VonClausen

Jag har nu startat upp min yrkeskarriär hardcore-style. Som praktikant på en utav stadens mellanstadieskolor blir man snabbt medveten om att man lever.

Något anmärkningsvärt är på väg att ske. Jag tror att jag håller på att transformeras till ett väsen tillhörande svunna tider då drakar sprutade eld, trollkarlar på riktigt besatt magins krafter och Lucifer slogs med högaffel och eld. I en balja ska jag bada och med mina fenor ska jag plaska; en sjöjungfru ska jag bli! Jag tror de har ett lättjefyllt liv, långt borta från vardagens slit och gråmulna förmiddagar. Med ett långt svallande hår som täcker väl valda delar på min annars nakna överkropp ska jag plaska runt i min balja och skratta, så full av glädje och liv.

”Skulle du kunna kila iväg och slänga lite sopor?”

”Elisabet, har du inte tagit itu med det där än? Jag så ju till dig för en vecka sedan att du skulle gå med de där kakorna till faster Agda!”

”Det är ju din tur att tömma disken den här veckan och det vet du mycket väl!”

NEJ tänk för det har jag inte, för jag har fjäll på min hud och ömma fenor som bör aktas. Alla plikter står jag över.

Ibland skriver jag saker som skulle kunna tolkas på fel sätt. Men gör inte det. Tolka det på fel sätt alltså. Efter ni har läst vad jag har att skriva skulle en lättare analys kunna fastslå att jag håller något emot min lillasyster, yngst och vekast i klanen, men så är icket fallet. Hon är högaktad och älskad.

Med en närsynt blick och en outvecklad muskulatur trodde Maria att hennes intellekt var hennes största tillgång. I ett relativt perspektiv må så vara, då där ej fanns fler tillgångar att hämta, dock skall gudarna ändå veta att intellektet var nästintill lika svagt som hennes vänstra spagettiben. Maria var lämnad åt det öde där hon hörde hemma, hon råkade förvisso ha en godhjärtad syster som försåg henne med biskvier om torsdagskvällarna, men i övrigt var ensamheten hennes kall. Inte så att hon vantrivdes, det ryktas nämligen att veka intellekt inte bjuder upp till känslor åt varken det ena hållet eller det andra.

För att en historia ska nå något som helst syfte måste det dock finnas en handling, ett climax av något slag som efterföljs av en lugn, böljande och skön avslutning på dramat. Ni kan lämna detta med dramaturgins uppbyggnad åt mig och tillbakalutat låta er hänföras av systern Marias olycksaliga öde…

Det var en gråmulen torsdagseftermiddag, inte alltför långt bort från det tidsperspektiv vi anser vara nu, och Maria började bygga upp en irritation. Det enda som gick likt ett långsamt, runtgående Pariserhjul i hennes cell-fattiga hjärna var ordet BISKVI. Hon tyckte den godhjärtade systern, vi väljer här att utelämna hennes namn, dröjde. Till saken hör att den godhjärtade systern just denna dag uträttat det ena stordådet efter det andra. Exempelvis hade hon avväpnat en beväpnad man på Storgatan som var redo för rån, hittat en förtvivlad moders vigselring, betalat åt en hemlös på bussen, tagit en kollegas arbetspass, räddat ett spädbarn i nöd, räddat en hund i nöd, räddat något annat vekt levande ting i nöd osv osv. Ändå stod hon nu i sitt kök och frenetiskt jobbade på biskvierna. Hon började dock känna att hon nått en punkt. En punkt då man känner att NU FÅR DET VARA NOG!!! Men alla dessa antydningar till aggressioner höll hon i sitt inre och jobbade på. Det fanns dock vissa faktorer som skilde de två systrarna åt, det ena var det där med den obefintliga muskulaturen och det andra var det där med det svaga intellektet. Den svällande muskulaturen kunde för en stund få vila och istället gå plats att låta tankarna ge sig hän. En illusion av att slippa dessa torsdagskvällars slit, en vision om ett liv utan den dråpliga systern i de illasittande kläderna och det flottiga håret och den krumma benstommen och den illaluktande andedräkten och de svampinfekterade tårna och de laktosintoleranta fisarna. Just ett sådant liv var vad den godhjärtade systern drömde om. Tro nu inte för en sekund att systern med sina storväxta biceps och de nygymmade låren för en sekund tänkte ställa till med en scen som kunde komma att likna ett dråp, nej, inga sådana groteska tankar tar plats i ett oskyldigt och gudabenådat sinne.

I ett utav de söndervittrade grannhusen visste hon att det fanns en pojk, så eländig och miserabel att kyrkklockorna slutade slå om söndagsförmiddagarna. Detta med det uteblivna ringandet hade förbryllat det Kristna samfundet så till den milda grad att prästen tvingat alla i sin församling att skänka minst en förmögenhet till något fattigt utsatt barn i det svält drabbade Afrika för att blidka Gudarna i vad han trodde var ett verk sänt att visa vilken usel och o-Gudstrogen församling han hade skrapat ihop. Men det är en helt annan historia.

Åter till den eländiga pojken med de utåtstående öronen och de bubbla tandraderna och mjället som föll som snö på axlarna. Jag tror att du som läsare besitter någon sorts kunskap om slutledningsförmåga och vet vart jag försöker komma. Kaka söker maka säger väl ordspråket?

