, ful som stryk var hon i alla fall.
Joffe lockade med sig den lilla fula valpen ut, och småjoggade sedan tillbaka mot Ragnar.
När han närmade sig kunde han se Ragnar på avstånd. Och visst. Han hade sitt gevär redo. Bra.
Ragnar såg totalt oberörd ut, med geväret i ena handen och en V-O-D-K-A flaska i den andra pekade han mot ett träd och bad Joffe knyta byrackan vid det.
Joffe gick bort mot trädet, en björk var det. Det kunde Joffe allt se. Han kunde fler trädsorter än så, det hade Ann-Britt lärt honom på lekis. Både asp, gran och tall kunde han minsann komma ihåg. Och rönn förstås.
Då han, på fingrarana räknat ända upp till fyra trädsorter knöt han med en ordentlig knop fast jycken vid den taniga björken.
Sedan gick allt så snabbt. Han hörde en hög smäll till vänster om sig, innan allt åter igen blev tyst och stilla. Han tittade bort mot trädet och log sedan för sig själv. Han vände om igen och började gå hem. Han hade fått sin hämnd, men han skulle aldrig glömma bort Tarzan. Aldrig.
