Förbannelsen
Idag har jag mött min överman. Då du försöker ta dig från Råneå till Luleå längsmed E4:an, med resultat att du plötsligt befinner dig i Kalix är det illa.
”Du vet att du är stammis när du går omkring och visslar i gymmet”. Till mitt försvar har jag att säga att jag visslade på en låt som inte innehöll alltför höga toner, och därmed undslapp medgymnaster obehagliga oljud.
Här bockas aktiviteter, som bör göras en tisdag i Elisabet Clauséns liv, av i rasande tempo. Näst på tur har jag och den omedgörliga entreprenörsboken bokat dejt. Vår romans kommer dock dö ut snabbt.
Jag märker hur jag på sista tiden dragits ner i bloggträsket allt djupare. Genom hela min kortvariga karriär som författare till detta mästerverk har jag i största möjliga mån undvikit att i noggrann form berätta om min dag. Här lämnas hellre rum för filosofiska tankar och onödigt babbel. Små meningslösa ”nu går jag på toa, nu äter jag en supergod sandwich, jag på busstationen (medföljande bild)” är en förbannelse kastad av Kissie/Kenza/Blondinbella och co, redo att förgöra oss alla med uttråkningsdöden. Jag ber om ursäkt, från botten av mitt hjärta, om jag en dag låter er ta del av mina göranden och små inflikade bilder på ett leende jag med nyshoppade leggings.
