Ingenting
Hur står det till med hälsan då? Jo tackar som frågar, man börjar ju kvickna till.
Jag lider av saker att ta mig för och vet ej hur jag ska förvalta tiden. Alla utarbetade småbarnsföräldrar skulle väl vilja ge mig en käftsmäll för det där uttalandet. Då klockan strax närmar sig tre och dagens sysslor är avbockade börjar man ju tvivla på att man faktiskt önskar sig ledig tid. Vad tusan ska jag ta mig till? Jag kan förvisso vanka av och an lite förstrött i lägenheten, kasta äpplen på förbipasserande bilar, titta på gulliga djurklipp på Youtube, tvätta sminkborstarna, intressera mig för något kulturellt, knäcka alla kvarvarande nötter från julen, läsa engelsk litteratur och hoppas utveckla mitt språksinne, gömma mig under soffan och vänta på att Erik ska börja undra vart jag håller hus, lackera mina naglar två varv, tänka på hamstrar, tänka på de hamstrar som dött i våra ägor (Sigge I, Sigge II och Sigge III) eller hoppas på att solen går upp imorgon.
Alla dessa sysslor känns så ovidkommande! Börjar jag känna mig håglös och verklighetsfrånvarande? Jag tror dock ännu att jag är vid mina sinnens fulla bruk och väljer att gå och bruka dem i köket, - mat.
Last man standing
Helgens trivsamhet med småkusiner, god mat och pulkaåkning avbröts abrupt natten till denna oljuva dag. Som furor föll vi en efter en, - magsjukans inferno tog oss med storm. Då dagen åter grydde var jag ensam och tapper från familjen Clausén, på friska ben, vi valde att räkna våra timmar, hur länge avsåg sjukdomen skona mig? Snabbt packeterade vi in såväl magsjukepatienter som våra tillhörigheter i bilen och begav oss. Ett visst hulkande förekom i baksätet, men vid relativit god vigör rattade jag bilen med säker hand norröver. Mot tiden var detta en kamp, må vi hinna hem innan så även jag såg mig besegrad.
Med ett begynnande illamående sitter jag nu här i byn med övriga pestsmittade, själv försatt i karantän och med Erik på alltför långt avstånd för att jag ska känna mig tillfreds i själen. Mitt fysiska- så väl som emotionella tillstånd ligger någonstans på bristningsgränsen.
On the road
Isbanan
Söndag, tid för rekreation och eftertanke. Vad passar då bättre än att ta med sig Erik på en gemytlig tur på isen.
Isen, - ni vet den där platsen alla pratar om i Luleå stad. Otaliga är de bilder av människohorder på våra sociala medier som vill visa upp sin motionsrunda så fort en dag möts av minsta tillstymmelse till värme eller blida. Att gå längs isvägen har blivit till religion i vår stad. Och jag måste erkänna det, jag är en av er. Att låta vinden rufsa om mitt hår och solen färga min por-fyllda hy får mig att tro att jag stannat till på väckelsemöte. Halleljuja, sol och frid i sinne!
Jag tror ordet ”gemytlig” nämndes inledningsvis. Synonymt till detta skulle kunna vara trevlig, vilket man snabbt associerat till behaglig, angenäm, mysig, sällskaplig och så vidare i all oändlighet av glädjetillbud.
Att gå en promenad med Erik denna milda söndagseftermiddag var allt annat än trevligt, gemytligt, mysigt och så vidare i all oändlighet. Jag önskade att isen skulle brista under mina fötter, så svår var klagolåten jag fick lyssna till; Det är kallt, det är grått, mina ögon smärtar mig, oh vad jag fryser om öronen, kan man inte vända här? usch vilken ful liten hund, kan man inte köpa varmkorv någonstans? varför bor vi i denna landsände? Visst håller du med mig?
Det tål att nämnas att medhållet han önskade var mycket vagt.
Tur är att nya tider är här - nu är det min tur att klaga. Från köket (där någon enligt utsago skulle studera till ett juridikseminarium) hörs för tillfället rätt tondöva skrålanden till den musik han lyssnar på i sina hörlurar. Jag tror mig veta att musiken är reagge-versionen av den gamla Sweet-låten Pappa Joe. Ni kan ju bara föreställa er det missljud mina öron får utstå...
Jag tycker det är viktigt att ni får er en liten dos av mig. Se till att ta vara på den gåvan.
Krig.
I hemmet har en maktkamp startat. De mysiga fredagsmiddagarna värdesätts ej mer, det ända allt från och med nu handlar om är en kamp om vem som är bäst. Det var ett dumt drag av Erik att utmana mig, med sitt innehållslösa dravel har han skapat en blogg ovärd sitt namn.
Kommer han här och försöker hävda sig med sitt politiska trams ska han få smaka på politik, det finns nog nämligen ingen som är så bra på så mycket som jag. Oh, vad jag besitter ståndpunkter och engagemang, otaliga är de dagar jag efter Storgatan skanderat mina ställningstaganden. Dessutom ska ni veta att jag nyligen blivit utvald av kvinnorådet att handhava vetorätt i alla viktiga EU frågor, och om torsdagskvällarna händer det att jag arbetar med mina nytänkande idéer kring vårt styre; jag ser ingen annan utväg än att tillsätta en hård auktoritär regim som legitimt vidtar extraordinära åtgärder för att trygga en maximal tillväxt av den statsbärande svenska befolkningen.
Och tro inte, mr ”Politologen” att jag inte har ett par heta potatisar att kasta in i glöden angående USA:s styre. Maktdelningsprincipen slutar aldrig väcka mina känslor. Hur de tre vitala institutionerna, - presidenten, kongressen och Högsta domstolens beskär varandras befogenheter sätter mina nerver på spel och ger en tvist i min vardag. Adrenalinet pumpar på när jag ser presidenten med makt tveklöst styra inom kongressen, och under februari månad gör jag knappt annat än uppdaterar mig inom det senaste partimötets utspel och primärvalens utfall. Ni känner igen en eldsjäl när ni ser den.
Jag är ett geni. Jag borde föreläsa i ämnet genialitet. Folk avgudar min briljas.
Jag skäms, men ända kan jag inte låta bli att erkänna. På repeat sitter jag och rådiggar en liten flickfavorits sköna stämma. Nej, det är inte Justin Bieber, den här gången har jag sjunkit lägre än så – det handlar om melodifestivalen.
”You´ve got me begging, begging, got me begging for more”
Ibland sätter man guldkant på vardagen. Jag har helt enkelt valt bort plugget för en dag, och plötsligt klarnade skyn och mitt sinne lättade.
Ut i skidbacken tampades Brink med norrmännen, och i kungen Vasas och skidtokarnas ära startade denna morgon, om än på annan ort och utan valla, ett lopp av samma dignitet. Fyra timmars ”Vasalopps Indoor Walking” mellan fyra trånga väggar med ett drygt trettiotal andra lika vettlösa människor kämpade vi oss fram utan mening eller mål. Det är just i sådana situationer jag mår som bäst, och jag är helt övertygade om att man måste sakna någon sort vett och verklighetsuppfattning för att verkligen hänge sig åt träning.
