Stilla ro och frid.
Här sitter jag och har ätit så mycket Marabou Mjölkchoklad att den ljuva smaken som sakta smälter ner i gommen plötsligt övergick till något kladdigt och sötsliskigt. Det var kvällens sensmoral; du skola icke överkonsumera.
Det dryga dygnet har passerat sedan jag åter steg in i mitt hem med ett ringande ljud i öronen och en längtan efter stilla ro och frid. Det krävs styrka, mod och intelligens för att lyckas bemästra tre småkusiners starka viljor. Att tillägga att de trots allt är världssötast är bara överflödigt i sin självklarhet.
Orden om vardagen i övrigt är så få och banala att jag ofta finner mig själv vila över tangenterna med ett nollställt ansiktsuttryck. Intressanta vinklingar uteblir sålänge jag väljer att hålla mig till sanningen. Tro inte att dessa meningar om banalitet skulle likställas med en håglöshet inför livet, jag och Sheldon Cooper är säkerligen inte ensamma om att finna frid i ordnade mönster.
Det har friskt diskuterat i hushållet huruvida det är ställt med denna bild. Är det en fridsam vind som spelar i mitt hår eller är det i själva verket resultatet av alltför många tovor som fått kalufsen att stå rakt ut?
Trist och tråkigt?
Jag är kanske inte vad man kallar en ”spänningssökare”. Med en i normalfallet relativt inrutad vardag passerar dagarna förbi om möjligt än mer strukturerat och följer enligt vissa givna mönster. För att liksom rama in hela tillställningen gör den mulna väderleken sitt till. Kanske borde man gå ut och fånga dagen, dock anser jag mig ha viktigare angelägenheter att sköta. I en stilla oas av vardagsföreteelser avnjuter jag så min lördag. Trist och tråkigt? Inte nämnvärt. Skulle däremot svårmodet slå till tar jag bara snabbt till mitt mantra av goda ting jag i mitt vardagsliv har att tillgå; en fungerande relation, dunkuddar, köttbullar i frysen, en diskmaskin, mina livs levande släktingar, och några livs levande krukväxter, en långsamtgående hiss, ett rimligt högt studielån, fem par springskor att välja mellan, livligt hår…
Idag stod jag och dessa björkar och stirrade ikapp på varann.
Trött och gla´!
Jag anser att man gör bäst i att inte röra vid vissa samtalsämnen här i livet. Tillexempel bör vi i största möjliga mån undvika samtalsämnen rörande död och helveten. Liksom vem som ska gå ut med soporna eller laga dagens måltid. Inte har man heller något för att alltför djupt dryfta ämnen där meningsskiljaktigheter kan få alltför stora utspel, politik och religion är således uteslutet. Litet liknande effekt får resonemang rörande benämningen på pannkakor/plättar.
Varthän är detta resonemang på väg att ta riktning? Jag vet inte, vi skiter helt enkelt högaktningsfullt i att avsluta dessa meningslösa tankegångar och tar oss raskt vidare till punkt två på agendan; löpning. Jag har ikväll löpt ett lopp i terräng. Över stock och sten, träsk och broar, och lyckades stappla mig först över mållinjen. Snart kan jag avrunda en god säsongs diverse kamper. Dock är jag egentligen alldeles för nervsvag för att sysselsätta mig med detta. Om man bara kunde besitta en dos av Bolts kaxighet vid startlinjen skulle saker och ting underlätta. Istället är jag skakig i benen, nervös i tarmsystemet och negativ i tanken.
Klockan är ännu ej tio slagen, likväl jag trånar efter sängen.
Plus, minus, noll.
Med avtagande temperaturer som varslar om höstens ankomst sitter jag i en oergonomisk ställning tillbakalutad i soffan samtidigt som mitt sinne frenetiskt pendlar mellan hopp och förtvivlan. Men samtidigt, vad vore min själ utan ett visst mått missmod? Jag tror att man ska ha något grubblande i blicken och djupt sjunkna ögonbryn för att skapa en illusion av intellekt omkring sig och sin person. Dock kanske jag inte framstår som så skarpsynt med attribut som glo-ögon, krulligt hår och skuttig gångstil. I vad grundar sig då denna pendlande sinnesstämning? Förvisso skulle väl vadän för alldaglig händelse få mina veka nerver att brista, och det kanske fallet också är. Saken är gällande mina matematikstudier. Det är en glädje bortom alla rimliga gränser var gång jag med framgång löser ett problem, men till saken bör nämnas att det är av sällan skådat slag som faktiskt framgångsfaktorn står mig bi. Mest river och sliter jag mitt hår. Familj, nära, kära, alla har jag engagerat dem med mina ständiga frågor rörande addition, subtraktion och alla de räknesätt som där övrigt är onämnda.
Må vara, Idol ska inom kort engagera och distrahera mig.
Bättre var de tider då man semestrade...
Fredag den Trettonde
Sommaren är som bekant till ända, och som jag har längtat efter lite kyla och rusk, inget är så förskräckligt som en stekande dag med svett som lackar vid minsta andetag. Jag har ett vagt minne av att vintern är ett annat plågoämne, men det har jag sedan länge förträngt.
Eftersom min hjärna har återupptagit matematikstudier för första gånger sedan sex år bakåt i tiden är den ständigt ansträngd och överhettad och kräver mer struktur och listor än vanligt för att återskapa minnesfunktionen. Varsågod, en list-sammanfattning av sommaren som gått, uppdelat i passande kategorier.
Sommarens längsta sovmorgon:
-09.30, med skam i kroppen
Sommarens bästa aktiviteter heta dagar:
-Sitta i en bil med god AC-funktion
-Äta tre isglassar i ett rasande tempo och få brain-freeze
-Sola, bada, skratta, carpe diem
Sommarens bästa minne:
-Den nyinköpta väskan, jackan, datorn, mobilen. Materiell lycka, kommer snabbt, hårt och överväldigande och kräver att få upplevas igen. Och igen.
Sommarens bästa motionsaktivitet:
-Dra frukt-skrindor tio timmar i sträck.
Nåja, sommaren ska vi ej längre älta, nu ska jag i tv-soffan vila min hjärna som fått härdsmälta,
Det är fredagskväll, och då vet ni väl
Att lite godis, chips och dipp bör ätas, och med Cola tänderna frätas.
Imorgon bär det återigen av för lite löparevenemang. Låt lyckan stå mig bi.
Lillasyster; konstnär och Pokémonspelare har återbildat mig i detta mästerverk.