Den godhjärtade systern kunde sig se ett slut på eländet genom att dumpa över skiten (syster) på någon annan (den eländiga pojken) med hopp om ett slut på detta eviga biskvibakandet.

Sent omsider tog hon sig slutnigen, med kakorna i korgen och hopp i sinnet till sin systers boning. Definitionen av boning kan väl diskuteras men begreppet fyller sitt syfte genom att beskriva något sorts hem, i vilket skick det än må vara. Den lilla systern var trumpen och tjurig och tyckte att hon fått vänta alltför länge. Hon hade redan vid tio-tiden på förmiddagen hunnit spela ut hela Burger Shop och därefter skapat ett helt imperium i Sims Djurliv. Och väntat och väntat på sina kakor. Den godhjärtade systern blev plötsligt förblindad av hela sitt livs aggressioner och ett litet oskyldigt dråp föll henne plötsligt väl i smaken. Hon tänkte febrilt, sökte ett passande verktyg att fullfölja hennes intentioner.

Kalla det en ödes nyck, men hur som helst slapp den godhjärtade systern att bloda ner sina händer. Omständigheterna räddade henne från vad som skulle kunnat bli en lång framtids samvetskval om man besitter den formen av intellekt, nog välutvecklat att uppleva hela skalans känslor. Den giriga lilla lilla systern hade hunnit hugga in på kakorna, tre i en följd, och därefter ytterligare fem på raken. Då var det ju det där med laktosintoleransen och brist på självinsikt. Den lilla systern hade nog aldrig förstått vilken grav grad laktosintolerans hon i själva verket led av, helt ovetandes om den lukt hon släppte ut ur de nedre regionerna efter en redig skopa glass. Och ack vilket uppvaknande det skulle bli för henne! Eller vi skulle faktiskt kunna kalla det för motsatsens till uppvaknande. Biskvierna blev hennes slut, som en ballong, i storlek med en pilatesboll som de viga yogakvinnorna brukar ligga och åma sig på, svällde hennes annars så spensliga buk upp och sprack!

Den godhjärtade systern torkade noga av sig maginnehållet som fläkt ut sig över hennes ansikte i den stora smällen, tog sin korg och gick hem till ett liv i stilla ro och fröjd.           

Det känns bra. Ja, förutom vissa oroande faktorer såsom omöjliga tentor och andra ovidkommande livsbestyr.

Det där klyschiga fredagsmys är på intågande, jag kan mentalt känna popcornlukten sprida sig i lägenheten och Elisabet Clausén, jag, den store livsnjutarn´ är så avslappnad att jag knappt kan lyfta mina egna kroppsdelar för förflyttning. Fredag är bra, javisst, men så har jag ett annat element för välmående infunnit sig; den där pyttelilla systern som begivit sig ut i världen på äventyr har kommit hem. Helskinnad, med de klotrunda glasögonen på nästippen och den kombinerade pottfrilla/hockeyfrisyren intakt har jag via kamerans arbete fått ta del av deras strapatser. Hon har blivit knuffad av aggressiva apor, ätit te-godis och blivit fisk-impregnerad. Och en kappsäck full av gåvor till oss på hemmaplan bar hon också på runt ett halvt jordklot. Denna godhet hon uppvisar måste antingen vara genetiskt betingad eller uppståtts genom samhällets påverkan. Som syster och partisk i frågan måste jag ändå komma med en invändning mot endera av alternativen. Det där med samhällets påverkan är nog som en litenliten fis i rymden då denna syster i största möjliga mån helst undviker socialt umgänge.  

Upp på sin fagra springare begav hon sig av, med horisonten i sikte. Ett sinne frigjort från denna världs plågor och en hand fastgjord runt sin värja, redo för vilken strid det än skulle komma att krävas att där blod skall spillas. Slättlandskapet böljade fram, dock med vetskapen att en skog, stor, mörk och farofylld, inom kort skulle komma att äntra scenen där faror fanns som endast yppar sig i den värsta av alla mardrömmar.

Den utvalde, hon som i sägnen skulle rädda ett rike från en annars oundviklig undergång föddes en alltför tidig morgon en sommarvarm augustidag. Med ostyrigt hår och en styrka bortom denna värld föddes hon som ett oskyldigt litet flickebarn, men fick alltför kort tid efter sin födelse ett ok, mer än nog för den allra hårdföraste av män, att bära. Svärd svingades och pilar träffade sitt sikte så pricksäkert att Robin Hood skämdes över att han ens satts till denna värld. Allt i förberedelse för den slutgiltiga striden.

Denna flicka var stor, stark och inflytelserik och med ett förutbestämt öde att bli ett helt rikes hjälte

Där fanns också en syster, en tvilling. De gick knappt att skilja till utseende, det ostyriga håret föll över hennes axlar och sin knappa längd till trots ett hjärta stort och bultande efter äventyr likt sin syster. Men ack vad ödet kan spela spratt med vilja och längtan. Med drömmande blick mot fjärran vidder och aldrig sedda platser fanns där en känsla av betydelselöshet. Ty på hennes lott fanns inga äventyr, inga hjältedåd, endast studier att utföra i osinliga mängder. Den drömmande blicken och det bultande hjärtat började för var dag blekna, den tragiska levnaden hon var satt till världen att genomlida var snart henne övermäktig

.

Jag vet inte om budskapet gick er helt förbi. Jag kan väl nämna nyckelordet tentaplugg så kanske några ljushuvuden hänger med i sammanhanget.