Sjukdom
Jag i min allra renaste form.
Jag låter inte mitt fantastiska jag, och mina enastående förmågor stiga mig åt huvudet inte. Emellanåt ställer jag mig framför spegeln, kniper ihop ansiktet i min allra fulaste grimas och skuttar omkring likt en apekatt, allt för att ta ned mig själv på jorden i ett försök att inte framstå som så totalt fulländad.
Jag har i ett försök att komprimera mina enastående egenskaper listat mina fem främsta aktörer på marknaden i mitt fantastiska liv som jag.
-Med vitt uppspärrade ögonglober, trött som pigg, verkar jag ständigt vara intresserad och uppdaterad om er fattighjons livsöden. Det är dock endast en illusion då jag är anatomiskt skapad med stirrande ögon.
-Kan skratta i alla de lägen utan en ringaste känsla till skam. Till exempel då en handikappad kvinna, i full fart framåt kör över ett bananskal och tippar baklänges, höjden av lyteskomik.
-Kan plugga ända till jag blir trött.
-Tappar snabbt koncentrationen då tråkiga göromål skall avverkas, och avbryter då aktivitet i åtanke (studier). Spenderar således tid på de glädjande ämnena i livet.
-Kan filosofera likt de antika grekerna.
-
Ischockey - man chockar folk på is.
Hur skall man till er trögtänkta kunna återge en sådan upplevelsefylld dag? Denna solskensfyllda morgon visslade vi fram längs vägen för att som mor, dotter och materialare ta oss an den såkallade Ersnästerrängen. Och jag har nog aldrig upplevt sådan terräng för. Det var sumpmarker, berg, smala hala spångar, mossar, sten, kvistar och stubb. Efter en meriterad idrottskvinna klev jag, som simpel tvåa, över mållinjen, det sista bergets stigning fällde mig. Den som sörjer något sådant kan kalla sig tönt, jag är förvisso en tönt, men glädjen i mina ögon kunde strax återses med en burgare i hand, och vetskapen om en bjudhockeymatch av min uppoffrande Erik.
Väl i Coop Arena krävdes en omplacering och förändring av vyn, och hockeyn sågs sedan med stor behållning och entusiasm. Eller vår entusiasm skulle annars kunna kallas relativt låg, vi är inte de i arenan som i vrede/glädje skriker rakt ut, klappar våra ömma händer och mässar vår kärlek till laget tills våra röster spricker om man säger som så.
Ibland kan man känna sig en aning bortkommen i ishallen, och varför klacken vrålar rakt ut förblir en gåta. Så mina gelikar, ta nu en lektion tillsammans med Peter vid rinkside.
Robban
Det är nu en höstkyla med bifogat regn som lägrar staden och låter små, krökta tår frysa. Då kan man stilla lägga en pläd över nämnda kroppsdelar, tända ett ljus, stöpt av någon mor- eller farförälder, och invänta största möjliga mys. Denna övergångsperiod innan vintern bör man aktningsfullt insupa. Vintern med sitt mörker, extrem kyla, tunga jackor skapade av dunet från de plågade gässen - vad är det annat än en förbannelse sänd att plåga oss männskofå.
Att jag sitter här och djupare analyserar meteorologernas glättiga inställning till vad än de visar på sin karta har den enkla orsaken att det inte finns något annat nedstämmande i mitt liv att delge er. Så förbannat bra har jag det. Skolböckerna är stängda, ljuset, som förvisso är köpt på närmsta fackhandel, är tänt, och jag sitter med ett överskott energi och ser helgen så sakteliga göra sig till känna. Låt inte din egen bistra tillvaro utlösa något sorts hat till min lycka, gläds istället å mina vägar, och sätt gärna in en slant på kontot mitt att spendera för nöjsamma och välmående aktiviteter.
Vädermannen var så lik barndomsidolen att även denne var tvungen att visa upp sig på bloggen min.
Strävsam
Jag funderar på hur ett liv med tentamen i ständigt antågande skall gå att leva. Tänk dig tanken, klockan är strax passerad åtta, du har gjort ett gott dagsverke i skolsalen såsom i löparspåret, du och Erik har spisat en utsökt middag och du känner dig lite dåsig. Allt du vill är att få luta dig tillbaka med laptopen i knät, och med nöje skåda ett avsnitt Paradise hotel. Men där finnes ett mörkt moln som överskuggar allt vad nöje heter, med två simpla stavelser gör jag detta faktum till känna, TENTA. Så med en rad efterföljande djupa suckar tar dig an den intetsägande litteraturen och kvävs strax av dina egna spyor, komna av total uttråkning.
