VonClausen

Jag vill bara sänka mig själv, och delge er en incident som i närtid inträffade. Det är numer mycket lite tonfisk serverat på min meny sedan Erik trädde in i mitt liv, och som han lagar mat! Det är köksutrustning till förbannelse, och kokböcker från alla de världens hörn, och just härom kvällen serverades en alldeles delikat soppa i min ära, då halsflussen sade nej till annat än flytande föda. Själva inramningen runt middagen gjorde även sitt till för att uppnå en alldeles förträfflig stund att andas här och nu. Plötsligt kände jag, spontant, att en fråga krävde svar, mitt i en konversation avbröt jag således: ”Du… Jag har tänkt på en sak..” Jag ser hur Erik rätar upp sig, jag kan nästan höra hur ryggraden knäcker till, så översträckt och förskräckt blev han av min allvarsamma ton. ”Du vet de där avocadobitarna i Ica salladen, tror du de kan vara förberedda och fabrikshackade innan de kommer i butik?”

Efter vissa skrattsalvor kastade i mitt ansikte fick jag slutligen ett svar att ja, eventuellt kan det vara så. Jag tror jag måste arbeta lite på min sociala kompetens. 

Ibland kommer jag att tänka på saker, såsom livet döden och evigheten. Vid dessa tillfällen brukar jag plocka fram psalmboken och ta ton med en stämningsfull hymn för att blidka Dem där uppe, de har ju liksom ett finger med i spelet gällande utfallet av alla tre faktorer.

Ibland tänker jag även på annat, som tillexempel receptet till rotfruktspannkaka, hur många mil det kan vara till närmsta tuggummihandel, varför vi endast har fem tår då fler skulle ge oss ytterligare balans, om jag ska gå och sova eller vara vaken, eller naken, varför frisörerna stylar mitt hår på sämsta tänkbara vis*, varför jag alltid knyter superhårda dubbelknutar på mina springskor som i det närmaste är omöjliga att sedan knyta upp, vem som kom på idén att jag borde ha levande växter i mitt hem, vad som kom först – hönan eller ägget?

Den där sista frågeställningen måste jag erkänna tillhör någon annan, det är bara något jag snappat upp.

*Kalufsen fönas frenetiskt, fluffas upp i botten och kammas rakt överst. Jag känner mig förmodligen lika exposed och malplacerad med detta ”svall” som en nyfriserad pudel. 

Mitt i detta tumult som kallas livet fann jag igårkväll ett andrum i goda vänners sällskap. Det skålades och skrattades och dansades på borden. Ungefär.

Ett försenat födelsedagsfirande i min ära var vad som stod på agendan, och den ena gåvan finare än den andra blev i min ägo. För att nämna ett exempel har en dröm besannats, jag är hädanefter ägare till en kristallkrona. En fantastisk tårta skapad av mig själv avnjöts sedan tills alla våra magsäckar sprack, ändock i välmod över vad de var fyllda utav.

Det är en ny dag, och gårkvällens välbehag är över och historia. Och ni skall veta att det är med ångest jag skakar mina fingrar fram över tangenterna, jag har blivit nådd en profetia som vittnar om en ekonomisk kris på kontot framöver. Jag säger inte detta för att jag önskar er gå på gatan med bössor för att skramla allmosor åt en stackars utsvulten flicka, men talar samvetet till eder godtas denna riktiga handling. 

Elisabet har nu levt och dött. Dödsorsak; nattlig vakenhet och uttråkning. Jag hoppas jag går saknad och drar fullt hus till begravningen.

Precis 22 år gammal har jag så gått hädan, och efter att spenderat den mesta av vaken tid till total bortkastelse kanske jag ändå inte skulle gjort någon större samhällsnytta.

Äh vad tusan, jag ska nu sluta med denna nattliga självömkan, det finns bättre saker att göra, som att spela Harpan, titta in i höger eller vänster vägg eller klia min ömmande hårbotten.

På dessa sentimmar kan man ofta komma till insikt, men eftersom denna vindögda blogg innehåller nolltolerans mot relevans kan jag således inte skriva den riktiga orsaken, jag har självfallet nu endast skapat er lite nyfikenhet, total förvirring och irritation. Varför en starta denna mening då jag vet att orsak och syfte kräver allra största tystnad? Måhända har jag någongång nämnt min avförings konsistens, men ändå skulle jag vilja påstå att denna blogg, till skillnad från många därute som ägnar sig helt åt självutlämnande på ett världsvida öppet forum, endast är en parodi på mitt liv med 0-100 procents sanningshalt.

Nu i det närmaste skall jag ta basebollträet och klubba mig HÅRT i huvudet för att finna den rogivande medvetslösheten.      

