Julen som flytt
Man kan väl i princip påstå att vi kan sätta punkt för den här högtiden. De tindrande ljusen har slocknat, far är förstoppad av all fet mat, lillasystern har tagit sönder sin finaste julklapp och gråter, mor är utbränd av allt julstök som varit, alla besökare har lämnat huset och kvar har de lämnat en ringande tinnitus, ditt konto är övertrasserat, hunden är halt, den andre systern är utslagen av det höga sockerintaget, julmat fyller dig med tankar av äckel och överkonsumtion, du måste fara tre vändor till sopsorteringen och plötsligt ser du inte längre pyntet som något stämningsfullt utan för vad det egentligen är – skräp.
Ett par dygn av hektisk trivsamhet tar ut sin rätt. Med sockerfyllda ben stapplade jag mig upp på löparbandet ett par ynka minuter för att sedan kliva av, tröttare än någonsin. Allt detta till trots så älskar jag julen.
Visst bör jag avhandla min dag? Giver jag er genom detta något själsligt nöje? Jag gör ett kort underhållningsförsök och bereder plats för dagens mest rafflande händelse. Ni som följer mitt livs långa historia vet att jag mycket dramatiskt har åsamkats en fraktur, mitt sköna ansiktes mittpunkt var bruten. Vidare skulle det lagas, fixas och donas, och idag var dagen kommen, tiden var inne för att dra ut de tampong-liknande ting ur vardera näshåla. Jag vill inte lämna för djupa sår i ert rena sinne, men sänd en tanke till mig då ni förstår vilket företag det var att med kraftens hjälp dra ut dessa tussar som under en veckas tid gosat in sig i djupet av mina näsgångar. Jag har aldrig tidigare under min rika livsföljetång varit så nära ett anfall av svimning utan att faktiskt göra det.
Snook
Här sitter jag tillbakalutad och väntar in min moders flit vid spisen. Kanske bör jag ge henne en hjälpande hand tänker du småsinte bloggläsare. Inte ens en minut av ro och frid unnar du mig utan förebråelser. Ta du ditt illvilliga sinnelag och släng dig långt åt skogen. Jag vet att min hulda moder unnar mig en god stund av stilla ro och frid. Speciellt med tanke på mitt tillstånd.
Mitt i ansiktet har vi skapats med en utskjutande kroppsdel, andning och lukt sker därigenom. Med ett visst mått självömkan drar jag mig inte för att förtälja er min historia och låta eder behjärtansvärda själ sända mig en tanke av tröst. Snoken min är nämligen knäckt mitt itu, men återreparerad av den gode doktorn. Så låt mig nu vila utan vidare förebråelser. Jag har tagit självömket så till den milda grad att det första jag avsagt mig är allt vad gäller skolarbete, ofta får attacker av plötslig trötthet och bara måste vila och bli uppassad, googlar möjliga biföljder som kan komma av en näsfraktur och skapar en intensiv hypokondri, eller bara måste få berätta för alla som vill höra om de vätskor som ständigt rinner ur min näsa.
Ni förstår att jag inte har det lätt. Ni förstår att de i min närhet inte har det lätt.