Det var alltså inte endast ett hypotetiskt exempel, detta var mitt liv. Så jag utsänder ett hjälp och hoppas på svar. Jag skall icket finna några nöjen i livet, att arbeta väl, med ett hårt ihopdraget streck till mun och håret i en stram knut i nacken, detta är mitt kall.
"Jag har spenderat en skön natt på Piteå Stadshotell"
Ni slagskämpar på stadens barer, låt mig se er höja glasen och utbringa en skål med ert tandlösa leende. En skål för mig, mitt tekniska okunnande, som en otursdag kommer leda till gråt och tandagnissel (idag). En olycklig miss visade sig, och jag har nu en sketen liten rackarns komplettering, via skolväsendet, att ta mig an. Det då förutom all olycksbringande litteratur att läsa inför nästkommande veckas första lärartentamen. Jag ser ett nederlag i sikte.
På tal om motsatsen till nederlag lyckades jag igår ta mig runt i Piteås blåsiga landskap för att, som först av det kvinnliga könet, korsa mållinjen. En halv banan vid målgång bjöd de glada Piteborna på vid avslutad färd, och det ska de banne mig ha något sorts erkännande för.
Likt den strävsamma flicka jag uppfostrats att bli, skulle min far låta mig smaka på riset om han såg mig lämna mina studier för något så ovidkommande som en hälsning till er, ett lägre stående släkte. Därför går jag och putsar upp adelsringen, ropar till mig husan för en kopp te och en välsmörad skorpa, för att sedan återgå till min framtid som lärd och bildad. Arbeta väl ni lösaktiga dagdrivare!
Akraka
Boo
Lil sis´
Jag har det bra osv osv osv. Precis jagat en luftballong och vandrat längs hembyns långsträckta gata med den yngsta av döttrarna i Clauséns skara. Lite intellektuellt utbyte växlades under promenadens gång. Jag stod dock för det intellektuella och systern var väl mer av något sorts avskräde man lika gärna skulle använda som utbyte för varor i hamnen, men inte skulle det bli några guldtackor av den orientaliska mannen för vad jag kunde erbjuda där inte.
Nog försöker lillstackarn så gott hon förmår uppnå någon idé om att verka bildad då hon ligger med ett litterärt verk av konstnären Rembrandt i sängen och emellanåt, från texten, återger vissa rader som skulle kunna falla en i intresset. Men vad fan bryr jag mig, jag ska snart rycka de rundade glasögon från näsan på henne och stampa dem till intet. Så som en lillasyster bör behandlas, hon måste veta hierarkins lagar och regler och inte försöka sticka upp mot sin äldre syster.
Dock måste jag medge att jag haft ett finger med i spelet under hennes uppväxt, och den ynka dos allmänbildning hon lyckats sammanfatta i sin lilla knopp har hon mig att tacka, då hon många år stod under mitt styre och bildning.
För att exemplifiera detta måste jag belysa en textrad ur flickebarnets loggbok, vilken fungerade som en länk mellan målsman och lärare under mellanstadiets gång: ”Jag skulle önska att ni började ge Maria lite mer läxor eftersom hennes hjärna håller på att skrumpna bort!” /Elisabet Clausén
Ekonomisk vinning
Jag önskar kunna styra världen och alla händelser i egen riktning.
Det där påståendet är självklart endast bluff och båg, det sista jag önskar mig är ett så överväldigande ansvar, jag har ju svårt att till och med låta mina egna steg gå i rätt riktning. Däremot skulle jag, trots totalt ovetande om politik och omvärlden, i alla fall önska få en mindre dos makt på, åtminstone, kommunal nivå. En och annan regeländring i egoistiskt syfte skulle göras, som att säkra en hög och frikostig pension, göra en liten Toblerone affär och ge mig ett livslångt LLT kort, alldeles alldeles gratis. Nu kan man snabbt ge sig intrycket att jag finner det nöjsamt att åka kollektivtrafik tillsammans med alla illaluktande och frånstötande homosapiens. Men det gör jag inte. Av just den anledningen, att lägga stora kostnader på en aktivitet jag skyr men som ändock är rent livsnödvändig, skulle falla mig väl i smaken att undslippa betala.
Vad för vidare lagförslag jag skulle ha på agendan finner jag oviktigt, och mitt styre skulle förmodligen bli vida omskrivet i lokaltidningarna med negativ klang. Med högt huvud, ett LLT-kort i plånboken, mätt i magen och en säkrad framtid skulle jag gladeligen avgå efter min korta sejour som högsta hönset. 