Den svenska luften är skön att inhalera, men jag vill noga poängtera att Tyskland i allra högsta grad uppskattats. I Allra Högsta Grad. Var dag har startats med en vandring på en av närområdenas kurorter bland de extraordinärt fina damerna, för att sedan ta sig an små utflykter och sevärdheter. Jag besparar mig själv, och således även er, från en djupgående reseskildring, ett sammanfattande ord jag utbrister i är, fantastiskt!

I detta nu avnjuts en Daimtårta för att låta mag- och tarmkanalen ta vara på en sista semesternjutelse, för att sedan boarda ett plan och återanpassa sig till vardag och verklighet. 

Jag bör nämna att en starkt bidragande ingrediens till att denna resa blev så otroligt superfantastiskt var tiden som till fullo fanns att spendera med min Erik. Han är mig kär, dock dras han med den irriterande åkomman fotograferande, och jag var ett svårt prövat offer.

Så har även denna dagen nått sitt slut, och jag utbrister i ett ”oh så fantastiskt!” Jag vet inte vad jag vidare ska älta om min vardag, att läsa om mitt liv, utan tillstymmelsen till lyx och glamour, kan ju bli tradigt även för den allra uthålligaste.

En kortare reflektion av dåtid kan jag drista mig till att utleda er med.

Ett gott sällskap var det som vid gårdagens afton samlades i byn, för att i huvudsak ägna oss åt den förnämliga konsten att äta. Och som vi åt, då bristningsgränsen sedan länge var passerad, ja då öppnade vi våra giriga käftar, knäppte upp jeansen och tillät oss att frossa vidare. Inte nog med detta nöje inkasserades sedan en o så viktig Pictionaryvinst trots våra uppsvullna magar.

Kring ett spelbord är det inte lätt att vara en Clausénare, i tid och otid anklagas man, och misstänks för styggelsen fusk. Fusk som förövrigt är en konstart i mina ögon, ack så svår att bedriva, men ger tillfredsställelse för själen. Det krävs dock åratal av träning för att med någon glädje kunna hänge sig denna förnöjelse, och som jag tränat till ständigt missnöje hos mina konkurrenter. Känslan att bedriva ett fusk med lyckad utgång skulle få även det kallaste hjärta att svälla över av självuppfylld belåtenhet.   

Inför kvällens Lulekalasbojkott krävdes en stor grillkvällsshopping på en av stadens stormarknader. Denna storshopping lämnade jag åt dess öde då jag hade fullt upp med att kissa, prata lite här, prata lite där, länsa godishyllan, visa bortkollrade damer till naturgodiset och slutligen söka efter sällskapet mitt. Vid mitt återkommande fälldes pikande kommentarer om närapå uppropning i affärens högtalare, ”Vi söker Elisbet, Elisabet Clausén, borttappad och förtappad, var vänlig kom till kassan”.

Om grillgudarna ger oss ett spöregn mitt i våra matlagningsförsök tar jag till flykt och låter karlarna och fotfolket sköta grovarbetet, medan jag sitter med korslagde ben och smuttar på en iskall Loka med päron och krusbärssmak i tryggt förvar på plats där vädret ej berör mig det minsta. På tal om detta med grillning, arbete och matlagning bör jag i det snaraste bege mig till kvällens destinationsort cirka fyrahundrameter från nuvarande position, jag förväntar mig vara väntad och tilltalad så som en respektingivande dam bör.

Bara för att hålla mig till den allra yttersta sanning vet ni redan alla att beroende på väder eller ej finns det inte en själ som skulle låta middagens ansvar vila i mina händer, det där nedvärderande med fotfolk skrev jag bara för att lyfta mitt eget ringa jag lite högre än vad som sig bör.   

Att reflektera kan vara av ondo, jag sitter i detta nu och funderar över hur det egentligen är ställt med min intelligens. Vad an detta grubbleri ställer då någon nyfiken själ en berättigad fråga. Jo, tidig morgon vaknade jag upp med en glädje medveten om att jag skulle ägna resterande tid innan arbetsdagens start åt träning. Vidare på stadens i särklass finaste gym sitter jag och trampar på min cykel med värkande ben och ett ansträngt minspel. Där och då slår det mig, är det inte alldeles absurt att denna smärta och enformighet jag i detta nu utsätter mig för i samma veva ger mig någon sorts livsglädje? Vad har lett oss träningsnarkomaner ner i det djupa träsket där mjölksyra och svåra andhämtningar är lycka?

De där männen i vita rockar har väl genom studier funnit svaren på mina frågor, det sägs vara endorfiner hit och dit och hej och hå, men mina tvivel på min egen intelligens kvarstår, hur klokt och eftertänksamt är det egentligen att lägga ner tid, själ och lust på smärta i nuet och träningsvärk i framtid?

Hur korkad jag än hör denna träningsekvation vara vet jag med säkerhet att jag och mina springskor kommer fortsätta och bygga på vår livslånga relation.