Slutspelsfeber
Finns det något som rör människosläktet ända in i hjärteroten såsom idrott? Nej, förmodligen inte. Eventuellt kan den emotionella verksamheten skjuta i liknande höjder då vi ser små, fluffiga djur bli orättvist behandlade, men i övrigt, nej.
Slog jag inte nytt PB? Kanske så illa att jag missade min planerade måltid med tre sekunder? Vill minnas att grannen har hagelgeväret liggande i garaget…
Förlorar Luleå Hockey andra kvarten kan man med all säkerhet läsa stadsinvånarnas oändliga statusuppdateringar av hat gentemot målvakt och domarstaben. Plötsligt betyder de försenade räkningarna och din moders krämpor ingenting.
Idrotten, så totalt verklighetsbefriande och förlösande.
Ta bara ett konstlat och stelt möte två individer emellan. I dessa tider av slutspelsfeber kommer aldrig den ack så pinsamma tystnaden uppstå. Hur kommer det egentligen gå för coach Barton och hans långbenta gäng? Kommer säsongen sluta i ett tidigt fiasko? Är Mbemba frälsaren som återkommit i sista timmen?
Tyckarna och känslorna är många, och av snacket att döma finns ingen med sådan expertis och kunnande som en fet kontorsgubbe.