Jag är jättejättebra, tralalalala
Bara vid blotta åsynen av de ord jag nu skriver krampar mina händer och ögonen reagerar i någon sorts allergisk chock samtidigt som mitt hjärninnehåll sakta sipprar ut genom örat. Jag har haft ännu en arbetsam dag med vissa ohanterliga inslag av stress. Det är skolåkomman jag genom biverkningarna anspelar på. Dessutom sitter jag strandad, och i frånvaro utan behövlig litteratur då mitt genialiska superjag lyckades med en utelåsning i endast svettiga träningskläder som bagage. Ibland är jag så fantastisk att jag tror jag slagit något sort rekord genom att bara vara.
Då jag gjort mig själv denna björntjänst, en planerad utebliven pluggafton, bör jag ta tillvara min kvalitetstid, Paradise Danmark REUNION, jag tror inga ytterligare ord behöver beskriva briljansen i det jag nu skall skåda.
Från stad till land.
Jag är hårt åtgången efter detta hektiska dygn. Full fart framåt, men med största nöje och glädje. Det krävs dock att en episod från dagen gör sig till känna, och varför inte fortsätta på inslagen väg, Erik ska återigen fram i rampljuset. Han kan till synes verka ganska beläst och smart, och låt så vara, men med en hacka i hand i ett blött potatisland är han plötsligt inte så väl bevandrad.
Låt oss ta det från början. Det var en gång en måndag, just denna måndag för att vara precis, och en supersöt liten kusin med familj var på besök och skulle firas. För att firas krävs god mat, såsom potatis. Och för att få potatis krävs att någon gör grovarbetet, och detta ansvar tog således jag och Erik på oss. Med stövlar upp till knäleden, lite för dyra märkesjeans och ett uppklätt stycke övertill satte alltså jakten på jordens guld igång. Tyvärr hade denna stadspojke smärre bristande färdigheter. Då jag såg honom dra upp ett litet stycke ogräs i tron att detta var potatisens blast skrattade jag så smått till, och snabbt gjorde han ett nytt försök. Problemet var bara att det nya försöket råkade bli än mer pinsamt, då han med hull och hår stadigt ryckte upp ett simpelt vanligt maskrosblad och se hans förvåning då där inte fanns någon potatis att finna vid rotens fäste. Arma man vad du har att lära, jag ska visa dig harv och grep, och min far ska ta dig med på ett stycke vedklyvning och skogssådd så ska det nog bli karl av dig med.
På senare tid ser jag hur Erik nästintill tagit över handlingarna i denna blogg och bör därför poängtera att mitt fantastiska liv också bör premieras och lyftas upp i ljuset. En annan dag.
Ett gediget arbete.
Det mycket eventuella löpareventet blev av, och med en finpustning av föregående års tid på banan tog jag mig som första kvinna över mållinjen med min mor som tapper tvåa. Mitt mål var att springa så prestigelöst som jag bara kan förmå mig själv, och kanske kan även den allra dummaste i klassen psyklogstudenter räkna ut att denna avslappnade inställning gjorde jobbet.
Det börjar nu närma sig afton och en sysselsättning bör göras. Så som filmtittning (som blivande mellanstadielärare kanske man i det närmaste måste läggas sig av med vanan att forma om, och blida konstiga verb). ”Varför inte gå till hemmakväll” frågar jag oskyldigt. Och så var det igång, researchen. Topplistan, alla de olika genrer, nyheter, kommande, klassiker, ja de alla avhandlades, omdömen lästes via IMDb, trailer kollades upp på youtube, för- och nackdelar vägdes, det var helt enkelt min kära Erik som gjorde ett helhjärtat försök att finna det bästa av det mesta. En utled jag slet mitt hår och bönade och bad, ”men så låt oss då bara ta en film ur din hylla”! Plötsligt kröp det fram att man filmabivalensen i själva verket kunde finna i det ofantliga avståndet på tre minuter till närmsta hyrfilmsbutik.
Järnspikar!
Jag råkar vara en, i nuläget, översensitiv människa och önskade att denna afton lugnt kunna luta mig tillbakåt i den nedsuttna soffan, och andas djupa andetag. En hårdsatsning i skolstarten med diverse skorrande irritationsmoment tär även på den allra största överlevaren. Det finns dock ett aber – de frekvent nämnda grannarna. Jag kan för mitt liv inte tro att de under denna otroligt långa tidsrymd inte hunnit färdigrenovera en superliten etta, jag anar ugglor i mossen. Kanske är det en snickarson som flyttat in, och om sena kvällar extraknäcker genom att färdigställa diverse köksmöbler.
Imorgon är eventuellt, och mycket eventuellt en springtävling i åtanke. Ni vet att jag månadsvis varit sjuk, jag vet att jag är en svag fjunig kyckling, och förmodligen kommer morgondagen innebära någotdera av följande två; 1) Jag sätter inte min fot vid startlinjen, utan tar ett förnuftigt beslut att ångestfritt ta en ledig helgdag, 2) Jag skakar som ett asplöv bakom startsnöret och svimmar då skottet går. Slutet gott, allting gott.
