I just don´t give a sh**!
Jag tvivlar på att jag att jag alltid är vid fullt medvetande. För att exemplifiera mitt påstående så har jag inte ens en aning om år, datum, tidpunkt då jag flyttade in i nuvarande lägenhet, tillika min första förstahandslägenhet? Ett datum värt att minnas tycker vissa. Vad hände midsommar? Ingen aning. Vänner, bekanta, ni som lever livet i ett vaket tillstånd, jag kallar på er hjälp!
Tentaångesten utmynnade plötsligt i en livskris. Men för att skydda mig själv tar jag inte upp det resonemanget här utan fortsätter låta tankarna om ett miserabelt och misslyckat liv löpa fritt där jag endast kan höra dem själv, i lillhjärnan min. Någon hjälpsam själ kanske tolkar alla mina negativa ord som ett rop på hjälp, istället för vad det verkligen är, ironi och skämt. Kan se mig själv tvångsintagen på psyket.
Trots allt är jag väl medveten om att ett misslyckande imorgon, noll nio noll noll, rimligtvis kan vara ett faktum. Jag har gjort allt jag kan för att skydda mig själv från att deppa ihop om så skulle vara fallet. Det bästa sättet att slippa tolka detta förmodade misslyckande som ett faktiskt nederlag är att inte plugga. Tänk att plugga skiten ur sig och sen misslyckas, hur deppad skulle man inte bli då liksom? Det finns dock en liten tvist i det hela som kan göra att allt kan slå slint utan att jag fått en verklig chans. Jag kan glömma min penna.
