Jag är olyckan
Se hur jag skuttar och hoppar, flyger och flaxar! Jag sitter vid mitt köksbord och försöker visualisera inför vad som komma skall, men jag är i verklighetens namn rädd. 25 varv, runt, runt, runt ska det gå, från start till mål, tiotusen meter. Efter en tid av sjukdom har jag utvecklat trötta kycklingben, långt borta från någon som skulle kunna kallas toppform. Eller form överhuvudtaget alls faktiskt. Jag är ärligt rädd, jag vill inte ens säga för vad i tron om att det uttalade ordet skulle kunna bli någon sorts sanning. Tron på den egna förmågan do not exist. Krypande spädbarn skulle kunna ta sig an uppgiften i ett snabbare tempo än vad jag kan hända mäktar med.
Det är som ni hör, inte utan tvivel jag kommer krypa till kojs inatt i väntan på morgondagens batalj. Jag har kommit en bit längre än tron på att jag vid vart lopp skall dö, men en ordentlig törn i självförtroendet, och ett djupdyk i statistikträsket kan mycket väl vara morgondagens melodi.
//Olyckans egenuppfostrade enögda korp