De allra hjärtligaste gratulationerna.
Med pompa och ståt ska han firas, han jag lyckats lägga vantarna på – Erik, som idag uppnått den aktningsvärda åldern tjugofem år gammal. Halvvägs till femtio måste jag ändå hedra honom för vad han lyckats åstadkomma längs sin vandring på denna jord, varför inte sammanfatta Eriks goda sidor i en lista?
-Utvecklat ett enormt behov av kliniskt arbete vid diskbänken, vare sig det finns tillstymmelse till smuts eller ej.
-Har ett tålamod utöver det vanliga i min vilsenhet (läs: bristande kökskunskaper och stora svårigheter att orientera mig även i möblerade rum).
-Är fin. Mycket fin.
-Och bra på Amerikanska presidenter, imitera Kjell med omnejd, styla mitt hår, skapa ordning och sortering, ta de lite säkrare vägarna i livet, ger en orsak till skratt, och kan tänka rationella tankar i alla de saliga situationer.
-Hittade mig på någon soptipp.
-Har en garderob fylld av plagg att sig väl iklädas.
-Gett mig orsak att tycka om någon mer än vad jag trodde jag var kapabel till.
För misstolkare kan listan anses som kort, men jag vill med kraft och eftertryck dementera detta påhopp. Orsak och handling till skrivavbrott är nämligen personen som i inlägget avhandlats. Som förväntat ligger han i djupaste dvala, men skall i detta nu bryskt uppväckas för att lyckönskas till sin nya ålderdom. Grattisropen de skall skalla!
Arbetsmarknaden
Jag har nu slagit ned min bakdel i skolsalen och lyssnar andäktigt till fröken samtidigt som jag frenetiskt antecknar. Allt i hopp om att i sinom tid besitta ett yrke. Att tjäna ihop sitt levebröd kan te sig på många olika vis, och vilken bana man influeras att välja kan i många fall avgöras vad för åsikter ens föräldrar kan ha kring middagsbordet. Jag tror att den lilla gossen vars text ni strax skall få ta del av har en far inom önskad yrkeskategori med högljudda meningar, vilka sedermera ynglingen hans reformerat till egna tankar.
”Jag vill bli elektriker när jag blir stor. Det är ett roligt arbete, och lätt. Därför finns det många elektriker idag. Varje dag blir det flera. Elektriker behöver inte gå så mycket i skolan. De måste lära sig om el så att de kan byta lampa om den är trasig. Jag gissar att de måste kunna läsa också så de vet vad det är fråga om när det trasslar till sig.
Elektriker måste också vara modiga så att det inte blir rädda när de ska upp på höga stegar. Jag gillar också lönen de får. De får mer pengar än de hinner använda. Det beror på att alla vet att elektriker har ett svårt arbete utom elektrikern själv som vet att det är ett lätt arbete. Det finns inte så mycket som jag inte tycker om utom att tjejerna tycker om elektriker och vill gifta sig.
Man måste köra bort dem så att de inte stör. Jag hoppas att jag inte blir allergisk mot el så att jag inte kan bli elektriker. Jag blir sjuk av våran hund. Om jag blir allergisk mot el kan jag inte bli elektriker och måste börja arbeta.”
”Erik 7 år”
Kaoz.
Jag vaknade med en lite bitsk känsla, kan så bli då grannarna ovanifrån verkar besatt av sin renovering och väljer att vid alla olägliga tidpunkter borra, hamra, spika, slå. En utav dessa olägliga tidpunkter är att fredagnatt. Och inte har jag nog mod att med bestämda steg, och beslutsam stämma klargöra, ansikte mot ansikte, vad jag känner inför detta beteende. Istället ligger jag ilsken kvar i sängen och målar upp en hämndbild så grotesk att en psykopat skulle le instämmande åt mina planer.
Jag är nu endast en helg ifrån skolstart, och i ärlighetens namn skrämmer det mig. Hur ska lilla jag klara nätverka och göra mig nya vänner? De andra barnen kanske tycker att mina ostyriga hårtester och intetsägande längd är skrattretande. Med darrande underläpp och kiss som rinner längsmed byxbenet och värmer mina kycklingben står jag i fiket, gjord så totalt till åtlöje bara för att jag är precis den jag är.
Nej då, ingen fara på taket, detta kan med enkla medel undvikas, det gäller att se till vara mobbaren till fördel för att bli offret. Med en svängande, bredaxlad gång ska jag spotta på civilingenjörernas nördiga uppsyner och göra en räd i kylen där jag blandar in smör i de hälsomedvetna sjukgymnasternas kalorifattiga matlådor. Så skapas kaos.
